Efter att igår ha varit på min första 3D-visning på en biograf, valde jag idag att skicka ett mail till SF angående deras glasögon. Får jag ett svar, kommer jag att publicera det här. Får jag inget svar, blir det väl till att författa en insändare till någon tidning. Nedan finner ni mailet jag författade.
-------------------------------------
Hej.
Jag hoppas att detta mail når fram till någon som kan ge ett bra svar.
Igår var jag och såg Avatar i 3D. En väldigt häftig bioupplevelse, och jag kommer säkerligen att se fler filmer i detta format framöver. Men när filmen var slut, och jag och min vän gick ut ur salongen, var det en sak som irriterade mig riktigt ordentligt. Nämligen det faktum att det inte verkade finnas någon återvinning av glasögonen. När det för bara några dagar sen var ett stort klimatmöte i Köpenhamn, känns det märkligt att det slösas på plastprodukter i denna utsträckning.
Jag personligen kommer att spara mina glasögon för att kunna använda igen. Därmed gör jag min del. Men det hade varit så mycket bättre om ni hade skapat förutsättningar för fler att kunna göra en insats. För dessvärre kommer nog den stora majoriteten av biobesökare slänga sina glasögon och ta ett nytt par nästa gång.
Det ni skulle kunna göra är att antingen ha någon form av avgift på glasögonen. Om du exempelvis sen vid köp av biljett kan visa att du redan har ett par, så slipper du denna lilla avgift. Eller så har ni en särskild tunna eller liknande där besökarna kan slänga sina glasögon efter filmen. Dessa glasögon kanske bara behöver rengöras för att sen kunna användas igen, eller så går kanske åtminstone plasten att använda igen. Om det inte gör det, så kan jag inte tänka mig att vi med dagens teknologiska framsteg inte kan utveckla glasögon i ett sådant material.
Min förhoppning är att något görs för att inte bidra ytterligare till slit- och släng-samhället. Om allt detta är något ni redan tänkt på, skulle jag uppskatta ett svar på varför det inte gjorts något åt saken.
MVH
/Henric Denzler
-------------------------------------
Edit: Fick ett svar, och tydligen ska det finnas behållare för att återvinna dem. Dessa syntes dock inte till, eftersom varken jag eller min vän kunde hitta någon sådan. När jag senast gick på bio, såg jag att det faktiskt fanns. De såg dock ut som vanliga papperskorgar, förutom att det fanns en liten lapp där det stod "återvinn dina 3D-glasögon". Dessvärre var de ändå så lika papperskorgar, att det låg mest skräp i dem...
Jag svarade SF att de framöver kunde informera om dessa återvinningsbehållare de gånger någon ur personalen ändå välkomnar till filmen (som de gjorde på Avatar). De skulle ta till sig av dessa synpunkter. Efter att nu sett tunnorna, kunde jag ju även önska att de inte såg ut som papperskorgar. Men det lär de kanske sig själva så småningom, för att slippa rensa bort skräp...
onsdag 23 december 2009
torsdag 17 december 2009
Dagens i-landsproblem
Det har gått ett litet tag sen mitt senaste inlägg här på bloggen, och detta har sin förklaring. Det är nämligen som så att min dator slutat funka som den ska. Ett rejält i-landsproblem med andra ord. Så innan jag lyckats åtgärda problemet blir det inte många inlägg här. Skriver ett via mobilen just nu, men tror inte jag orkar göra det alltför ofta då det tar något längre tid att få till texten.
Medan jag författar detta inlägg kollar jag på Musikhjälpen på SVT. För den som inte vet om det är det ett initiativ som samlar in pengar för att bekämpa malaria i Afrika, något som är långt ifrån ett i-landsproblem. Jag har givetvis bidragit med lite och uppmanar fler att göra detsamma. För kom ihåg att det finns människor ute i världen som har större problem än trasiga datorer, och vi som har råd med såna lyxigheter har definitivt råd att hjälpa till!
Medan jag författar detta inlägg kollar jag på Musikhjälpen på SVT. För den som inte vet om det är det ett initiativ som samlar in pengar för att bekämpa malaria i Afrika, något som är långt ifrån ett i-landsproblem. Jag har givetvis bidragit med lite och uppmanar fler att göra detsamma. För kom ihåg att det finns människor ute i världen som har större problem än trasiga datorer, och vi som har råd med såna lyxigheter har definitivt råd att hjälpa till!
onsdag 2 december 2009
HIV och homosexualitet
Det händer en del runt om i världen vad gäller hiv och homosexuella. Jag personligen gillar inte att utmåla att det skulle finnas någon extra stor koppling mellan dessa två, men dessvärre tycks många andra vilja göra sådana påståenden.
Nu ska i alla fall även män som har sex med andra män få donera blod i Sverige. Dock ska det vara under kravet att det har passerat minst ett år sedan mannen senast hade sex med en annan man. Om det redan idag har varit situationer där män kunnat ljuga om sitt sexliv, hur blir det då framöver? Hur ska det garanteras att det gått så lång tid? Jag anser det vara positivt att även dessa män ska få donera blod, men jag förstår inte varför det ska finnas en begränsning. Alla som donerar blod kan ju bära på hiv-smittan, så det känns bara fånigt att inte ta bort förbudet utan restriktioner. Blodet måste väl testas ändå, oavsett donator?
I Afrika är det helt andra frågor som är aktuella, och det är stora kontraster mellan olika presidenters beteenden. Sydafrikas president har exempelvis sagt att alla småbarn som har hiv ska få behandling. Det anser jag vara ett oerhört viktigt steg i rätt riktning, framförallt då förre presidenten Mbeki förde en väldigt farlig politik på detta området.
Men om det görs stora framsteg i Sydafrika, blir jag skrämd av förslagen från Ugandas president. Han vill ge homosexuella livstids fängelse, och om personen dessutom är hiv-smittad ska det ses som "grov homosexualitet" som ska ge dödsstraff. Förhoppningsvis röstar parlamentet ner förslaget, men att ett lands president över huvud taget uttrycker sådana åsikter är hemskt.
Det tycks som att för varje steg som tas framåt, så tas det stora kliv bakåt i andra delar av världen. I en alltmer globaliserad värld hade det varit bättre om vi tillsammans kunde gå framåt. Frågan är när vi hamnar i sådan tid..?
Nu ska i alla fall även män som har sex med andra män få donera blod i Sverige. Dock ska det vara under kravet att det har passerat minst ett år sedan mannen senast hade sex med en annan man. Om det redan idag har varit situationer där män kunnat ljuga om sitt sexliv, hur blir det då framöver? Hur ska det garanteras att det gått så lång tid? Jag anser det vara positivt att även dessa män ska få donera blod, men jag förstår inte varför det ska finnas en begränsning. Alla som donerar blod kan ju bära på hiv-smittan, så det känns bara fånigt att inte ta bort förbudet utan restriktioner. Blodet måste väl testas ändå, oavsett donator?
I Afrika är det helt andra frågor som är aktuella, och det är stora kontraster mellan olika presidenters beteenden. Sydafrikas president har exempelvis sagt att alla småbarn som har hiv ska få behandling. Det anser jag vara ett oerhört viktigt steg i rätt riktning, framförallt då förre presidenten Mbeki förde en väldigt farlig politik på detta området.
Men om det görs stora framsteg i Sydafrika, blir jag skrämd av förslagen från Ugandas president. Han vill ge homosexuella livstids fängelse, och om personen dessutom är hiv-smittad ska det ses som "grov homosexualitet" som ska ge dödsstraff. Förhoppningsvis röstar parlamentet ner förslaget, men att ett lands president över huvud taget uttrycker sådana åsikter är hemskt.
Det tycks som att för varje steg som tas framåt, så tas det stora kliv bakåt i andra delar av världen. I en alltmer globaliserad värld hade det varit bättre om vi tillsammans kunde gå framåt. Frågan är när vi hamnar i sådan tid..?
lördag 28 november 2009
Nu är det julhandel igen
Svensk Handel spår att julhandeln i år kommer att slå rekord, och att vi kommer spendera mer pengar trots den ekonomiska kris som varit. Jag personligen kommer dock inte lägga några enorma summor på julklappar. Varför? Av några olika skäl.
Dels har jag inga enorma summor att lägga på julklappar, vilket givetvis spelar en stor roll. För mig är det inget alternativ att leva över mina tillgångar. Hade jag haft mer pengar är det möjligt att jag hade valt att lägga lite mer, men även då varit ganska försiktig med vad jag spenderar.
Dels anser jag att julen handlar om att vara nära och kära, och att detta inte ska mätas i hur dyra klappar som köps. En symbolisk present med en fin tanke bakom anser jag vara mer värd än något som råkar kostar lite mer men som egentligen blir en överflödig ägodel.
Utöver dessa skäl tycker jag det är viktigt att tänka på vilken miljöpåverkan all konsumtion trots allt har. Att köpa en massa leksaker till barn som till slut har så mycket att mängder måste slängas, är inte bra någonstans. Dessutom belastar givetvis tillverkningen och transporten av alla dessa prylar miljön oerhört mycket.
Av dessa skäl väljer jag att lägga mer tanke än pengar bakom en gåva, för i slutändan blir det bättre för alla. Om bara fler kunde lära sig att se status i en gåva som är bra för miljön snarare än hålet det lämnar i plånboken, kanske julen kan bli lite bättre för hela världen.
Dels har jag inga enorma summor att lägga på julklappar, vilket givetvis spelar en stor roll. För mig är det inget alternativ att leva över mina tillgångar. Hade jag haft mer pengar är det möjligt att jag hade valt att lägga lite mer, men även då varit ganska försiktig med vad jag spenderar.
Dels anser jag att julen handlar om att vara nära och kära, och att detta inte ska mätas i hur dyra klappar som köps. En symbolisk present med en fin tanke bakom anser jag vara mer värd än något som råkar kostar lite mer men som egentligen blir en överflödig ägodel.
Utöver dessa skäl tycker jag det är viktigt att tänka på vilken miljöpåverkan all konsumtion trots allt har. Att köpa en massa leksaker till barn som till slut har så mycket att mängder måste slängas, är inte bra någonstans. Dessutom belastar givetvis tillverkningen och transporten av alla dessa prylar miljön oerhört mycket.
Av dessa skäl väljer jag att lägga mer tanke än pengar bakom en gåva, för i slutändan blir det bättre för alla. Om bara fler kunde lära sig att se status i en gåva som är bra för miljön snarare än hålet det lämnar i plånboken, kanske julen kan bli lite bättre för hela världen.
onsdag 25 november 2009
Att synas utan att verka.
Normalt brukar jag skriva om något så dagsaktuellt som möjligt. Men den här gången tänkte jag skriva om en nyhet jag läste redan för ett par dagar sen och funderat över sen dess.
I Belgien var det en kille som läkarna i 23 år trodde låg i koma, men som i själva verket var vid medvetande. Det låter nästan lite för otroligt för att vara sant, men förklaringen är att han blev totalförlamad och förlorade talförmågan i en olycka och därför inte kunde signalera på något sätt att han var vaken.
Först funderade jag kring om det över huvud taget blir ett så mycket bättre liv för honom nu, än när alla trodde han låg i koma. Han är ju trots allt fortfarande helförlamad utan talförmåga, och blir väl sängliggande i resten av sitt liv. Men så funderade jag över de ord han kommunicerat med hjälp av en speciell dator, för att beskriva hur det känns nu:
Aldrig ska jag glömma den dag när de upptäckte mig – min andra födsel.
Vad är då egentligen den stora skillnaden mellan innan och nu? Då slog det mig - han kan äntligen kommunicera med andra människor igen. Han kommer säkerligen inte få ett så spännande liv med tanke på sitt tillstånd, men bara det faktum att han nu kan få bekräftelse från andra är tillräckligt för att ge honom livslust.
Idag kommunicerar vi så mycket med andra hela tiden, att det är lätt att ta för givet. Jag ska försöka minnas denne belgares öde, så att jag i allt större grad tar tillvara på utbytet jag får från andra människor - alla människor!
-------------------------------------
(För de som inte vet, är inläggets rubrik en rad ur låten Socker av kent. Även refrängen skulle passa bra som rubrik, där orden "Men ingen, ingen, ingen, ingen hör..." upprepas. Låten på spotify.)
I Belgien var det en kille som läkarna i 23 år trodde låg i koma, men som i själva verket var vid medvetande. Det låter nästan lite för otroligt för att vara sant, men förklaringen är att han blev totalförlamad och förlorade talförmågan i en olycka och därför inte kunde signalera på något sätt att han var vaken.
Först funderade jag kring om det över huvud taget blir ett så mycket bättre liv för honom nu, än när alla trodde han låg i koma. Han är ju trots allt fortfarande helförlamad utan talförmåga, och blir väl sängliggande i resten av sitt liv. Men så funderade jag över de ord han kommunicerat med hjälp av en speciell dator, för att beskriva hur det känns nu:
Aldrig ska jag glömma den dag när de upptäckte mig – min andra födsel.
