Fåniga protester

Jag har hittills låtit bli att kommentera nyhetsfenomenet Lars Vilks. Och egentligen är det inte honom, eller hans onödigt provokativa konst, som jag vill skriva om nu. Utan det handlar om regeringens agerande kring att det bränns svenska flaggor i Malaysia.

Hur kan vi som nation försvara Vilks rätt att göra kränkande konst, för att sen protestera mot några muslimers aktion att bränna en svensk flagga? Regeringen, och framförallt den svenska ambassaden i Malaysia, har som mål att nu förklara den svenska yttrandefriheten och varför politikerna inte kan gå in och hindra konstnärliga uttryck. Det här är väldigt viktigt. Förhoppningsvis kan en tydlig förklaring få människor att förstå att de inte kan klandra Sverige som land, eller framförallt påstå att våra politiker ska agera, då vi faktiskt har yttrandefrihet. Men att i samma veva då kritisera den protest som gjorts, oavsett hur felriktad den är, blir bara ett fånigt hycklande.

Det bästa sättet att förklara yttrandefrihet, vore väl att förklara att de faktiskt har rätt att bränna en svensk flagga? Det provocerar säkert en del nationalister, men jag bryr mig ärligt talat inte så mycket över aktionen och jag tror inte att det är så många svenskar som tar väldigt illa vid sig. Låt dem bränna flaggan och förklara att det är precis sånt människor har rätt till i en demokrati med yttrandefrihet. Sen om de inte åtnjuter samma yttrandefrihet i Malaysia, det har inte vår regering med att göra. Då får deras politiker gå in och säga att de inte får agera på det sättet. Men i Sverige går inte politiker in och fördömer uttryckta åsikter.

Yes, he could!

Så har det skett. Obama har fått igenom en stor reform - sjukförsäkringsreformen. Efter att ha haft helt enorma förväntningar på sig, har han nu lyckats med något som presidenter före honom försökt göra i ungefär 100 år. Nämligen se till att samtliga medborgare i USA har en sjukförsäkring.

Trots att demokraterna har en stor majoritet i representanthuset var det inte självklart att reformen skulle röstas igenom. Länge såg det ut som om Obama kanske inte skulle lyckas. Och i slutändan var det en del demokrater som röstade nej. Det som till slut fick de avgörande demokraterna att lägga sina röster på reformen, var ett löfte från Obama om att federala skattepengar inte ska få subventionera aborter.

I mina ögon är det skrämmande att det mäktigaste landet i världen fortfarande har en så konservativ syn på aborter. Abort är en viktig sjukvårdsfråga ur ett jämställdhetsperspektiv, och även i jämställdhetsfrågan är USA fortfarande orimligt långt efter.

Men även om reformen inte lyckades bli lika skarp som det ursprungliga förslaget, så är det en historisk händelse i det liberala och konservativa landet i väst. Att högervridna republikaner kallar Obama för "kommunist" eller det något mildare ordet "socialist" känns ganska tragikomiskt. Det som röstats igenom är nämligen inte särskilt långt åt vänster ur Sveriges politiska mått mätt. Dock är det samtidigt ett bevis på hur stor den här reformen trots allt är.

Det här historiska beslutet klubbades igenom bara någon enstaka dag efter vårdagjämningen, och jag kan inte låta bli att känna en glädje över att vi går mot ljusare tider!

-------------------------------------
För knappt ett år sen visades ett inslag i två delar i det amerikanska satirprogrammet The Daily Show. Inslaget handlade om hur USA höll på att bli socialistiskt, förvandlas till Sverige och fick namnet "The Stockholm Syndrome". För den som möjligen missat detta underbart satiriska inslag, så länkar jag till det här. Del 1. Del 2.

Positiv särbehandling är INTE kvotering!

Idag tog regeringen ett väntat beslut. Nämligen att de vill avskaffa positiv särbehandling vid antagning till högre utbildning i Sverige. Dessvärre fortsätter de att använda helt felaktig retorik då de försvarar sitt beslut.

Positiv särbehandling handlar om att i de fall två personer slåss om en plats, och båda har likvärdiga meriter, så ska den av underrepresenterat kön väljas. Utan positiv särbehandling brukar lottning tillämpas. Alltså handlar det snarare om att låta den genetiska lotten avgöra.

