Oansvariga fastighetsägare

Via mitt arbete på hyresgästföreningen, stöter jag på hyresgäster som är allt från väldigt nöjda med sina fastighetsägare till totalt missnöjda på gränsen till hopplöshet. Så sent som idag fick jag se exempel på hur en privat fastighetsägare köpt en fastighet från ett kommunalt bolag, bara för att i princip låta lägenheterna förfalla. Många hyresgäster var, med all rätta, upprörda och nästan uppgivna.

Tilläggas bör att väldigt många fastighetsägare tack och lov är väldigt bra. En majoritet av landets hyresgäster är nöjda med sina ägare och värdar. Men de som inte är bra, är dessvärre ibland väldigt dåliga. De tar ut en så hög hyra som möjligt och gör sen inget för att åtgärda brister. Att det ens finns personer som är så giriga att det får gå före att se till att människor har ett fullgott boende, är skrämmande.

Under den vinter vi haft har det också varit tydligt hur olika ägare sköter det som vädret orsakar. Jag tänker på allt snö och den is som uppstår, främst på taken. Ibland är det skrämmande hur de valt att åtgärda problemet. Vid en fastighet på söder i Stockholm hade förvaltarna för huset satt upp spärrtejp utanför, för att människor inte skulle gå för nära på grund av risk för snöras. Tejpen spärrade inte bara av trottoaren, utan satt på ett sådant sätt att de boende var tvungna att gå över eller under tejpen för att komma in. Hur tänkte de som spärrade av i ett sånt läge?

Det behövs hårdare tag för att komma åt dessa personerna. Och som i så många andra fall har de i vårt grannland Norge intressanta problemlösningar. Där kan p-vakter bötfälla fastighetsägare som inte röjer undan snö och is från tak. Det borde vi snarast möjligt införa även här i Sverige!

När det står still...

Vi har en rejäl vinter i år. Så pass att det är kaos i trafiken, framförallt i den kollektiva varianten. Och när människor inte kommer fram i tid, blir de irriterade. En förståelig reaktion, men dessvärre tycker jag att irritationen ibland är lite missriktad. För när trafiken står still och irritationen byggs upp, tycks det dessvärre stå lite still i många människors huvuden också...

Jag bor i Stockholm där kommunaltrafiken heter SL. De har just nu ställt in alla tunnelbanor som går över land, och ersatt med bussar. Många passagerare får utstå rejäla förseningar, och irritation uppstår som riktas mot SL. Även SJ drabbas av rejäla förseningar, inställda tåg och därmed irriterade passagerare. Dessa riktar sin irritation mot SJ. Men i mina ögon finns syndabockar som är betydligt större och som borde ta ett minst lika stort ansvar denna vinter. Dels Banverket, och dels våra beslutsfattare.

Banverket är den myndighet som ska se till att tågspåren underhålls samt att trafiken på dem flyter på. Många förseningar beror på brister i just spåren, och då är det svårt att klandra SJ eller SL som är beroende av spåren för att kunna ta sig fram. Banverket är dessutom en statlig myndighet, och arbetar på uppdrag av våra beslutsfattare i riksdag och regering. Jag klandrar inte bara nuvarande regering utan även föregående, för att vi hamnat i detta läget. För precis om SJ:s VD påpekar, så har vi inte tillräckligt med utbyggda järnvägsspår för att klara en sån här vinter.

Som passagerare väljer jag att rikta min irritation mot de som förtjänar det, nämligen Banverket och regeringen. SJ och SL är att klandra till viss del, men jag ser hur de gör sitt yttersta för att vi passagerare ska få det så bra som möjligt. De är inte avsiktligt sena. Jag kan bara föreställa mig vilka enorma summor pengar de förlorar den här vintern. Extra personal, bussar som ersätter tåg, reparationer, reseersättningar och mycket annat.

Jag kunde idag på Skandalblaskans (läs: Aftonbladets) löpsedel se hur de gick på hård attack mot SL, för att dessa på sin hemsida hade skrivit att de människor som kunde borde arbeta hemifrån och därmed undvika att resa om detta gick. Det går att läsa som om SL inte anstränger sig för att du ska kunna resa någonstans, men jag väljer att se deras goda syfte bakom. Eftersom de vet med sig att förseningar kommer uppstå, vill de i all välmening tipsa på vad vi som bor i Stockholm kan tänka på. Om några undviker att resa med kollektivtrafiken, blir det dessutom smidigare för de som inte har något val att få plats på ersättningsbussarna.