Vad är då egentligen den stora skillnaden mellan innan och nu? Då slog det mig - han kan äntligen kommunicera med andra människor igen. Han kommer säkerligen inte få ett så spännande liv med tanke på sitt tillstånd, men bara det faktum att han nu kan få bekräftelse från andra är tillräckligt för att ge honom livslust.
Idag kommunicerar vi så mycket med andra hela tiden, att det är lätt att ta för givet. Jag ska försöka minnas denne belgares öde, så att jag i allt större grad tar tillvara på utbytet jag får från andra människor - alla människor!
-------------------------------------
(För de som inte vet, är inläggets rubrik en rad ur låten Socker av kent. Även refrängen skulle passa bra som rubrik, där orden "Men ingen, ingen, ingen, ingen hör..." upprepas. Låten på spotify.)
måndag 23 november 2009
Helande böner?
Även om jag är en relativt övertygad ateist, så anser jag att religion kan göra nytta för många människor som behöver något att tro på. Dessvärre finns det ibland en del människor som i religionens namn sprider terror, men för de flesta människor som är troende gör det bara gott.
Men oavsett hur gott det än kan göra för de människor som tror på det, tycker jag att det är lite väl överdrivet att vilja likställa böner med läkarbesök. En kyrka i USA vill nämligen att människor ska kunna få ersättning för "andlig hälsovård" på samma sätt som då någon besöker en läkare. Okej för att människor ibland kan må något bättre av placebo-effekter, men att be för någons tillfrisknande kan inte likställas med riktig läkarvård.
Det skulle sända väldigt märkliga signaler till befolkningen i ett land, om det användes skattemedel för att finansiera sånt här. USA är förvisso till stor del kristet men samtidigt ett av världens mer mångkulturella länder, och då skulle säkerligen fler religioner vilja få använda statliga medel för vad de anser vara medicinsk utövning. Framförallt vore det förödande om staten skulle säga att sånt här helande är lika mycket värt som ett läkarbesök, och detta leder till att många låter bli att besöka en läkare i tid.
Jag hoppas innerligt att den amerikanska senaten röstar ner det här förslaget!
Men oavsett hur gott det än kan göra för de människor som tror på det, tycker jag att det är lite väl överdrivet att vilja likställa böner med läkarbesök. En kyrka i USA vill nämligen att människor ska kunna få ersättning för "andlig hälsovård" på samma sätt som då någon besöker en läkare. Okej för att människor ibland kan må något bättre av placebo-effekter, men att be för någons tillfrisknande kan inte likställas med riktig läkarvård.
Det skulle sända väldigt märkliga signaler till befolkningen i ett land, om det användes skattemedel för att finansiera sånt här. USA är förvisso till stor del kristet men samtidigt ett av världens mer mångkulturella länder, och då skulle säkerligen fler religioner vilja få använda statliga medel för vad de anser vara medicinsk utövning. Framförallt vore det förödande om staten skulle säga att sånt här helande är lika mycket värt som ett läkarbesök, och detta leder till att många låter bli att besöka en läkare i tid.
Jag hoppas innerligt att den amerikanska senaten röstar ner det här förslaget!
onsdag 18 november 2009
Främlingsfientligheten får fäste
Jag blir lite orolig när jag ser hur SD får allt högre siffror i opinionsmätningar. Häromdagen var det 5,8% i en SIFO-undersökning, och nu handlar det om 7,2% i en undersökning som sägs vara statistiskt säkerställd. Om så många röstar på SD nästa år, är det en av fjorton som lägger sin röst på detta främlingsfientliga parti.
Men det tråkiga är att det inte riktigt går att kalla dem för främlingsfientliga. Detta tycks istället, av någon anledning, uppfattas som någon slags rasism mot just sverigedemokrater och de får istället mer sympatier. Deras "vi och dem"-retorik har spillt över även i diskussionen om vilka som kan tänka sig att rösta på SD och vilka som aldrig skulle kunna tänka sig att göra det.
Jag personligen skulle aldrig rösta på SD. Hur missnöjd jag än blir med övriga partier, går det emot mina principer att rösta på ett parti som i grunden har någon form av främlingsfientlighet. Sen kan det paketeras hur väl de än vill. Det är samma anledning till att jag aldrig skulle rösta på KD, då de är homofobiska.
På facebook finns en sida som heter "Sverigedemokraterna i riksdagen - Nej tack", och en motsvarande som heter likadant fast med ett ja istället för nej. När jag skriver detta inlägg har sidorna 261.985 kontra 11.472 fans. Skulle de siffrorna ses som ett statistiskt urval av svenskarna, skulle SD ändå komma in i riksdagen med ca 4,4%. När jag tittar lite snabbt på ja-sidan syns det klart och tydligt att det är en överrepresentation av etniskt svenska män som väljer att rösta på SD. Föga förvånande.
I förra valet vann alliansen med stor sannolikhet på missnöjet mot den socialdemokratiska regeringen. Nu tycks det finnas ett liknande missnöje mot alliansen, och ingen av grupperingarna kan bilda egen regering i den senaste undersökningen. Istället blir SD vågmästare. För att undvika detta måste båda regeringsalternativ på allvar gå ut och bemöta kritiken mot den invandrings- och integrationspolitik som hittills förts. De måste visa klart och tydligt var de står i frågorna, och även visa på varför. Det går inte längre att bara kalla SD för rasister, utan människor måste få se vilka alternativ som finns till SDs politik och varför dessa alternativ är bättre.
Jag hoppas fortfarande på att mycket ska hända innan valet. Det går inte att tiga bort SD, och det går definitivt inte att "rasist-beskylla" bort dem. Däremot går det, förhoppningsvis, att minska deras sympatier genom att påvisa en bättre politik!
Men det tråkiga är att det inte riktigt går att kalla dem för främlingsfientliga. Detta tycks istället, av någon anledning, uppfattas som någon slags rasism mot just sverigedemokrater och de får istället mer sympatier. Deras "vi och dem"-retorik har spillt över även i diskussionen om vilka som kan tänka sig att rösta på SD och vilka som aldrig skulle kunna tänka sig att göra det.
Jag personligen skulle aldrig rösta på SD. Hur missnöjd jag än blir med övriga partier, går det emot mina principer att rösta på ett parti som i grunden har någon form av främlingsfientlighet. Sen kan det paketeras hur väl de än vill. Det är samma anledning till att jag aldrig skulle rösta på KD, då de är homofobiska.
På facebook finns en sida som heter "Sverigedemokraterna i riksdagen - Nej tack", och en motsvarande som heter likadant fast med ett ja istället för nej. När jag skriver detta inlägg har sidorna 261.985 kontra 11.472 fans. Skulle de siffrorna ses som ett statistiskt urval av svenskarna, skulle SD ändå komma in i riksdagen med ca 4,4%. När jag tittar lite snabbt på ja-sidan syns det klart och tydligt att det är en överrepresentation av etniskt svenska män som väljer att rösta på SD. Föga förvånande.
I förra valet vann alliansen med stor sannolikhet på missnöjet mot den socialdemokratiska regeringen. Nu tycks det finnas ett liknande missnöje mot alliansen, och ingen av grupperingarna kan bilda egen regering i den senaste undersökningen. Istället blir SD vågmästare. För att undvika detta måste båda regeringsalternativ på allvar gå ut och bemöta kritiken mot den invandrings- och integrationspolitik som hittills förts. De måste visa klart och tydligt var de står i frågorna, och även visa på varför. Det går inte längre att bara kalla SD för rasister, utan människor måste få se vilka alternativ som finns till SDs politik och varför dessa alternativ är bättre.
Jag hoppas fortfarande på att mycket ska hända innan valet. Det går inte att tiga bort SD, och det går definitivt inte att "rasist-beskylla" bort dem. Däremot går det, förhoppningsvis, att minska deras sympatier genom att påvisa en bättre politik!
söndag 15 november 2009
Skämmigt att vara skåning...
Jag skryter inte direkt med att vara skåning just nu. Många händelser gör att det nästan är på gränsen att jag skäms.
Värst måste ändå vara hela cirkusen runt Vellinge kommun. För som om det inte är tråkigt nog att kommunalrådet nästan är lika främlingsfientlig som många sverigedemokrater, så är det skrämmande att höra om alla vellingebor som samlades i uppror eller skriver arga inlägg runt om på webben. Hur kan det finnas så många människor som anser det vara fel att hjälpa flyktingbarn?
Apropå sverigedemokraterna, så har de enligt en ny sifo-undersökning 5,8% väljarstöd. Av någon anledning har partiet många aktiva skåningar, och de tycks också ha ett ganska starkt väljarstöd i vårt sydligaste landskap. Jag förstår inte hur det kommer sig att just skåningar är så främlingsfientliga. Vi är ju för guds skull bland de sista i svensk historia att bli just svenskar. Ändå tycks många anse sig ha rätten att uttala sig om vad som är svenskt och hur detta bäst ska bevaras.
Sen har ju en annan lite galen skåning blivit internationellt känd, för att nu återerövra de svenska medierna. Bloggade lite om "Ankan" tidigare i veckan...
Samtidigt har en av landets mest omtyckta skåningar lagt fotbollsskorna på hyllan, och en annan har sagt att han kanske inte kommer ställa upp i landslaget. Även om jag inte har ett särskilt stort idrottsintresse, så är det något som engagerar många.
Trenden just nu är alltså att sympatiska och omtyckta skåningar försvinner från rampljuset, medans andra med inskränkta och fientliga åsikter tycks vinna mer sympatier och medieutrymme. Jag vill i alla fall klargöra att även om mycket just nu pekar på att många idioter kommer från Skåne, så är inte alla från Skåne idioter.
Värst måste ändå vara hela cirkusen runt Vellinge kommun. För som om det inte är tråkigt nog att kommunalrådet nästan är lika främlingsfientlig som många sverigedemokrater, så är det skrämmande att höra om alla vellingebor som samlades i uppror eller skriver arga inlägg runt om på webben. Hur kan det finnas så många människor som anser det vara fel att hjälpa flyktingbarn?
Apropå sverigedemokraterna, så har de enligt en ny sifo-undersökning 5,8% väljarstöd. Av någon anledning har partiet många aktiva skåningar, och de tycks också ha ett ganska starkt väljarstöd i vårt sydligaste landskap. Jag förstår inte hur det kommer sig att just skåningar är så främlingsfientliga. Vi är ju för guds skull bland de sista i svensk historia att bli just svenskar. Ändå tycks många anse sig ha rätten att uttala sig om vad som är svenskt och hur detta bäst ska bevaras.
Sen har ju en annan lite galen skåning blivit internationellt känd, för att nu återerövra de svenska medierna. Bloggade lite om "Ankan" tidigare i veckan...
Samtidigt har en av landets mest omtyckta skåningar lagt fotbollsskorna på hyllan, och en annan har sagt att han kanske inte kommer ställa upp i landslaget. Även om jag inte har ett särskilt stort idrottsintresse, så är det något som engagerar många.
Trenden just nu är alltså att sympatiska och omtyckta skåningar försvinner från rampljuset, medans andra med inskränkta och fientliga åsikter tycks vinna mer sympatier och medieutrymme. Jag vill i alla fall klargöra att även om mycket just nu pekar på att många idioter kommer från Skåne, så är inte alla från Skåne idioter.
onsdag 11 november 2009
"Kvacksalvare" till jul...
Nu ska Anna Anka invadera julafton. Anders Knave, tv 3:s programdirektör, tycks ha fått hybris när han kläcker ur sig:
Vi ska rycka fjädrarna av Kalle Anka.
Det kommer säkert finnas en del som kollar på det. Men jag funderar över vilka människor det är. Jag hoppas nämligen innerligt att inga vettiga personer väljer bort något som är lika mycket tradition till jul, som att presenter delas ut av en man i vitt skägg och röd luva. Julen är för mig en högtid då familjer har en möjlighet att umgås, och förhoppningsvis är det fler familjer som myser framför Kalle än Anna då det blir dags att kolla på lite Anka.
Apropå Anna Anka så har hon redan förstört en annan klassiker för mig. För alla som sett filmen "Dum & Dummare", så minns ni kanske slutscenen där en buss med bikinimodeller stannar vid killarna filmen handlar om. En av tjejerna pratar svenska, och nyligen fick jag reda på att detta är just Anna Anka! Bevis går givetvis att finna på YouTube.
Jag kommer nog inte längre tycka det är lika häftigt att en av tjejerna i "Dum & Dummare" pratar svenska. Och när det gäller att kolla på TV kl 15 på julafton, kommer åtminstone jag se till att det blir Kalle Anka och hans vänner!
Vi ska rycka fjädrarna av Kalle Anka.