Dessvärre användes verktyget felaktigt vid ett par uppmärksammade fall, där resultatet mer liknade kvotering. Kvotering är det då det på förhand bestämts att det ska vara en viss procentsats av ett kön, oavsett om de sökande har bättre meriter än sökande av motsatt kön. Här kan alltså kön gå före merit, till skillnad från i fall av positiv särbehandling. Det som skedde i de uppmärksammade fallen var att det fanns många fler med toppbetyg än antal platser. På så vis kunde universiteten i princip välja in personer utifrån kön för att uppnå en jämn könsfördelning, trots att det var en större andel kvinnliga sökanden. Alla hade nämligen likvärdiga betyg. Problemet var bara att detta missgynnade många kvinnliga sökanden, som annars hade haft en större chans att komma in.

Att det var fel att använda verktyget till en form av kvotering, är det inte många som vänder sig emot. Däremot är vi många som tycker att högskole- och forskningsminister Tobias Krantz inte har den blekaste aning om vad han talar om, då han hävdar att alla individer ska ha rätt att bli bedömda utifrån meriter och inte kön. De blir bedömda utifrån meriter, och då det står lika mellan flera kandidater måste lotten falla på någon. Då är vi många som ansett att underrepresenterat kön trots allt borde väga tyngre än slumpen. Eller så vet han precis vad skillnaden mellan kvotering och positiv särbehandling är, men väljer att ta billiga poäng i debatten.

Oavsett vilket, tycker jag det är opassande av en minister. Antingen borde Krantz vara ärligare i debatten, eller läsa på lite innan han uttalar sig.

Krantz får underkänt = okvalitativ?

Högskole- och forskningsminister Tobias Krantz möter just nu hård kritik från i princip samtliga led inom svensk högre utbildning. Att politiker, och framförallt då ministrar, stöter på kritik när de genomför förändringar är i sig inget ovanligt. Men att få så här stark kritik från hela den sektor som ministern arbetar inom, känns väldigt ovanligt.

Bakgrunden är att regeringen tidigt aviserade att det skulle tas fram ett nytt system för att utvärdera kvaliteten vid Sveriges högskoleutbildningar. Detta system skulle sedan även ligga till grund för den resursfördelning som görs till landets högskolor och universitet. Alltså behövdes det tas fram ett system som verkligen kunde anses mäta kvaliteten på ett så rättvist sätt som möjligt.

Under lång tid har representanter för landets studenter och lärosäten tillsammans med Högskoleverket arbetat fram ett förslag som hela sektorn kunde ställa sig bakom. Förslaget förväntades ligga till grund för den proposition som utbildningsdepartementet så småningom skulle lägga fram. Istället kallades det till ett möte 20 dagar innan propositionen skulle läggas fram där parterna fick veta att departementet, med minister Krantz i spetsen, bestämt sig för att skrota det förslag som arbetats fram för ett helt annat. Eller ja, ett helt annat system var det väl egentligen inte. Istället rörde det sig om att departementet anser att kvaliteten helt och hållet ska mätas av studenternas resultat, alltså vilka betyg som studenterna slutligen får. I sektorns förslag fanns detta med som en del i det hela, men alla var överens om att det krävs mer för att få veta vilken kvalitet en utbildning har. Alla utom de ansvariga politikerna.

Jag vet knappt i vilken ände jag ska börja för att uttrycka min kritik mot hur våra folkvalda politiker betett sig i detta fall. Som om det inte vore nog med att de helt struntar i det förslag som arbetats fram under väldigt lång tid av representanter från hela sektorn. Utbildningskanslern Anders Flodström är i alla fall hård i sin kritik. Och han är trots allt utsedd till sin tjänst av departementet. Sveriges förenade studentkårer är även de hårt kritiska.

Enligt departementet vill de att lärosätena ska ha mer frihet. Frihet från vad undrar jag? De har varit med och tagit fram ett förslag som de står bakom, ett förslag som nu våra politiker kör över. På vilket sätt är det frihet? Och är det så konstigt att studenterna är kritiska? Under den tid vi studerar får vi lära oss att det inte bara är resultatet som är det viktiga. Det är lika viktigt med processen och att påvisa hur vi uppnått det resultat som presenteras. Men nu är det tydligen inte alls viktigt när det gäller kvalitet. Så länge du får fram rätt resultat, spelar det ingen roll hur du gjort eller om du över huvud taget lärt dig något på vägen.