Till sist vill jag uppmana alla passagerare att tänka på en sak. Är det bättre att vara försenad och irriterad till jobbet/mötet/middagen eller vad det nu må vara du ska resa till, eller är det bättre att trots förseningen behålla sitt goda humör? Att vi blir irriterade gör inte att trafiken rullar på snabbare. Är vi istället trevliga mot varandra och den resepersonal vi träffar på, så mår både vi själva och de omkring oss lite bättre. Och då känns en försening helt plötsligt inte som världens undergång...

Kärlek är alltid vackert!

Två människor som älskar varandra, är något vackert. Sen spelar det inte den minsta roll vilket kön dessa två människor har. Åtminstone inte i mina ögon, och tack och lov inte i allt fler människors ögon numera.

Nu har historia skrivits i Sverige, då homosexuella par fått vigas i kyrkan. Dessvärre finns det fortfarande en del som tycker att detta på något sätt strider mot den kristna tron. Men jag skulle inte vilja leva i ett samhälle som till punkt och pricka följde vad som anses vara "den kristna tron". Alla måste få göra sin definition av en tro. Därför är det inte mer än rätt att de som är homosexuella och kristna, ska få vigas på samma sätt som heterosexuella kristna.

Jag var idag på en förhandspremiär av filmen I love you Phillip Morris. Den lyckas på ett underhållande och samtidigt dramatiskt sätt beskriva en kärleksrelation mellan två män. Även om den till största del är en komedi med Jim Carrey i huvudrollen, så hade åtminstone jag svårt att inte beröras av den kärleksberättelse som låg till grund för filmen. Jag rekommenderar den starkt då den lyckas påvisa att kärlek är precis lika underbart och emellanåt hjärtskärande oavsett könen på de som är kära i varann.

Även om jag själv definierar mig som heterosexuell, förstår jag inte hur en del människor tycks ta på sig rätten att döma personer som väljer att leva som bi- eller homosexuella. Har en person bara turen att träffa någon att älska, och som älskar en tillbaka, så är det vackert. För kärlek är alltid vackert!

Storebror ser dig

Så har det då blivit klart. Nämligen att polisen ska få sätta upp kamerabevakning på allmänna platser i Stockholm. När jag till en början läste rubriken var min reaktion att det är integritetskränkande och att kamerorna inte borde ha godkänts. Men när jag läste och tänkte vidare på det hela mildrade min reaktion en aning, för att till slut godta det beslutet som fattats.

Det handlar nämligen inte om att sätta upp kameror i hela Stockholm, eller att de ens får lov att filma hela tiden. Kameror ska till en början sättas upp vid Stureplan och Medborgarplatsen och de får endast stå på mellan klockan 23.00 och 06.00. Och detta känns faktiskt rimligt.

När jag skulle flytta till Stockholm varnades jag av flera vänner om att vara försiktig. Det händer dessvärre alltför många våldsbrott i vår huvudstad. Jag har klarat mig bra hittills, men jag vet också hur mycket som faktiskt sker. Framförallt på de platser där kameror nu ska sättas upp, och framförallt på de tider på dygnet som de ska få vara igång. Detta kan alltså leda till att många blir lugnare på dessa områdena, samt att fler brott kan klaras upp. Konsekvenser som jag faktiskt tycker överväger det lilla intrång som nu sker på den personliga integriteten.

Dock finns risken att det här beslutet nu öppnar upp för att fler kameror sätts upp, och att de får stå på i allt större utsträckning. Det vore olyckligt om vi närmade oss hur det ser ut i London, där du är övervakad i princip överallt hela tiden. Men hålls det begränsat tycker jag att fördelarna överväger nackdelarna. För tänk vad skönt om vi faktiskt kan få ner antalet våldsbrott här i vår huvudstad.

Att sopa skiten under mattan...

Det händer en del just nu som får mig att undra över ett par saker. Dels undrar jag om den mänskliga rasen någonsin kommer lära sig av gamla misstag, för att på sikt bli bättre och inte upprepa gamla misstag. Sen undrar jag om det finns en del människor som på fullaste allvar tror att det blir rent och fint bara för att skiten sopas under en matta.