Det kommer säkert finnas en del som kollar på det. Men jag funderar över vilka människor det är. Jag hoppas nämligen innerligt att inga vettiga personer väljer bort något som är lika mycket tradition till jul, som att presenter delas ut av en man i vitt skägg och röd luva. Julen är för mig en högtid då familjer har en möjlighet att umgås, och förhoppningsvis är det fler familjer som myser framför Kalle än Anna då det blir dags att kolla på lite Anka.
Apropå Anna Anka så har hon redan förstört en annan klassiker för mig. För alla som sett filmen "Dum & Dummare", så minns ni kanske slutscenen där en buss med bikinimodeller stannar vid killarna filmen handlar om. En av tjejerna pratar svenska, och nyligen fick jag reda på att detta är just Anna Anka! Bevis går givetvis att finna på YouTube.
Jag kommer nog inte längre tycka det är lika häftigt att en av tjejerna i "Dum & Dummare" pratar svenska. Och när det gäller att kolla på TV kl 15 på julafton, kommer åtminstone jag se till att det blir Kalle Anka och hans vänner!
söndag 8 november 2009
För hårda tag?
Nu är byggandet av Sveriges tre "superfängelser" klart, och en rubrik i DN ställer frågan om det här är "för hårda tag".
Jag tror det är nödvändigt att vi även i Sverige vågar bygga säkrare fängelser, så att vi kanske slipper så många rymningar som det var 2004. Även om vi än så länge, tack och lov, inte haft riktigt lika hemska brottslingar i Sverige som de mest ökända i världen, så finns det även i vårt avlånga land en del som är riktigt farliga. Det måste därför vara av hela samhällets intresse att dessa människor inte kan ta sig ut olovligt. Motargument finns dock:
I takt med att säkerhetsenheterna öppnas och fångar flyttar in i cellerna, hörs nu flera röster som varnar för att säkerhetstänkandet gått för långt och hotar en human kriminalvård.
Det vore självklart inte bra om kriminalvården inte skulle fungera lika humant, men jag förstår inte hur en högre säkerhet på något sätt skulle vara en motpol till human kriminalvård. Det ena utesluter väl inte det andra? Utan snarare tror jag att med bättre teknik och säkrare fängelser, kan personalen lägga mer tid på rehabilitering av fångarna. Stefan Engdahl som arbetar på den nya säkerhetsenheten på Kumla säger själv:
Nu arbetar vi inne hos dem. Det gjorde vi inte tidigare, då övervakade vi dem bara. Vi deltar i matlagning och finns på plats när de studerar eller arbetar. Vi känner av stämningarna. Märker vi några tecken på konflikter kan vi förebygga dem genom att flytta dit mer personal eller placera om en intagen.
Med andra ord kan allt utvecklas åt det bättre nu. Det blir färre rymningar och personalen kan arbeta närmre internerna. Även om det nu är 20 år sedan en historisk händelse utspelade sig i form av rivandet av en mur, får vi inte vara rädda för att bygga nya murar där det som mest behövs. Mitt svar på frågan "För hårda tag?" blir således; Nej!
Jag tror det är nödvändigt att vi även i Sverige vågar bygga säkrare fängelser, så att vi kanske slipper så många rymningar som det var 2004. Även om vi än så länge, tack och lov, inte haft riktigt lika hemska brottslingar i Sverige som de mest ökända i världen, så finns det även i vårt avlånga land en del som är riktigt farliga. Det måste därför vara av hela samhällets intresse att dessa människor inte kan ta sig ut olovligt. Motargument finns dock:
I takt med att säkerhetsenheterna öppnas och fångar flyttar in i cellerna, hörs nu flera röster som varnar för att säkerhetstänkandet gått för långt och hotar en human kriminalvård.
Det vore självklart inte bra om kriminalvården inte skulle fungera lika humant, men jag förstår inte hur en högre säkerhet på något sätt skulle vara en motpol till human kriminalvård. Det ena utesluter väl inte det andra? Utan snarare tror jag att med bättre teknik och säkrare fängelser, kan personalen lägga mer tid på rehabilitering av fångarna. Stefan Engdahl som arbetar på den nya säkerhetsenheten på Kumla säger själv:
Nu arbetar vi inne hos dem. Det gjorde vi inte tidigare, då övervakade vi dem bara. Vi deltar i matlagning och finns på plats när de studerar eller arbetar. Vi känner av stämningarna. Märker vi några tecken på konflikter kan vi förebygga dem genom att flytta dit mer personal eller placera om en intagen.
Med andra ord kan allt utvecklas åt det bättre nu. Det blir färre rymningar och personalen kan arbeta närmre internerna. Även om det nu är 20 år sedan en historisk händelse utspelade sig i form av rivandet av en mur, får vi inte vara rädda för att bygga nya murar där det som mest behövs. Mitt svar på frågan "För hårda tag?" blir således; Nej!
fredag 6 november 2009
Fåfängan når nya fånigheter...
Som om det inte vore nog med att modeller retuscheras, vilket skapar ett skönhetsideal som omöjligt går att leva upp till, så retuscheras även barn på sina skolfoton. Varför?
Vi vill bara vara snälla och gulliga, säger fotografen.
Jag kan förstå om föräldrarna vill att ett tillfälligt sår inte ska behöva synas på ett foto som barnet trots allt kan komma att ha kvar i resten av sitt liv. Men då är det fortfarande föräldrarna som ska få ta det beslutet, och inte fotografen eller studion själva. Är det sen ett ärr som faktiskt kommer att finnas kvar på personen resten av livet, ja då borde det väl rimligtvis även synas på bilder som ska gestalta verkligheten?
Bland kommentarerna på artiklarna jag länkat till finns det flera personer som tycker att alldeles för många reagerar alldeles för starkt på det här. De anser att det inte är så farligt, och tanken bakom är trots allt god. Men jag tycker att det här är ett stort problem, som måste diskuteras.
Barn blir alltmer berövade sin oskyldighet och vårt samhälle blir bara alltmer ytligt. Om den här utvecklingen ska kunna stoppas måste alla tillåtas se ut som de gör. Och om utseendefixerade vuxna inte har tillräckligt gott självförtroende för att låta bli skönhetsoperationer eller retuschering av foton, så kan vi väl åtminstone låta barnen slippa projiceras med denna fåfänga.
Vi vill bara vara snälla och gulliga, säger fotografen.
Jag kan förstå om föräldrarna vill att ett tillfälligt sår inte ska behöva synas på ett foto som barnet trots allt kan komma att ha kvar i resten av sitt liv. Men då är det fortfarande föräldrarna som ska få ta det beslutet, och inte fotografen eller studion själva. Är det sen ett ärr som faktiskt kommer att finnas kvar på personen resten av livet, ja då borde det väl rimligtvis även synas på bilder som ska gestalta verkligheten?
Bland kommentarerna på artiklarna jag länkat till finns det flera personer som tycker att alldeles för många reagerar alldeles för starkt på det här. De anser att det inte är så farligt, och tanken bakom är trots allt god. Men jag tycker att det här är ett stort problem, som måste diskuteras.
Barn blir alltmer berövade sin oskyldighet och vårt samhälle blir bara alltmer ytligt. Om den här utvecklingen ska kunna stoppas måste alla tillåtas se ut som de gör. Och om utseendefixerade vuxna inte har tillräckligt gott självförtroende för att låta bli skönhetsoperationer eller retuschering av foton, så kan vi väl åtminstone låta barnen slippa projiceras med denna fåfänga.
onsdag 4 november 2009
Politik für alle!
Den 10 november lanseras sajten allavaljare.se, där det politiska arbetet inför riksdagsvalet 2010 ska presenteras på ett mer lättläst sätt. Bland kommentarerna i en artikel på DN.se finns två olika infallsvinklar. Dels finns det de som välkomnar detta ur en demokratisk synpunkt, samtidigt som det finns de som anser det vara ett hot mot demokratin om vi förenklar språket allför mycket och gör ett avancerat språkbruk mer svårtillgängligt.
Själv ställer jag mig positiv till det här. Det finns alltför många i vårt samhälle som inte kan tillgodogöra sig all politisk information, då språket ibland kan vara svårt. Detta kan gälla de som inte har svenska som förstaspråk, alla som har olika former av läs- och skrivsvårigheter, eller alla de som inte har en tillräckligt god utbildning för att tillgodogöra sig allt. Totalt kan det handla om ganska många människor, och då är det viktigt att även dessa ges möjlighet att följa och förstå vad som sker inför valet.
Jag kan dock förstå de som är kritiska till det här. Emellanåt reagerar jag själv på hur mycket svenska språket förenklas och fördummas. Men att begära att alla måste höja sin språkkunskap för att kunna följa ett riksdagsval, upplever jag inte vara rätt väg att gå. Då är det bättre att initiativ som denna sajten tas fram, och att det kan bli en portal som förhoppningsvis väcker intresset hos en del väljare att vilja lära sig mer. Det kommer exempelvis att finnas ordlistor över politiska termer som kanske inte är självklara för alla. Jag tror alltså att det här snarare är ett sätt att få fler att kunna förstå vad som sker, snarare än att språket fördummas ännu mer.
Med förhoppningar om att såna här initiativ leder till ett högre valdeltagande!
Själv ställer jag mig positiv till det här. Det finns alltför många i vårt samhälle som inte kan tillgodogöra sig all politisk information, då språket ibland kan vara svårt. Detta kan gälla de som inte har svenska som förstaspråk, alla som har olika former av läs- och skrivsvårigheter, eller alla de som inte har en tillräckligt god utbildning för att tillgodogöra sig allt. Totalt kan det handla om ganska många människor, och då är det viktigt att även dessa ges möjlighet att följa och förstå vad som sker inför valet.
Jag kan dock förstå de som är kritiska till det här. Emellanåt reagerar jag själv på hur mycket svenska språket förenklas och fördummas. Men att begära att alla måste höja sin språkkunskap för att kunna följa ett riksdagsval, upplever jag inte vara rätt väg att gå. Då är det bättre att initiativ som denna sajten tas fram, och att det kan bli en portal som förhoppningsvis väcker intresset hos en del väljare att vilja lära sig mer. Det kommer exempelvis att finnas ordlistor över politiska termer som kanske inte är självklara för alla. Jag tror alltså att det här snarare är ett sätt att få fler att kunna förstå vad som sker, snarare än att språket fördummas ännu mer.
Med förhoppningar om att såna här initiativ leder till ett högre valdeltagande!
söndag 1 november 2009
Var finns medmänskligheten?
Jag hade inte tänkt skriva om saker som händer mig i vardagen i denna blogg, utan mer ventilera tankar kring politiska ämnen och annat som sker i samhället. Men idag hände en sak som jag inte bara kan låta gå opasserat förbi.
När jag kom hem från jobbet och gick genom köpcentret vid min t-banestation, såg jag en äldre kvinna ligga på golvet. Flera tankar passerade genom huvudet om varför hon låg just där. Vid en första anblick såg hon inte så skadad ut, utan jag kunde se att det var liv i henne. Därför gick jag in till ICA-butiken som hon låg bredvid, och påtalade detta för personalen. Jag tänkte att det är ju inte bra att hon ligger där, men samtidigt inte mitt personliga problem.
När jag passerade igen tänkte jag att jag skulle ta en närmre titt, för att se så att inget stod fel till. Men det gjorde det. Jag såg att hon låg med huvudet i en liten pöl av sitt eget blod, och kände direkt att nu kunde jag inte bara invänta personalen utan var tvungen att agera själv. Efter att ha kollat om hon svarade vid tilltal, vilket hon gjorde, ringde jag 112. Under tiden detta hände kom några personer till för att hjälpa till. Några unga tjejer fixade papper från nämnda ICA-butik som de lade under kvinnans huvud som en kombinerad kudde och för att fånga upp blodet som rann ur henne. Därefter tillkom ett par stycken från Lugna Gatan och hjälpte till med att kolla livstecken hos kvinnan och prata med henne tills ambulansen kom.
Innan jag och dessa personerna fanns vid kvinnans sida, så kan jag ju bara undra över hur länge hon hann ligga där ensam. Bara under den tiden jag kunde se henne på avstånd, såg jag mer än en person bara gå förbi henne. De tittade lite mot henne, men istället för att gå närmre för att kolla hur det stod till tog de en sväng runt henne och gick vidare. Varför? Vad är det som gör att människor gör så här? Är det för att många blir avtrubbade i en stad som Stockholm? Eller är det så att människor är rädda för något? Det minsta man kan göra är väl som jag gjorde i ett första läge, nämligen att påpeka det för de som jobbar precis i närheten. För oavsett om man tror henne vara skadad eller inte, så ligger hon ju inte på ett bra ställe och borde kanske få hjälp att flytta på sig.