Nu ger alltså i princip hela högskolesektorn Krantz underkänt. Då är ju frågan om inte det innebär att Krantz, enligt hans egna sätt att mäta kvalitet, är en okvalitativ minister?

En välkommen myndighetsnedläggning!

Nästa år är det 100 år sen filmcensuren infördes i Sverige. Och det är mycket möjligt att det fyllde en viktig funktion då. Men att den fått hänga kvar så länge som den trots allt gjort, är för mig ett oförklarligt under.

Regeringen har lagt fram en lagrådsremiss som jag välkomnar helt och hållet. De föreslår kort och gott att censurmyndigheten Statens biografbyrå avskaffas. Istället ska en ny myndighet ansvara för mediefrågor kring barn och ungdomar, och det är dessa som i framtiden ska sätta åldersgränserna på biofilm. Dessa åldersgränser har jag inga problem med att de finns kvar. Utan det är att filmcensuren gett Statens biografbyrå rätt att klippa i filmer. Alltså även i filmer som visas för vuxna.

Nu har det i praktiken inte klippts i en film sen 90-talet. Detta i sig gör att frågetecknet kring varför censuren funnits kvar tills nu bara är större. Men att det ens gjordes i så modern tid är det största frågetecknet av alla. Hur kan vi i ett modernt demokratiskt samhälle haft kvar det här? Hur skulle det se ut om någon gick in och censurerade på museer, gallerier eller i andra medier så som radio, tv och tidningar? Vi pratar hela tiden om yttrandefrihet och att konsten måste få skapas utan restriktioner. Ändå har vi haft en filmcensur i Sverige som alltså ännu finns kvar.

Äntligen kan även filmskapare få undslippa eventuell censur i Sverige på 2000-talet. Det var f*n på tiden!

Galen i galan!

I natt är det dags igen. Årets Oscarsgala går av stapeln. Och trots den något obekväma tid den sänds här i Sverige, så brukar jag sitta bänkad framför TV:n. Jag är lite av en filmnörd, och därför tänkte jag tillägna ett blogginlägg åt just årets filmevent.

Jag kan känna en viss hatkärlek till just Oscarsgalan. För även om jag är en filmnörd som i mångt och mycket gillar amerikanskt producerad film, så är det trist när inte bara mycket av det som skapas i USA är likt sånt som redan gjorts utan även att det som uppmärksammas på galan ibland kan kännas lite förutsägbart. Det känns därför inte som en högoddsare att filmen Avatar kommer dra in ett par Oscars.

Dessvärre har jag inte sett alla filmer som är nominerade i årets gala. En hel del har jag missat. Men bland de jag sett finns flera guldkorn. Förutom redan nämnda Avatar, är både District 9 och The Hurt Locker värda sina nomineringar i kategorin Bästa Film. Dessutom är det riktigt roligt att Quentin Tarantino fått platsa i kategorin med sin Inglourious Basterds.

Favoriterna till att vinna Bästa Film är Avatar och The Hurt Locker. Och även om jag gillar båda filmer starkt, vill jag se en annan vinnare. Båda filmer ger egentligen inget nytt, utan är bara goda exempel på fungerande koncept. Avatar är en modern version av en klassisk kärlekshistoria lik Pocahontas eller Dansar med vargar. The Hurt Locker ger ett starkt porträtt av hur personerna i ett krig påverkas av det de är med om. Väldigt bra, men det har även gjorts förr.

Min personliga favorit är istället District 9. Även om den också kan påstås ha liknelser med gamla filmer, tycker jag den känns mer nyskapande. Dels känns det mer intressant att den utspelar sig i Sydafrika istället för i USA, men framförallt är det den dokumentära känslan i filmen som tilltalar mig. Riktigt starka skådespelarinsatser gör att den, till skillnad från Avatar, känns mer som verklighet än som en saga. Därmed träffar den mitt hjärta mycket starkare.

Men oavsett vilken film som slutligen vinner just den Oscarn, eller alla de andra för den delen, så kommer denna filmnörd sitta bänkad framför TV:n i natt!