En nyhet som väckt stor diskussion de senaste dagarna, är den om riksdagspolitiker som samlade ihop sovsäckar till landets hemlösa. De hemlösa rasar dock mot detta initiativ. Och jag förstår dem. För visserligen är tanken bakom god. Om människor har sovsäckar de inte behöver, kan det lika gärna ges till de som saknar ett hem. Men det hade behövts betydligt större insatser från politiskt håll. Sen kan insamlingar av sovsäckar istället göras av medmänniskor, och inte utmålas som ett politiskt initiativ.

Sen får jag läsa en nyhet om hur moderata politiker missar målet. För nu säger de nej till ett införande av sprutbyte i Stockholm. Deras motiv är rent principiellt, nämligen att de inte kan vara emot missbruk och samtidigt vara för sprutbyte. Denna princip får helt och hållet överskugga den mänskliga aspekten i problematiken, nämligen att sprutbyte faktiskt kan rädda liv! Vad är de rädda för? Att om sprutbyte godkänns, så signalerar det att narkotikamissbruk inte anses så allvarligt? Tror de på allvar att fler skulle börja missbruka för att det går att få rena sprutor? Jag tycker det är viktigt med principer, framförallt när det gäller politik, men det måste finnas tillfällen då även de mest principfasta politikerna blir lite pragmatiska. Framförallt när det handlar om mänskligt liv.

Om någon hade yrkat på dödsstraff i Sverige hade det nog kunnat bli politiskt självmord. Vi är (förhoppningsvis) långt borta från att ens debattera den frågan. Men det verkar inte vara några som helst problem i att låta hemlösa och narkomaner dö för att politikerna inte kan komma med reella lösningar som räddar liv.

Välkomnar offentliga utfrågningar!

Idag läste jag ett väldigt intressant förslag i DN debatt. Cecilia Wikström (FP) föreslår att riksdagen efter ett val ska ha rätt att fråga ut den nya statsministern och de föreslagna ministrarna.

När jag var aktiv i min studentkår var det standard med offentliga utfrågningar av kandidater till organisationens olika styrelser. Denna utfrågning gjordes dessutom innan valberedningen föreslog sina kandidater till de olika posterna som skulle tillsättas. När beslutet sen skulle fattas fanns möjlighet att motnominera kandidater, även om valberedningens förslag ofta vägde lite tyngre.

Wikströms förslag är att, åtminstone till en början, göra en betydligt mjukare version av det här. Utfrågningen ska ske efter att statsministern föreslagit de nya ministrarna, men ska göras tidigt för att få veta vad kandidaterna har för intentioner med sina nya uppdrag. Riksdagen får ställa frågor som sänds i media och är öppet för allmänheten. Som jag förstår det ska inte riksdagen få välja bort någon kandidat, men jag tror ändå att det skulle vara ett bra sätt att få ta kandidaterna på pulsen.

Jag tycker att det här vore ett bra steg att ta. Framförallt skulle det öppna upp för att allmänheten ges en större förståelse för varför vissa ministrar utses. Utöver att riksdagen får ställa frågor, tycker jag att det på sikt skulle kunna öppnas upp för medborgare att ställa frågor. Detta får dock ske under ordnade former, exempelvis genom formulär på nätet, i god tid innan utfrågningen. Alla frågor kommer aldrig kunna användas, men någon väldigt relevant fråga kan komma fram och vara viktig att ställa.

I en önskevärld skulle det på sikt bli mer som i min gamla studentkår (och många andra organisationer för den delen), att det sker en utfrågning innan val. Tänk om det hade kunnat finnas flera kandidater till en post, och riksdagen sen får välja antingen statsministerns förslag eller motnominera någon av de andra kandidaterna. Detta skulle antagligen inte fungera så bra, men det är en intressant tanke. Framförallt när vi numera har blockregeringar, då det är svårt att som medborgare veta vilka personer som blir ministrar i en eventuell regering. Men rent realistiskt skulle detta ta för mycket tid i anspråk, och därför skulle det inte funka helt optimalt.

Wikströms förslag är i mina ögon så pass intressant att det åtminstone borde tas i beaktande. Och har vi tur kan vi få se en offentlig utfrågning i höst!