När vi väntade på ambulansen pratade jag med personerna från Lugna Gatan om det här. De upplevde samma sak, nämligen att många bara går vidare. Även när människor ibland ser någon falla, är den första instinkten för de flesta inte att springa fram och kolla hur det gick. Det här gör mig lite vemodig och får mig att undra över varför det är så svårt för många att hjälpa till. Hade det hänt exempelvis min farmor, hade jag velat att första bästa person hade hjälpt henne. Men frågan är hur många som hade passerat innan någon vänlig själ hade gjort en insats.
Det tycktes i alla fall gå bra för damen som jag ringde till ambulans åt. När sjukvårdarna kom fram kunde de prata med henne, och hon tycktes inte ha någon smärta. Hon mådde lite illa och kom inte ihåg hur hon fallit, men i övrigt verkade det stå bra till med henne. Blodet såg ut att ha kommit ur hennes mun, för jag kunde inte se något sår eller blod någon annanstans på henne än vid munnen. Så det kändes bra att kunna gå därifrån och veta att hon antagligen skulle klara sig utan några större skador. Det som känns mindre bra, är tanken på de personer jag såg som bara gick förbi henne...
När jag kom hem från jobbet och gick genom köpcentret vid min t-banestation, såg jag en äldre kvinna ligga på golvet. Flera tankar passerade genom huvudet om varför hon låg just där. Vid en första anblick såg hon inte så skadad ut, utan jag kunde se att det var liv i henne. Därför gick jag in till ICA-butiken som hon låg bredvid, och påtalade detta för personalen. Jag tänkte att det är ju inte bra att hon ligger där, men samtidigt inte mitt personliga problem.
När jag passerade igen tänkte jag att jag skulle ta en närmre titt, för att se så att inget stod fel till. Men det gjorde det. Jag såg att hon låg med huvudet i en liten pöl av sitt eget blod, och kände direkt att nu kunde jag inte bara invänta personalen utan var tvungen att agera själv. Efter att ha kollat om hon svarade vid tilltal, vilket hon gjorde, ringde jag 112. Under tiden detta hände kom några personer till för att hjälpa till. Några unga tjejer fixade papper från nämnda ICA-butik som de lade under kvinnans huvud som en kombinerad kudde och för att fånga upp blodet som rann ur henne. Därefter tillkom ett par stycken från Lugna Gatan och hjälpte till med att kolla livstecken hos kvinnan och prata med henne tills ambulansen kom.
Innan jag och dessa personerna fanns vid kvinnans sida, så kan jag ju bara undra över hur länge hon hann ligga där ensam. Bara under den tiden jag kunde se henne på avstånd, såg jag mer än en person bara gå förbi henne. De tittade lite mot henne, men istället för att gå närmre för att kolla hur det stod till tog de en sväng runt henne och gick vidare. Varför? Vad är det som gör att människor gör så här? Är det för att många blir avtrubbade i en stad som Stockholm? Eller är det så att människor är rädda för något? Det minsta man kan göra är väl som jag gjorde i ett första läge, nämligen att påpeka det för de som jobbar precis i närheten. För oavsett om man tror henne vara skadad eller inte, så ligger hon ju inte på ett bra ställe och borde kanske få hjälp att flytta på sig.
När vi väntade på ambulansen pratade jag med personerna från Lugna Gatan om det här. De upplevde samma sak, nämligen att många bara går vidare. Även när människor ibland ser någon falla, är den första instinkten för de flesta inte att springa fram och kolla hur det gick. Det här gör mig lite vemodig och får mig att undra över varför det är så svårt för många att hjälpa till. Hade det hänt exempelvis min farmor, hade jag velat att första bästa person hade hjälpt henne. Men frågan är hur många som hade passerat innan någon vänlig själ hade gjort en insats.
Det tycktes i alla fall gå bra för damen som jag ringde till ambulans åt. När sjukvårdarna kom fram kunde de prata med henne, och hon tycktes inte ha någon smärta. Hon mådde lite illa och kom inte ihåg hur hon fallit, men i övrigt verkade det stå bra till med henne. Blodet såg ut att ha kommit ur hennes mun, för jag kunde inte se något sår eller blod någon annanstans på henne än vid munnen. Så det kändes bra att kunna gå därifrån och veta att hon antagligen skulle klara sig utan några större skador. Det som känns mindre bra, är tanken på de personer jag såg som bara gick förbi henne...
fredag 30 oktober 2009
Var är de yngre politikerna?
Det verkar som om det är allt svårare att få unga personer att engagera sig en längre tid inom politiken. Många av dagens yngre politiker avslutar dessutom sina uppdrag tidigt, vilket leder till en föråldring bland landets politiker.
Detta fenomenet märks inte bara inom politiken. Jag arbetar för Hyresgästföreningen där samma fenomen lyfts som ett problem, nämligen att det är svårt att få den yngre generationen att engagera sig. På sikt kan detta bli ett ännu större problem, då den äldre generationen inte längre finns att tillgå. Vad händer då?
Jag tror att det finns några olika faktorer bakom det här. Dels är det många som idag engagerar sig på helt andra sätt än att ta på sig ett förtroendeuppdrag. Många upplever att de får mer genomslag för sina åsikter och sitt påverkansarbete, genom att exempelvis synas på internet på olika sätt. Detta kan för många ge mer än att sitta på ett fullmäktigemöte där beslut som inte berör lika många människor ska behandlas. Jag har förståelse för detta, då jag själv suttit som ledamot i olika fullmäktigen. Det krävs ett stort engagemang för att energin inte ska dö ut under långa och ibland meningslösa debatter som i slutändan inte leder till något revolutionerande.
En annan faktor tror jag har att göra med att allt fler inte vill lägga sin tid på ideellt engagemang när samhället i större utsträckning går mot att du som individ ska tjäna pengar på alla dina färdigheter. Istället för att använda din kunskap gratis på en förtroendepost, kan du starta ett konsult-, pr-, kommunikations- eller lobbyföretag (för att nämna några exempel).
Men i slutändan tror jag det handlar om att de äldre inom organisationer och politiska partier helt enkelt inte har samma syn på frågor som de yngre. Inom socialdemokraterna har det tydligen uppstått en spricka mellan generationerna kring frågan om ipred-lagen. Att detta är en fråga som engagerar många yngre är tydligt då piratpartiet haft stora framgångar den senaste tiden, och detta genom att engagera många yngre.
Så hur ska då organisationer och partier kunna engagera och behålla yngre förtroendevalda? I min mening handlar det om att inte bara prata om hur den yngre generationen måste lyftas fram, utan även ta till sig av vad de yngre faktiskt tycker och tänker. Mer erfarenhet är inte i alla lägen detsamma som mer kunskap. Mona Sahlin sa i sitt inledningstal på S-kongressen (citerat från en artikel i SvD):
"Låt de unga ta plats på vallistorna."
Det är lovvärt, men frågan är hur mycket det hjälper när samma parti inte kan enas i alla frågor över generationsgränserna. Det hjälper inte med platser på vallistorna om ni inte lyssnar på vad de yngre faktiskt har att säga. Då dödar ni bara engagemanget innan det hunnit blomstra.
Detta fenomenet märks inte bara inom politiken. Jag arbetar för Hyresgästföreningen där samma fenomen lyfts som ett problem, nämligen att det är svårt att få den yngre generationen att engagera sig. På sikt kan detta bli ett ännu större problem, då den äldre generationen inte längre finns att tillgå. Vad händer då?
Jag tror att det finns några olika faktorer bakom det här. Dels är det många som idag engagerar sig på helt andra sätt än att ta på sig ett förtroendeuppdrag. Många upplever att de får mer genomslag för sina åsikter och sitt påverkansarbete, genom att exempelvis synas på internet på olika sätt. Detta kan för många ge mer än att sitta på ett fullmäktigemöte där beslut som inte berör lika många människor ska behandlas. Jag har förståelse för detta, då jag själv suttit som ledamot i olika fullmäktigen. Det krävs ett stort engagemang för att energin inte ska dö ut under långa och ibland meningslösa debatter som i slutändan inte leder till något revolutionerande.
En annan faktor tror jag har att göra med att allt fler inte vill lägga sin tid på ideellt engagemang när samhället i större utsträckning går mot att du som individ ska tjäna pengar på alla dina färdigheter. Istället för att använda din kunskap gratis på en förtroendepost, kan du starta ett konsult-, pr-, kommunikations- eller lobbyföretag (för att nämna några exempel).
Men i slutändan tror jag det handlar om att de äldre inom organisationer och politiska partier helt enkelt inte har samma syn på frågor som de yngre. Inom socialdemokraterna har det tydligen uppstått en spricka mellan generationerna kring frågan om ipred-lagen. Att detta är en fråga som engagerar många yngre är tydligt då piratpartiet haft stora framgångar den senaste tiden, och detta genom att engagera många yngre.
Så hur ska då organisationer och partier kunna engagera och behålla yngre förtroendevalda? I min mening handlar det om att inte bara prata om hur den yngre generationen måste lyftas fram, utan även ta till sig av vad de yngre faktiskt tycker och tänker. Mer erfarenhet är inte i alla lägen detsamma som mer kunskap. Mona Sahlin sa i sitt inledningstal på S-kongressen (citerat från en artikel i SvD):
"Låt de unga ta plats på vallistorna."
Det är lovvärt, men frågan är hur mycket det hjälper när samma parti inte kan enas i alla frågor över generationsgränserna. Det hjälper inte med platser på vallistorna om ni inte lyssnar på vad de yngre faktiskt har att säga. Då dödar ni bara engagemanget innan det hunnit blomstra.
söndag 25 oktober 2009
Politikens svängningar
Veckans stora snackis om (SD) har gjort att jag reflekterat över hur snabbt saker svänger inom politiken, och var människor väljer att lägga sitt stöd.
I dagens Agenda i SVT debatterades en undersökning som visar att 18 procent av väljarna vill se (SD) i riksdagen. Jag delar förvisso Maud Olofssons analys om att det med stor sannolikhet inte är så många som kommer att rösta på dem, men det är ändå intressant att så många anser att (SD) borde få sitta i riksdagen. Mona Sahlin gjorde även en, enligt min uppfattning, solklar analys om att mycket handlar om missnöje mot etablissemanget.
Det känns som om vi är i ett läge där missnöjespartierna har ett gyllene tillfälle att få många röster. Detta visades inte minst i valet till Europaparlamentet (EP) där (PP) lyckades komma en bra bit över fyraprocentsgränsen. Men det känns som att den nyheten redan är passé. Trots att FRA-lagen fortfarande är relativt aktuell har det inte varit något stort medieutrymme för (PP) den senaste tiden, och jag undrar om de ens kommer in i riksdagen trots stort stöd i EP-valet. Just nu är det väldigt tydligt ett annat missnöjesparti som får all uppmärksamhet.
Jag tror att detta mynnar ur det faktum att vi idag har två block istället för sju partier att rösta på. Många av de etablerade partierna tappar trogna väljare, då de måste förhandla bort vissa frågor med sina allierade partier. Dessutom finns det en stor skara människor som inte har ett speciellt parti de röstar på, men som vet vilka partier de aldrig skulle rösta på. På grund av de två blocken kan dessa väljare ha svårt för att rösta på det parti de kanske helst vill lägga rösten på, för att detta finns i samma block som ett parti man inte delar värdegrund med. Att rösta på det andra blocket kanske inte ens finns på världskartan, och då blir alternativet att rösta på ett av partierna som står utanför dessa block. Sen finns det dessutom den skara väljare som kan tänka sig att lägga sin röst på ett parti bara för att "röra om i grytan".
Själv kan jag inte förstå de som slänger bort sin röst på det sistnämnda exemplet. Samtidigt förstår jag att konsekvenserna blir så i dagens politiska samhälle. Dock verkar det svänga snabbt i vilken fråga som är den aktuella för missnöjet mot de stora partierna. För en tid sen var det (PP) som vann stöd, nu tycks det vara (SD). Men det är lång tid kvar till valet, och mycket hinner hända. Och om det runt riksdagsvalet nästa år fortfarande finns ett missnöje som får många människor att lägga sin röst på ett av de mindre partierna, så hoppas jag innerligt att det missnöjet handlar om jämställdheten (eller kanske snarare bristen på densamma) i landet och att det parti som vinner på det i så fall blir (FI).
I dagens Agenda i SVT debatterades en undersökning som visar att 18 procent av väljarna vill se (SD) i riksdagen. Jag delar förvisso Maud Olofssons analys om att det med stor sannolikhet inte är så många som kommer att rösta på dem, men det är ändå intressant att så många anser att (SD) borde få sitta i riksdagen. Mona Sahlin gjorde även en, enligt min uppfattning, solklar analys om att mycket handlar om missnöje mot etablissemanget.
Det känns som om vi är i ett läge där missnöjespartierna har ett gyllene tillfälle att få många röster. Detta visades inte minst i valet till Europaparlamentet (EP) där (PP) lyckades komma en bra bit över fyraprocentsgränsen. Men det känns som att den nyheten redan är passé. Trots att FRA-lagen fortfarande är relativt aktuell har det inte varit något stort medieutrymme för (PP) den senaste tiden, och jag undrar om de ens kommer in i riksdagen trots stort stöd i EP-valet. Just nu är det väldigt tydligt ett annat missnöjesparti som får all uppmärksamhet.
Jag tror att detta mynnar ur det faktum att vi idag har två block istället för sju partier att rösta på. Många av de etablerade partierna tappar trogna väljare, då de måste förhandla bort vissa frågor med sina allierade partier. Dessutom finns det en stor skara människor som inte har ett speciellt parti de röstar på, men som vet vilka partier de aldrig skulle rösta på. På grund av de två blocken kan dessa väljare ha svårt för att rösta på det parti de kanske helst vill lägga rösten på, för att detta finns i samma block som ett parti man inte delar värdegrund med. Att rösta på det andra blocket kanske inte ens finns på världskartan, och då blir alternativet att rösta på ett av partierna som står utanför dessa block. Sen finns det dessutom den skara väljare som kan tänka sig att lägga sin röst på ett parti bara för att "röra om i grytan".
Själv kan jag inte förstå de som slänger bort sin röst på det sistnämnda exemplet. Samtidigt förstår jag att konsekvenserna blir så i dagens politiska samhälle. Dock verkar det svänga snabbt i vilken fråga som är den aktuella för missnöjet mot de stora partierna. För en tid sen var det (PP) som vann stöd, nu tycks det vara (SD). Men det är lång tid kvar till valet, och mycket hinner hända. Och om det runt riksdagsvalet nästa år fortfarande finns ett missnöje som får många människor att lägga sin röst på ett av de mindre partierna, så hoppas jag innerligt att det missnöjet handlar om jämställdheten (eller kanske snarare bristen på densamma) i landet och att det parti som vinner på det i så fall blir (FI).
onsdag 21 oktober 2009
Främlingsfientlighetens olika värde
De senaste dagarnas stora snackis har utan tvekan varit den artikel Sverigedemokraterna (SD) publicerade i Aftonbladet, och de efterföljande debatter som kom efter den. Jag bloggade lite om det i mitt senaste inlägg. För trots att (SD) tråkigt nog tycks ha en del sympatisörer, så är vi väldigt många som anser att de inte har något som helst i riksdagen att göra med sina främlingsfientliga åsikter.
En av debatterna som följde artikeln, var i SVT:s morgonsoffa mellan Jimmie Åkesson (SD) och Centerpartiets (C) Maud Olofsson. (Debatten är cirka 2.10 in i klippet. Dessvärre anser jag att Maud förlorar denna debatt rent retoriskt, även om jag anser att hon har mer rätt i sak än Jimmie. Men det är inte vad detta inlägg ska handla om.) På frågan om (C) skulle kunna samarbeta med (SD) i fall dessa kommer in i riksdagen, svarar Maud klart och tydligt nej. Dessutom lägger hon till:
"Ett parti som inte står för de grundläggande värderingarna om varje människas lika rätt och värde, dem förtjänar inte en plats i riksdagen ens en gång."
Det här är intressant. För under en oerhört lång tid har ett parti suttit i riksdagen, och numera i alliansregeringen, som aktivt motarbetat en viss grupp människors lika rätt och värde - nämligen Kristdemokraterna (KD) som motarbetat homosexuellas rättigheter. Det är intressant att samme Maud tycker att det är helt ok att sitta i regering med ett parti som in i det sista försökt förhindra homosexuellas rätt att få gifta sig. Innan dess handlade det om huruvida de skulle få adoptera. Under en del av debatterna har precis lika obehagliga och bisarra argument lyfts från (KD) som många nu kritiserar (SD) att använda.
Jag skulle aldrig gå så långt som att jämföra (KD) med (SD). För tvingas jag välja, ser jag hellre (KD) i riksdagen. Men helst av allt skulle jag inte vilja ha något av dessa partierna i riksdagen över huvud taget, och hänvisar till Mauds citat ovan.
En av debatterna som följde artikeln, var i SVT:s morgonsoffa mellan Jimmie Åkesson (SD) och Centerpartiets (C) Maud Olofsson. (Debatten är cirka 2.10 in i klippet. Dessvärre anser jag att Maud förlorar denna debatt rent retoriskt, även om jag anser att hon har mer rätt i sak än Jimmie. Men det är inte vad detta inlägg ska handla om.) På frågan om (C) skulle kunna samarbeta med (SD) i fall dessa kommer in i riksdagen, svarar Maud klart och tydligt nej. Dessutom lägger hon till:
"Ett parti som inte står för de grundläggande värderingarna om varje människas lika rätt och värde, dem förtjänar inte en plats i riksdagen ens en gång."
Det här är intressant. För under en oerhört lång tid har ett parti suttit i riksdagen, och numera i alliansregeringen, som aktivt motarbetat en viss grupp människors lika rätt och värde - nämligen Kristdemokraterna (KD) som motarbetat homosexuellas rättigheter. Det är intressant att samme Maud tycker att det är helt ok att sitta i regering med ett parti som in i det sista försökt förhindra homosexuellas rätt att få gifta sig. Innan dess handlade det om huruvida de skulle få adoptera. Under en del av debatterna har precis lika obehagliga och bisarra argument lyfts från (KD) som många nu kritiserar (SD) att använda.
Jag skulle aldrig gå så långt som att jämföra (KD) med (SD). För tvingas jag välja, ser jag hellre (KD) i riksdagen. Men helst av allt skulle jag inte vilja ha något av dessa partierna i riksdagen över huvud taget, och hänvisar till Mauds citat ovan.
måndag 19 oktober 2009
SD skrämmer mig
Sverigedemokraterna skrämmer mig. Men inte för de "varningar" de försöker förmedla genom den debattartikel som partiledaren Jimmie Åkesson fått publicera i Aftonbladet, utan för att det tycks finnas en allt större del av befolkningen som delar deras åsikter. Jag förstår inte hur någon kan svälja deras argumentation när de skriver saker som:
"...att Sverige skulle ha flest våldtäkter i Europa och att muslimska män skulle vara mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna..."
Det gäller att vara källkritisk, något som SD själva inte tycks vara. För det första ifrågasätter jag att det här ens är korrekt statistik. Men om de nu drar slutsatsen att muslimska män i större utsträckning våldtar, varför har de inte frågat sig själva varför det inte är fler våldtäkter i europeiska länder där islam är huvudreligion. Nej, för tråkigt nog dras den rasistiska slutsatsen istället för att reflektera över vad det är för påstående de slänger ur sig.
Jag hoppas innerligt att SD inte kommer in i riksdagen nästa år, och att fler ser vad det är för åsikter som vädras. Följ exempelvis Maria Schottenius förslag i DN, och byt ut ordet muslim mot jude i Åkessons text. Det vore skrämmande om sådana åsikter fick vinna politisk mark i Sverige år 2010.
Det enda jag hoppas att SD uppnår, är att de får övriga partier att reflektera över sin invandrarpolitik. Även om jag är för öppna gränser, så har detta missnöjesparti växt sig starkare i ljuset av det faktum att vårt lands integration inte lyckats så bra som intentionerna varit. Det finns flera faktorer att förbättra inom landets invandrarpolitik, men SD är inte lösningen.
"...att Sverige skulle ha flest våldtäkter i Europa och att muslimska män skulle vara mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna..."
Det gäller att vara källkritisk, något som SD själva inte tycks vara. För det första ifrågasätter jag att det här ens är korrekt statistik. Men om de nu drar slutsatsen att muslimska män i större utsträckning våldtar, varför har de inte frågat sig själva varför det inte är fler våldtäkter i europeiska länder där islam är huvudreligion. Nej, för tråkigt nog dras den rasistiska slutsatsen istället för att reflektera över vad det är för påstående de slänger ur sig.
Jag hoppas innerligt att SD inte kommer in i riksdagen nästa år, och att fler ser vad det är för åsikter som vädras. Följ exempelvis Maria Schottenius förslag i DN, och byt ut ordet muslim mot jude i Åkessons text. Det vore skrämmande om sådana åsikter fick vinna politisk mark i Sverige år 2010.
Det enda jag hoppas att SD uppnår, är att de får övriga partier att reflektera över sin invandrarpolitik. Även om jag är för öppna gränser, så har detta missnöjesparti växt sig starkare i ljuset av det faktum att vårt lands integration inte lyckats så bra som intentionerna varit. Det finns flera faktorer att förbättra inom landets invandrarpolitik, men SD är inte lösningen.
torsdag 15 oktober 2009
Allt är politik - även bananer!
För ungefär tre månader sen kom nyheten om att företaget Dole stämde en svensk regissör för sin dokumentär Bananas!* (Asterisken är en del av filmens titel, och hänvisar därmed inte till någon förklaring längre ner.)
I mina, och många andras, öron var filmens titel nästan klockrent passande för att beskriva hela situationen. Även om Dole inte ansåg sig ha blivit rättvist porträtterade i dokumentären, lät det helt befängt att de ville stämma en regissör för en dokumentär denne gjort. Ett större intrång på yttrandefriheten var längesen jag hade hört talas om.
Nu har dock Dole äntligen insett att de med största sannolikhet inte skulle ha en chans att vinna stämningen, och har därmed dragit tillbaka den. Hotet om stämningen har dock lett till ett par saker, som för mig kändes positivt överraskande. Dels har ICA med stor sannolikhet spelat en stor roll genom att de hotade med att sluta sälja Doles bananer. Det gör att butikskedjan växt lite i mina ögon.
Men det som känns roligast med hela denna historien, är att det lett till blocköverskridande samarbeten bland riksdagsledamöterna. Jag som i mitt senaste blogginlägg kritiserade just riksdagen, tycker att det här är oerhört glädjande. Det finns alltså fortfarande så pass viktiga frågor att de kan engagera politiker tillräckligt för att blocktillhörighet ska kunna överses. Dock vore det trevligt om yttrandefriheten kunde leda till likadana samarbeten i frågor som FRA-lagen, som när det handlar om dokumentärfilmer om bananer...
I mina, och många andras, öron var filmens titel nästan klockrent passande för att beskriva hela situationen. Även om Dole inte ansåg sig ha blivit rättvist porträtterade i dokumentären, lät det helt befängt att de ville stämma en regissör för en dokumentär denne gjort. Ett större intrång på yttrandefriheten var längesen jag hade hört talas om.
Nu har dock Dole äntligen insett att de med största sannolikhet inte skulle ha en chans att vinna stämningen, och har därmed dragit tillbaka den. Hotet om stämningen har dock lett till ett par saker, som för mig kändes positivt överraskande. Dels har ICA med stor sannolikhet spelat en stor roll genom att de hotade med att sluta sälja Doles bananer. Det gör att butikskedjan växt lite i mina ögon.
Men det som känns roligast med hela denna historien, är att det lett till blocköverskridande samarbeten bland riksdagsledamöterna. Jag som i mitt senaste blogginlägg kritiserade just riksdagen, tycker att det här är oerhört glädjande. Det finns alltså fortfarande så pass viktiga frågor att de kan engagera politiker tillräckligt för att blocktillhörighet ska kunna överses. Dock vore det trevligt om yttrandefriheten kunde leda till likadana samarbeten i frågor som FRA-lagen, som när det handlar om dokumentärfilmer om bananer...
måndag 12 oktober 2009
Vad händer i riksdagen?
Jag blir lite fundersam över vad det är som händer i vårt högsta beslutande organ, riksdagen. För just nu verkar det vara lite...galet!
Till att börja med har TV4:s program Kalla Fakta avslöjat att uppemot var femte stol i riksdagen gapar tom i viktiga omröstningar. Det känns som ett hån mot folket, och framförallt mot det viktiga uppdrag det trots allt är.
Många tänker säkert att alla trots allt inte behöver sitta i riksdagen vid beslut när det finns en "partipiska", och därmed ändras vissa omröstningar inte så länge regeringen är i majoritet. Men "partipiskan" är inget problem, utan snarare en garant för demokratin i många frågor. Det som är ett problem är dagens koalitioner av riksdagspartier för att bilda regering. Detta leder till att i princip alla frågor avgörs utanför riksdagens plenisal. Partierna inom regeringen bestämmer sig för hur de ska rösta, och behöver sen bara se till att ha någon enstaka mer närvarande än oppositionen då det är dags för omröstning. Det finns alltså numera en "regeringspiska" som är ett större hot mot demokratin. När vi nu har två "block" av partier, tycks alla överskridande lösningar vara som bortblåsta. För det kan vara så att enstaka partier säkert skulle kunna komma överens, men att ena båda blocken kommer nog sällan ske. Trots att jag som medborgare kanske röstar på ett parti som jag delar värderingar med, så kommer många frågor behöva kompromissas bort med de partier dessa eventuellt delar regering med.
Det finns dock fortfarande möjligheter för riksdagsledamöter att lyfta enskilda frågor i motioner. Men åtminstone jag blir mörkrädd när en moderat riksdagsledamot lägger en av de mer reaktionära motionerna jag hört talas om på senare tid, och vill att kungen ska föreslå statsminister. Jag anser att kungahuset bör avskaffas av den enkla anledning att vår statschef inte är folkvald. Men då vill en riksdagsledamot sträva bakåt genom att låta den ovalde statschefen föreslå statsminister. Även om detta kan anses vara en symbolisk fråga, så är det en viktig symbolisk fråga för hur vi ser på demokratin.
När våra folkvalda inte kan infinna sig på sina poster, kompromissar bort sina väljares åsikter eller lägger reaktionära motioner, är det då konstigt om det uppstår ett politikerförakt?
Till att börja med har TV4:s program Kalla Fakta avslöjat att uppemot var femte stol i riksdagen gapar tom i viktiga omröstningar. Det känns som ett hån mot folket, och framförallt mot det viktiga uppdrag det trots allt är.
Många tänker säkert att alla trots allt inte behöver sitta i riksdagen vid beslut när det finns en "partipiska", och därmed ändras vissa omröstningar inte så länge regeringen är i majoritet. Men "partipiskan" är inget problem, utan snarare en garant för demokratin i många frågor. Det som är ett problem är dagens koalitioner av riksdagspartier för att bilda regering. Detta leder till att i princip alla frågor avgörs utanför riksdagens plenisal. Partierna inom regeringen bestämmer sig för hur de ska rösta, och behöver sen bara se till att ha någon enstaka mer närvarande än oppositionen då det är dags för omröstning. Det finns alltså numera en "regeringspiska" som är ett större hot mot demokratin. När vi nu har två "block" av partier, tycks alla överskridande lösningar vara som bortblåsta. För det kan vara så att enstaka partier säkert skulle kunna komma överens, men att ena båda blocken kommer nog sällan ske. Trots att jag som medborgare kanske röstar på ett parti som jag delar värderingar med, så kommer många frågor behöva kompromissas bort med de partier dessa eventuellt delar regering med.
Det finns dock fortfarande möjligheter för riksdagsledamöter att lyfta enskilda frågor i motioner. Men åtminstone jag blir mörkrädd när en moderat riksdagsledamot lägger en av de mer reaktionära motionerna jag hört talas om på senare tid, och vill att kungen ska föreslå statsminister. Jag anser att kungahuset bör avskaffas av den enkla anledning att vår statschef inte är folkvald. Men då vill en riksdagsledamot sträva bakåt genom att låta den ovalde statschefen föreslå statsminister. Även om detta kan anses vara en symbolisk fråga, så är det en viktig symbolisk fråga för hur vi ser på demokratin.
När våra folkvalda inte kan infinna sig på sina poster, kompromissar bort sina väljares åsikter eller lägger reaktionära motioner, är det då konstigt om det uppstår ett politikerförakt?
fredag 9 oktober 2009
Fenomenet Obama
Många har idag reagerat negativt på det faktum att Barack Obama utsetts till vinnare av Nobels fredspris. Inte för att han egentligen gjort något dåligt, utan för att många andra gjort många och stora insatser för fred i världen. Själv missunnar jag inte Obama att han fått motta priset. Men jag funderar över om det inte är lite väl tidigt han får det, och att mycket som kretsar kring den amerikanska presidenten bygger på enorma förväntningar.
När Obama blev vald var det inte bara den första mörkhyade som utsågs till president i USA. Det kändes samtidigt som om hela världen hade kolossala förväntningar på vad han nu skulle kunna genomföra efter åtta år med George W. Bush som företrädare. Och jag tror att förväntningarna på Obama säkerligen hänger ihop med det missnöje som fanns mot Bush.
Obama är själv övertygad om att fredspriset hänger ihop med vad han förväntas uppnå. Själv tycker jag lite synd om honom. För som om förväntningarna i samband med valet inte var tillräckliga, så ska han nu leva upp till att axla rollen som mottagare av ett prestigefyllt pris. Fixar han inte detta, kommer reaktionerna från världen antagligen inte vara nådiga.
Men jag hoppas att han motbevisar de kritiker som finns och inte bara går till historien för färgen på sin hy, utan som den president som enar världen mot gemensamma hot. Yes, HE can!
När Obama blev vald var det inte bara den första mörkhyade som utsågs till president i USA. Det kändes samtidigt som om hela världen hade kolossala förväntningar på vad han nu skulle kunna genomföra efter åtta år med George W. Bush som företrädare. Och jag tror att förväntningarna på Obama säkerligen hänger ihop med det missnöje som fanns mot Bush.
Obama är själv övertygad om att fredspriset hänger ihop med vad han förväntas uppnå. Själv tycker jag lite synd om honom. För som om förväntningarna i samband med valet inte var tillräckliga, så ska han nu leva upp till att axla rollen som mottagare av ett prestigefyllt pris. Fixar han inte detta, kommer reaktionerna från världen antagligen inte vara nådiga.
Men jag hoppas att han motbevisar de kritiker som finns och inte bara går till historien för färgen på sin hy, utan som den president som enar världen mot gemensamma hot. Yes, HE can!
torsdag 8 oktober 2009
Danska barn i fotboja?
Läste en artikel i Aftonbladet, som i kort handlar om att politiker i Danmark nu vill öppna upp för möjligheten att sätta fotboja på barn från 12 år. Utöver detta vill de även sänka straffåldern från 15 till 14 år.
Är det här verkligen rätt väg att gå? Jag har länge förundrats över hur barns oskyldighet försvinner i allt tidigare åldrar. Så sent som idag såg jag en liten tjej runt 10-12 år i högklackat och en stor handväska över axeln. Vad är det som händer? Varför får inte barn längre bara vara barn?
Det känns som att det är dessa frågor som behöver diskuteras och tas itu med. Men istället tycks en del politiker vilja ta den lätta vägen ut genom att tycka att barnen växer upp allt för snabbt och därför ska de straffas som om de vore vuxna.
Jag ser dessvärre bara detta som en negativ spiral. Genom att samhället gör barnen vuxna i lägre åldrar, kommer barn i sin tur växa upp allt snabbare. Det känns både sorgligt och skrämmande.
Dessutom känns det som om övervakningssamhället det varnas om hela tiden, bara tar allt större friheter. För hur kan det kännas ok att ha en fotboja som ska visa var barnet befinner sig? Det är inte bara danska politiker som tycker detta. Kolla på omröstningen vid artikeln jag länkat till i början. Vid tidpunkten då jag författade detta inlägget hade 12.637 personer röstat på frågan "Är det rätt att straffa skolkare med fotboja?", och 54,6 % hade röstat ja...
Är det här verkligen rätt väg att gå? Jag har länge förundrats över hur barns oskyldighet försvinner i allt tidigare åldrar. Så sent som idag såg jag en liten tjej runt 10-12 år i högklackat och en stor handväska över axeln. Vad är det som händer? Varför får inte barn längre bara vara barn?
Det känns som att det är dessa frågor som behöver diskuteras och tas itu med. Men istället tycks en del politiker vilja ta den lätta vägen ut genom att tycka att barnen växer upp allt för snabbt och därför ska de straffas som om de vore vuxna.
Jag ser dessvärre bara detta som en negativ spiral. Genom att samhället gör barnen vuxna i lägre åldrar, kommer barn i sin tur växa upp allt snabbare. Det känns både sorgligt och skrämmande.
Dessutom känns det som om övervakningssamhället det varnas om hela tiden, bara tar allt större friheter. För hur kan det kännas ok att ha en fotboja som ska visa var barnet befinner sig? Det är inte bara danska politiker som tycker detta. Kolla på omröstningen vid artikeln jag länkat till i början. Vid tidpunkten då jag författade detta inlägget hade 12.637 personer röstat på frågan "Är det rätt att straffa skolkare med fotboja?", och 54,6 % hade röstat ja...
söndag 4 oktober 2009
Vård är en mänsklig rättighet!
Det känns skrämmande. Att leva i ett Sverige som, så sent som år 2009, inte kan leva upp till de mänskliga rättigheterna. Jag syftar på det faktum att regeringen fortfarande inte gjort något åt situationen med "papperslösas" rätt, eller snarare avsaknad av rätt, till vård.
Lite upplyftande känns det åtminstone att läsa att det inte är hela regeringen som är emot det här. Folkpartiet har redan uppnått resultat i region Skåne. De har påvisat att det inte kostar mer än en bråkdel av en procent av deras totala budget. Med andra ord faller argumentet om kostnaden väldigt platt. Och även om det hade visat sig kosta en del, ja då hade vi fått lösa det ändå. För hur kan en mänsklig rättighet ens reduceras till en fråga om pengar?
Vad finns det mer för argument då? Jo, i dagens DN finns en artikel med följande citat av vår statsminister Reinfeldt:
"varje besked att man inte får stanna leder till att man gömmer sig och faktiskt lever i ett slags skugglandskap, utan att egentligen ha tillstånd att vara här, men ändå gör anspråk på skattefinansierad välfärd, barnen ska gå i skola, all sjukvård ska vara tillgänglig, då skapar vi parallella Sverige som jag i grunden inte tror långsiktigt är ett klokt svar"
Det här argumentet hade kanske kunnat ses som en vettig invändning om det ens hade haft någon som helst grund. I artikeln går nämligen även att utläsa:
"Att tillgång till sjukvård skulle minska benägenheten hos människor, som fått beslut om avslag på sin asylansökan, att lämna Sverige finns det inget stöd för i vare sig forskning eller i erfarenheter från frivilligklinikerna för papperslösa eller sjukvården i övrigt."
Det största partiet i Sveriges regering har alltså inga hållbara argument för varför vi inte ska ge vård åt alla människor som behöver det i vårt land. Men det mest upprörande i denna artikel måste trots allt vara:
"Från regeringshåll har hävdats att man inte delar synen på vad de mänskliga rättigheterna kräver på denna punkt."
Det här är Sverige. År 2009. Skärpning tamejfan!
Lite upplyftande känns det åtminstone att läsa att det inte är hela regeringen som är emot det här. Folkpartiet har redan uppnått resultat i region Skåne. De har påvisat att det inte kostar mer än en bråkdel av en procent av deras totala budget. Med andra ord faller argumentet om kostnaden väldigt platt. Och även om det hade visat sig kosta en del, ja då hade vi fått lösa det ändå. För hur kan en mänsklig rättighet ens reduceras till en fråga om pengar?
Vad finns det mer för argument då? Jo, i dagens DN finns en artikel med följande citat av vår statsminister Reinfeldt:
"varje besked att man inte får stanna leder till att man gömmer sig och faktiskt lever i ett slags skugglandskap, utan att egentligen ha tillstånd att vara här, men ändå gör anspråk på skattefinansierad välfärd, barnen ska gå i skola, all sjukvård ska vara tillgänglig, då skapar vi parallella Sverige som jag i grunden inte tror långsiktigt är ett klokt svar"
Det här argumentet hade kanske kunnat ses som en vettig invändning om det ens hade haft någon som helst grund. I artikeln går nämligen även att utläsa:
"Att tillgång till sjukvård skulle minska benägenheten hos människor, som fått beslut om avslag på sin asylansökan, att lämna Sverige finns det inget stöd för i vare sig forskning eller i erfarenheter från frivilligklinikerna för papperslösa eller sjukvården i övrigt."
Det största partiet i Sveriges regering har alltså inga hållbara argument för varför vi inte ska ge vård åt alla människor som behöver det i vårt land. Men det mest upprörande i denna artikel måste trots allt vara:
"Från regeringshåll har hävdats att man inte delar synen på vad de mänskliga rättigheterna kräver på denna punkt."
Det här är Sverige. År 2009. Skärpning tamejfan!
fredag 2 oktober 2009
En glädjande nyhet
Jag hade helt missat denna nyhet fram till idag. Nämligen att regeringsrätten till slut valt att låta en vuxen människa själv välja sitt namn, även om det enligt tradition är ett namn för det motsatta biologiska könet.
I beslutet går det att läsa följande:
Valet av förnamn är en så personlig angelägenhet att en omfattande valfrihet måste tillerkännas den enskilde. Särskilt gäller detta när en myndig person önskar byta ut eller, som i förevarande fall, lägga till ett förnamn.
Just de meningarna borde anses vara en självklarhet, men dessvärre har det inte varit så. Det har alltså setts som alldeles för uppseendeväckande om en person av ett biologiskt kön velat heta något som traditionellt sett anses tillhöra det motsatta biologiska könet.
Förlängningen av detta blir förhoppningsvis att vi får ett könsneutralt pronomen i svenska språket som ersätter han och hon. Ordet "hen" används redan en del, men är i min mening inte tillräckligt vedertaget i dagsläget. Men på sikt borde det ju bli det i och med den nya praxisen av namnlagen. För nu kommer det inte längre vara självklart att säga "hon" om Madeleine eller "han" om Sven.
Den här utvecklingen är säkerligen jobbig för en del konservativa människor, men jag välkomnar den öppenarmat! Äntligen får människor välja själva vad de vill heta i förnamn!
I beslutet går det att läsa följande:
Valet av förnamn är en så personlig angelägenhet att en omfattande valfrihet måste tillerkännas den enskilde. Särskilt gäller detta när en myndig person önskar byta ut eller, som i förevarande fall, lägga till ett förnamn.
Just de meningarna borde anses vara en självklarhet, men dessvärre har det inte varit så. Det har alltså setts som alldeles för uppseendeväckande om en person av ett biologiskt kön velat heta något som traditionellt sett anses tillhöra det motsatta biologiska könet.
Förlängningen av detta blir förhoppningsvis att vi får ett könsneutralt pronomen i svenska språket som ersätter han och hon. Ordet "hen" används redan en del, men är i min mening inte tillräckligt vedertaget i dagsläget. Men på sikt borde det ju bli det i och med den nya praxisen av namnlagen. För nu kommer det inte längre vara självklart att säga "hon" om Madeleine eller "han" om Sven.
Den här utvecklingen är säkerligen jobbig för en del konservativa människor, men jag välkomnar den öppenarmat! Äntligen får människor välja själva vad de vill heta i förnamn!
onsdag 30 september 2009
Hur kan jämställdhet gå för långt?
Idag när jag satt på pendeltåget låg en Expressen bredvid mig. Jag öppnade den och fick då läsa en väldigt bra ledare. Jag delar Marteus syn på vår nuvarande jämställdhetsminister Sabuni, och att hon i princip aldrig syns till i jämställdhetsdebatten. Under mitt år som vice ordförande för Sveriges förenade studentkårer besökte jag ett par möten med jämställdhetsrådet, ett råd som Sabuni sammankallade företrädare för olika organisationer till för att diskutera jämställdhet. Tråkigt nog fick jag aldrig känslan av att vår minister kom med några banbrytande idéer. Istället var det övriga deltagare som visade prov på flera goda förslag, något som Sabuni nickade åt lite lätt medans vi övriga lyssnade ivrigt och utbytte erfarenheter.
Efter att ha läst denna intressanta och tankeväckande text, bläddrade jag och fick då se ytterligare en artikel om jämställdhet. Det var en debattartikel skriven av Pär Ström, någon jag inte hade hört talas om innan. Dessvärre tappade han väldigt snabbt mina sympatier då hans artikel i princip helt gick ut på att feminismen gått för långt, och att det minsann är minst lika synd om männen som om kvinnorna. Jag kunde inte finna artikeln på Expressen.se, så därför kan jag inte länka till den. Istället fann jag en annan, lite äldre, artikel han skrivit som har ungefär samma infallsvinklar som den jag läste i tidningen.
Ströms infallsvinkel i dagens tidning var att Anna Anka gjort ett välkommet inhopp i jämställdhetsdebatten. Inte för att han delar hennes syn på kvinnor och mäns roll i samhället, utan för att han anser hennes åsikter vara en ytterlighet där feminister företräder den andra. Själv anser han sig tillhöra någon slags "mitt", och därmed ha en mer vettig syn på jämställdheten. Det tråkiga är att alltför många delar hans syn på det hela. Jag lyssnade för inte alltför längesen på en väldigt känd föreläsare som i sitt föredrag skämtade om hur "jämställdheten gått för långt", och "det här med könsskillnader får vi ju inte prata om i Sverige". Det har blivit ok att skämta om, och håna, den enorma kamp som landets feminister och jämställdhetshjältar utkämpar.
Att över huvud taget påstå att "jämställdheten gått för långt" är som att säga "nu har vi gått lite för långt med det här fredsarbetet". Så länge det fortfarande finns orättvisor mellan könen, har jämställdheten inte gått för långt. Den har inte ens kommit i mål! Ja, det finns orättvisor i samhället som drabbar män. Detta är givetvis inte bra på något sätt. Men orättvisorna som kvinnor upplever har funnits under en betydligt längre tid och är mycket svårare att få bukt med. Det blir dock inte ett bättre jämställdhetsarbete när feminister beskylls för att kämpa för hårt för kvinnor, och därför måste backa så att vi kan arbeta bort männens orättvisor också. Då är väl det väl betydligt bättre att finna sätt att arbeta mot orättvisor mellan könen, oavsett åt vilket håll det är. Men påstå aldrig att det inte skulle vara kvinnorna som dragit det kortaste strået historiskt, eller att "det här med jämställdhet, har gått för långt".
Efter att ha läst denna intressanta och tankeväckande text, bläddrade jag och fick då se ytterligare en artikel om jämställdhet. Det var en debattartikel skriven av Pär Ström, någon jag inte hade hört talas om innan. Dessvärre tappade han väldigt snabbt mina sympatier då hans artikel i princip helt gick ut på att feminismen gått för långt, och att det minsann är minst lika synd om männen som om kvinnorna. Jag kunde inte finna artikeln på Expressen.se, så därför kan jag inte länka till den. Istället fann jag en annan, lite äldre, artikel han skrivit som har ungefär samma infallsvinklar som den jag läste i tidningen.
Ströms infallsvinkel i dagens tidning var att Anna Anka gjort ett välkommet inhopp i jämställdhetsdebatten. Inte för att han delar hennes syn på kvinnor och mäns roll i samhället, utan för att han anser hennes åsikter vara en ytterlighet där feminister företräder den andra. Själv anser han sig tillhöra någon slags "mitt", och därmed ha en mer vettig syn på jämställdheten. Det tråkiga är att alltför många delar hans syn på det hela. Jag lyssnade för inte alltför längesen på en väldigt känd föreläsare som i sitt föredrag skämtade om hur "jämställdheten gått för långt", och "det här med könsskillnader får vi ju inte prata om i Sverige". Det har blivit ok att skämta om, och håna, den enorma kamp som landets feminister och jämställdhetshjältar utkämpar.
Att över huvud taget påstå att "jämställdheten gått för långt" är som att säga "nu har vi gått lite för långt med det här fredsarbetet". Så länge det fortfarande finns orättvisor mellan könen, har jämställdheten inte gått för långt. Den har inte ens kommit i mål! Ja, det finns orättvisor i samhället som drabbar män. Detta är givetvis inte bra på något sätt. Men orättvisorna som kvinnor upplever har funnits under en betydligt längre tid och är mycket svårare att få bukt med. Det blir dock inte ett bättre jämställdhetsarbete när feminister beskylls för att kämpa för hårt för kvinnor, och därför måste backa så att vi kan arbeta bort männens orättvisor också. Då är väl det väl betydligt bättre att finna sätt att arbeta mot orättvisor mellan könen, oavsett åt vilket håll det är. Men påstå aldrig att det inte skulle vara kvinnorna som dragit det kortaste strået historiskt, eller att "det här med jämställdhet, har gått för långt".
söndag 27 september 2009
Jag syns, därför finns jag?
Det är lite av en paradox att jag skriver min blogg. För å ena sidan vill jag ju att folk ska läsa min blogg, annars skulle jag lika gärna kunna skriva dokument och lägga på hårddisken. Men å andra sidan anser jag att det finns alldeles för många som skriver alldeles för mycket på internet. Alla vill synas, och i allt för många fall handlar det om saker som inte berör någon annan. Ändå väljer många att publicera det för alla som kan tänkas snubbla över det.
För några år sedan var det dokusåpor på varje kanal. Människor som hade ett stort behov av att synas, fick på bästa sändningstid en massa fans av inga andra skäl än att bete sig kontroversiellt framför kameran. Nu har det gått över till program där kändisar beter sig på andra sätt än de är kända för, eller så får vi följa några personer som har ett väldigt annorlunda liv än medelsvensson. De "vanliga" människorna syns istället på internet bland bloggar, twitter och facebook. Jag läste nyss en intressant artikel om hur facebook gör oss till treåringar på nytt.
Själv kommer jag att tänka på slutscenen i den svenska filmen Yrrol. Där besöker Peter Dalles uppfinnar-karaktär Claes Månssons filosof Theresias. Han har en idé om ett tack-hjul som människor kan gå runt i, där alla personer man vill tacka står på utsidan. Personer som blir tackade kan känna sig glada då deras namn rullar förbi, och så blir alla gladare och trevligare mot varandra. Theresias ifrågasätter då när man ska lära känna nya vänner om man hela tiden går runt i sitt tack-hjul, och uppfinnaren tvingas erkänna att han inte hade tänkt på det.
Även om internet gör det betydligt enklare för människor att hålla kontakt med varandra, och på så vis kan individer bygga ut sitt sociala nät, så undrar jag när det till slut blir för mycket. Förr eller senare når vi punkten då varje person sitter hemma och har fullt upp med att läsa allas bloggar, twittrar, facebook-statusar och allt annat som kan tänkas utvecklas, samtidigt som ens egna bloggar, twittrar, facebook-statusar och allt annat som kan tänkas utvecklas måste hållas uppdaterat. För uppdateras det inte hela tiden, så kan ju andra människor tro att nåt är fel. Frågan är bara hur vi ska hinna lära känna nya människor när vi är fast i våra tack-hjul..?
För några år sedan var det dokusåpor på varje kanal. Människor som hade ett stort behov av att synas, fick på bästa sändningstid en massa fans av inga andra skäl än att bete sig kontroversiellt framför kameran. Nu har det gått över till program där kändisar beter sig på andra sätt än de är kända för, eller så får vi följa några personer som har ett väldigt annorlunda liv än medelsvensson. De "vanliga" människorna syns istället på internet bland bloggar, twitter och facebook. Jag läste nyss en intressant artikel om hur facebook gör oss till treåringar på nytt.
Själv kommer jag att tänka på slutscenen i den svenska filmen Yrrol. Där besöker Peter Dalles uppfinnar-karaktär Claes Månssons filosof Theresias. Han har en idé om ett tack-hjul som människor kan gå runt i, där alla personer man vill tacka står på utsidan. Personer som blir tackade kan känna sig glada då deras namn rullar förbi, och så blir alla gladare och trevligare mot varandra. Theresias ifrågasätter då när man ska lära känna nya vänner om man hela tiden går runt i sitt tack-hjul, och uppfinnaren tvingas erkänna att han inte hade tänkt på det.
Även om internet gör det betydligt enklare för människor att hålla kontakt med varandra, och på så vis kan individer bygga ut sitt sociala nät, så undrar jag när det till slut blir för mycket. Förr eller senare når vi punkten då varje person sitter hemma och har fullt upp med att läsa allas bloggar, twittrar, facebook-statusar och allt annat som kan tänkas utvecklas, samtidigt som ens egna bloggar, twittrar, facebook-statusar och allt annat som kan tänkas utvecklas måste hållas uppdaterat. För uppdateras det inte hela tiden, så kan ju andra människor tro att nåt är fel. Frågan är bara hur vi ska hinna lära känna nya människor när vi är fast i våra tack-hjul..?
torsdag 24 september 2009
Money, money, money.
I ljuset av dagens helikopterrån, som antagligen kommer att gå till historien under det namnet, har frågan om Sveriges kontanthantering väckts. Att det kostar pengar att hantera kontanter är väl ingen nyhet, men det är ändå intressant att bankerna själva trots allt vill minska på användandet av kontanter. För jag har länge funderat över varför de då inte gör det lättare för gemene man att börja sköta sin ekonomi elektroniskt.
Jag använder trots allt själv sällan kontanter. Men istället för att bankerna ska behöva lägga pengar på att jag tar ut kontanter i en automat, går till en butik och handlar som sen behöver sätta tillbaka pengarna på banken, så kostar det mig och butikerna en massa extra att minska på kontanthanteringen.
Jag använder mitt VISA-kort, som jag måste betala för att ha, och butiken tar betalt elektroniskt, som de måste betala för att kunna göra. (En del mindre butiker tar dessutom ofta ut små avgifter i samband med kortbetalning, trots att de egentligen inte får göra det, bara för att det kostar dem extra att ta betalt på detta vis.) Varför ska det vara så? Det hade varit betydligt billigare för mig att enbart ha ett bankomatkort och helt och hållet använda mig av kontanter i butiker. De gånger jag handlar i en småbutik skulle jag dessutom aldrig behöva gå med på att betala extra för att kunna...ja just det, betala!
Om bankerna verkligen vill minska kontanthanteringen borde de underlätta för samtliga inblandade att gå över till kortanvändning, både konsumenter och butiker.
Sen har jag en sista fundering runt kontanter och elektroniska pengar. När 50-öringen försvinner, kommer då ören att finnas kvar även om de inte längre finns i fysisk form?
Jag använder trots allt själv sällan kontanter. Men istället för att bankerna ska behöva lägga pengar på att jag tar ut kontanter i en automat, går till en butik och handlar som sen behöver sätta tillbaka pengarna på banken, så kostar det mig och butikerna en massa extra att minska på kontanthanteringen.
Jag använder mitt VISA-kort, som jag måste betala för att ha, och butiken tar betalt elektroniskt, som de måste betala för att kunna göra. (En del mindre butiker tar dessutom ofta ut små avgifter i samband med kortbetalning, trots att de egentligen inte får göra det, bara för att det kostar dem extra att ta betalt på detta vis.) Varför ska det vara så? Det hade varit betydligt billigare för mig att enbart ha ett bankomatkort och helt och hållet använda mig av kontanter i butiker. De gånger jag handlar i en småbutik skulle jag dessutom aldrig behöva gå med på att betala extra för att kunna...ja just det, betala!
Om bankerna verkligen vill minska kontanthanteringen borde de underlätta för samtliga inblandade att gå över till kortanvändning, både konsumenter och butiker.
Sen har jag en sista fundering runt kontanter och elektroniska pengar. När 50-öringen försvinner, kommer då ören att finnas kvar även om de inte längre finns i fysisk form?
tisdag 22 september 2009
Kalle Anka -> Arne Anka -> Anna Anka
Ja, rubriken säger väl allt? Kalle Anka fick en satirisk version av sig i Arne Anka. Och nu har vi blivit introducerade för Anna Anka. Att hennes namn påminner så mycket om Arnes är för mig hysteriskt roligt. För det finns ett Arne-citat som stämmer sjukt bra in på Anna - "Att tänka innan man talar, är som att torka sig i röven innan man skiter".
Efter bara ett program av Svenska hollywoodfruar har Anna redan lyckats få sin egen lista över citat. Hon anser inte bara det vara kvinnans skyldighet att ställa upp med en avsugning på sin man varje morgon, om han så begär, hon tycker även att svenska män är tragiska med sina blöjbyten och jämställdhet. Men istället för att råka felcitera henne, kan man läsa hennes egenskrivna artikel på Newsmill.
Det finns konservativa personer och partier (som vill bevara saker som de är), och så finns det reaktionära diton (som vill gå tillbaka till hur saker var förr). Kristdemokraterna (KD) är i många frågor reaktionära, men inte ens dem vill ha med Anna att göra (trots att partisekreteraren först sa att hon var välkommen). Det här är nog en av de få gångerna jag innerligt velat applådera (KD) för sitt ställningstagande. Tack och lov för att inte ens dem vill låta henne få en plats i den svenska politiken.
Efter bara ett program av Svenska hollywoodfruar har Anna redan lyckats få sin egen lista över citat. Hon anser inte bara det vara kvinnans skyldighet att ställa upp med en avsugning på sin man varje morgon, om han så begär, hon tycker även att svenska män är tragiska med sina blöjbyten och jämställdhet. Men istället för att råka felcitera henne, kan man läsa hennes egenskrivna artikel på Newsmill.
Det finns konservativa personer och partier (som vill bevara saker som de är), och så finns det reaktionära diton (som vill gå tillbaka till hur saker var förr). Kristdemokraterna (KD) är i många frågor reaktionära, men inte ens dem vill ha med Anna att göra (trots att partisekreteraren först sa att hon var välkommen). Det här är nog en av de få gångerna jag innerligt velat applådera (KD) för sitt ställningstagande. Tack och lov för att inte ens dem vill låta henne få en plats i den svenska politiken.
lördag 19 september 2009
Gratis studier?
Det sägs att vi som studerar/studerat i Sverige ska vara tacksamma över att utbildningen är avgiftsfri. Och visst, jag är tacksam över detta faktum. Men det argumentet går inte att slänga ur sig för att försvara hur ekonomiskt svårt det är att vidareutbilda sig i vårt så kallade "kunskapssamhälle". Jag skriver det inom citationstecken, eftersom jag fortfarande efterlyser handling för att jag ska kunna ta ordet på allvar.
Nyligen kungjorde vår nye högskole- och forskningsminister Tobias Krantz, tillsammans med partikollegan Jan Björklund, att studenterna äntligen ska få en efterlängtad höjning av studiemedlet. Och läser man bara rubriken låter ju allt toppen! Men sen skriver de att i princip hela höjningen består av mer lån och att detta ska finansieras genom högre avgifter för oss som redan studerat och nu betalar tillbaka. Mina "gratis" studier blir alltså dyrare retroaktivt, och det blir ännu dyrare för de som nu "får" ett högre lån. Varför kan inte regeringen, som hela tiden talar varmt om internationella exempel, lära sig av våra grannländer (undantaget Island)?
(Bild hämtad från denna blogg.)
Men det är väl positivt att studenterna åtminstone får lite mer varje månad under den tuffa studietiden? Förvisso, men det är långt ifrån tillräckligt. SFS kallar det ett positivt steg, men folkpartiet har inte ens lyckats leverera det vallöfte som gav dem ett certifikat från just SFS inför förra valet.
Även om studier i Sverige för tillfället är avgiftsfria, en princip som redan nu är på väg att köras över, så är det långt ifrån gratis att studera i Sverige varken under eller efter studietiden. Och på grund av otillräckliga politiska incitament blir det bara dyrare.
Nyligen kungjorde vår nye högskole- och forskningsminister Tobias Krantz, tillsammans med partikollegan Jan Björklund, att studenterna äntligen ska få en efterlängtad höjning av studiemedlet. Och läser man bara rubriken låter ju allt toppen! Men sen skriver de att i princip hela höjningen består av mer lån och att detta ska finansieras genom högre avgifter för oss som redan studerat och nu betalar tillbaka. Mina "gratis" studier blir alltså dyrare retroaktivt, och det blir ännu dyrare för de som nu "får" ett högre lån. Varför kan inte regeringen, som hela tiden talar varmt om internationella exempel, lära sig av våra grannländer (undantaget Island)?
(Bild hämtad från denna blogg.)Men det är väl positivt att studenterna åtminstone får lite mer varje månad under den tuffa studietiden? Förvisso, men det är långt ifrån tillräckligt. SFS kallar det ett positivt steg, men folkpartiet har inte ens lyckats leverera det vallöfte som gav dem ett certifikat från just SFS inför förra valet.
Även om studier i Sverige för tillfället är avgiftsfria, en princip som redan nu är på väg att köras över, så är det långt ifrån gratis att studera i Sverige varken under eller efter studietiden. Och på grund av otillräckliga politiska incitament blir det bara dyrare.
torsdag 17 september 2009
Min demokratiska skyldighet!
Jag ska rösta på söndag.
Trots att jag länge funderat på att gå ur Svenska kyrkan, då jag varken är kristen eller anser mig ta del av något kyrkan erbjuder, så har jag fram tills nu kvarstått som medlem. Nu resonerar jag som så att jag tänker utnyttja min demokratiska rättighet att rösta i kyrkovalet på söndag, för att efter det förmodligen gå ur kyrkan. Jag har övervägt att stanna kvar i kyrkan enbart för att kunna vara med och påverka, men min "icke-tro" väger tyngre än att få fortsätta rösta.
Även om jag personligen kommer att gå ur kyrkan, så kommer utgången av det här valet att påverka det samhälle jag ska leva i. Det känns därför tråkigt att läsa i DN att så få som tolv procent av de röstberättigade röstade vid förra valet. Desto tråkigare är det att jag då tillhörde den stora massan som inte röstade. Men jag är trots allt fortfarande medlem i kyrkan och har därför ingen anledning att inte rösta, och jag hoppas att fler utnyttjar sin röst denna gång. Varför? Jo, av ett par anledningar.
Först och främst handlar det om att jag är orolig för att Sverigedemokraterna kan lyckas med det som nämns i ovan länkade DN-artikel. Alla som känner som jag, nämligen att (SD) inte ska få sprida sina trångsynta värderingar, bör egentligen rösta på ett annat alternativ bara för att hålla dem borta.
Men framförallt ser jag det faktiskt som min skydlighet. Att bara kasta bort denna rättighet för att man "inte orkar sätta sig in i valet", skulle kännas som en skymf mot alla som någonsin kämpat, och fortfarande kämpar, för att få leva i en demokrati.
Jag ska rösta på söndag. Ska du?
Trots att jag länge funderat på att gå ur Svenska kyrkan, då jag varken är kristen eller anser mig ta del av något kyrkan erbjuder, så har jag fram tills nu kvarstått som medlem. Nu resonerar jag som så att jag tänker utnyttja min demokratiska rättighet att rösta i kyrkovalet på söndag, för att efter det förmodligen gå ur kyrkan. Jag har övervägt att stanna kvar i kyrkan enbart för att kunna vara med och påverka, men min "icke-tro" väger tyngre än att få fortsätta rösta.
Även om jag personligen kommer att gå ur kyrkan, så kommer utgången av det här valet att påverka det samhälle jag ska leva i. Det känns därför tråkigt att läsa i DN att så få som tolv procent av de röstberättigade röstade vid förra valet. Desto tråkigare är det att jag då tillhörde den stora massan som inte röstade. Men jag är trots allt fortfarande medlem i kyrkan och har därför ingen anledning att inte rösta, och jag hoppas att fler utnyttjar sin röst denna gång. Varför? Jo, av ett par anledningar.
Först och främst handlar det om att jag är orolig för att Sverigedemokraterna kan lyckas med det som nämns i ovan länkade DN-artikel. Alla som känner som jag, nämligen att (SD) inte ska få sprida sina trångsynta värderingar, bör egentligen rösta på ett annat alternativ bara för att hålla dem borta.
Men framförallt ser jag det faktiskt som min skydlighet. Att bara kasta bort denna rättighet för att man "inte orkar sätta sig in i valet", skulle kännas som en skymf mot alla som någonsin kämpat, och fortfarande kämpar, för att få leva i en demokrati.
Jag ska rösta på söndag. Ska du?
Mitt liv som bloggare
Så. Då har även jag skapat en blogg. Eller ja, det är inte den första blogg jag skapat men det är den första jag skapat i syfte att skriva av mina tankar i som privatperson.
Jag har nämligen haft några bloggar under min studietid, där vi skulle dokumentera arbetets gång inom vissa kurser. Sen tog jag även initiativ till en blogg för styrelsen i studentkåren där jag var aktiv under studietiden.
Det hänger nog faktiskt ihop med det faktum att jag inte längre studerar och är kåraktiv, som jag nu tar steget till att börja blogga så här. För det var under min tid vid högskolan som jag utvecklade min förmåga att ifrågasätta saker och därmed ha åsikter om alltfler saker. Som kåraktiv växte mitt politiska intresse, och det expanderade även utanför området studentpolitik. Så nu när jag är en vanlig knegare och inte får utlopp för alla mina åsikter och tankar i skolan eller inom en studentkår, har jag för avsikt att ventilera här. För är det något jag märkt av den senaste tiden, så är det att jag reagerar på väldigt mycket som sker i samhället och politiken och jag vill kunna ge min syn på saker någonstans.
Den här bloggen kommer alltså att bygga på mina åsikter kring politik, samhälle, mänskligt beteende och annat som fascinerar mig. Det kommer inte vara en offentlig dagbok som väldigt många tycks använda sina bloggar till. Så ni kommer inte få några lika personliga inlägg som det här i framtiden, och definitivt inga som handlar om "min dag" eller motsvarande. Och det är till stor del på grund av såna bloggar som jag själv aldrig hade tänkt skapa någon. Men - ingen är perfekt!
Jag har nämligen haft några bloggar under min studietid, där vi skulle dokumentera arbetets gång inom vissa kurser. Sen tog jag även initiativ till en blogg för styrelsen i studentkåren där jag var aktiv under studietiden.
Det hänger nog faktiskt ihop med det faktum att jag inte längre studerar och är kåraktiv, som jag nu tar steget till att börja blogga så här. För det var under min tid vid högskolan som jag utvecklade min förmåga att ifrågasätta saker och därmed ha åsikter om alltfler saker. Som kåraktiv växte mitt politiska intresse, och det expanderade även utanför området studentpolitik. Så nu när jag är en vanlig knegare och inte får utlopp för alla mina åsikter och tankar i skolan eller inom en studentkår, har jag för avsikt att ventilera här. För är det något jag märkt av den senaste tiden, så är det att jag reagerar på väldigt mycket som sker i samhället och politiken och jag vill kunna ge min syn på saker någonstans.
Den här bloggen kommer alltså att bygga på mina åsikter kring politik, samhälle, mänskligt beteende och annat som fascinerar mig. Det kommer inte vara en offentlig dagbok som väldigt många tycks använda sina bloggar till. Så ni kommer inte få några lika personliga inlägg som det här i framtiden, och definitivt inga som handlar om "min dag" eller motsvarande. Och det är till stor del på grund av såna bloggar som jag själv aldrig hade tänkt skapa någon. Men - ingen är perfekt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)