Var är de yngre politikerna?

Det verkar som om det är allt svårare att få unga personer att engagera sig en längre tid inom politiken. Många av dagens yngre politiker avslutar dessutom sina uppdrag tidigt, vilket leder till en föråldring bland landets politiker.

Detta fenomenet märks inte bara inom politiken. Jag arbetar för Hyresgästföreningen där samma fenomen lyfts som ett problem, nämligen att det är svårt att få den yngre generationen att engagera sig. På sikt kan detta bli ett ännu större problem, då den äldre generationen inte längre finns att tillgå. Vad händer då?

Jag tror att det finns några olika faktorer bakom det här. Dels är det många som idag engagerar sig på helt andra sätt än att ta på sig ett förtroendeuppdrag. Många upplever att de får mer genomslag för sina åsikter och sitt påverkansarbete, genom att exempelvis synas på internet på olika sätt. Detta kan för många ge mer än att sitta på ett fullmäktigemöte där beslut som inte berör lika många människor ska behandlas. Jag har förståelse för detta, då jag själv suttit som ledamot i olika fullmäktigen. Det krävs ett stort engagemang för att energin inte ska dö ut under långa och ibland meningslösa debatter som i slutändan inte leder till något revolutionerande.

En annan faktor tror jag har att göra med att allt fler inte vill lägga sin tid på ideellt engagemang när samhället i större utsträckning går mot att du som individ ska tjäna pengar på alla dina färdigheter. Istället för att använda din kunskap gratis på en förtroendepost, kan du starta ett konsult-, pr-, kommunikations- eller lobbyföretag (för att nämna några exempel).

Men i slutändan tror jag det handlar om att de äldre inom organisationer och politiska partier helt enkelt inte har samma syn på frågor som de yngre. Inom socialdemokraterna har det tydligen uppstått en spricka mellan generationerna kring frågan om ipred-lagen. Att detta är en fråga som engagerar många yngre är tydligt då piratpartiet haft stora framgångar den senaste tiden, och detta genom att engagera många yngre.

Så hur ska då organisationer och partier kunna engagera och behålla yngre förtroendevalda? I min mening handlar det om att inte bara prata om hur den yngre generationen måste lyftas fram, utan även ta till sig av vad de yngre faktiskt tycker och tänker. Mer erfarenhet är inte i alla lägen detsamma som mer kunskap. Mona Sahlin sa i sitt inledningstal på S-kongressen (citerat från en artikel i SvD):

"Låt de unga ta plats på vallistorna."

Det är lovvärt, men frågan är hur mycket det hjälper när samma parti inte kan enas i alla frågor över generationsgränserna. Det hjälper inte med platser på vallistorna om ni inte lyssnar på vad de yngre faktiskt har att säga. Då dödar ni bara engagemanget innan det hunnit blomstra.

Politikens svängningar

Veckans stora snackis om (SD) har gjort att jag reflekterat över hur snabbt saker svänger inom politiken, och var människor väljer att lägga sitt stöd.

I dagens Agenda i SVT debatterades en undersökning som visar att 18 procent av väljarna vill se (SD) i riksdagen. Jag delar förvisso Maud Olofssons analys om att det med stor sannolikhet inte är så många som kommer att rösta på dem, men det är ändå intressant att så många anser att (SD) borde få sitta i riksdagen. Mona Sahlin gjorde även en, enligt min uppfattning, solklar analys om att mycket handlar om missnöje mot etablissemanget.

Det känns som om vi är i ett läge där missnöjespartierna har ett gyllene tillfälle att få många röster. Detta visades inte minst i valet till Europaparlamentet (EP) där (PP) lyckades komma en bra bit över fyraprocentsgränsen. Men det känns som att den nyheten redan är passé. Trots att FRA-lagen fortfarande är relativt aktuell har det inte varit något stort medieutrymme för (PP) den senaste tiden, och jag undrar om de ens kommer in i riksdagen trots stort stöd i EP-valet. Just nu är det väldigt tydligt ett annat missnöjesparti som får all uppmärksamhet.

Jag tror att detta mynnar ur det faktum att vi idag har två block istället för sju partier att rösta på. Många av de etablerade partierna tappar trogna väljare, då de måste förhandla bort vissa frågor med sina allierade partier. Dessutom finns det en stor skara människor som inte har ett speciellt parti de röstar på, men som vet vilka partier de aldrig skulle rösta på. På grund av de två blocken kan dessa väljare ha svårt för att rösta på det parti de kanske helst vill lägga rösten på, för att detta finns i samma block som ett parti man inte delar värdegrund med. Att rösta på det andra blocket kanske inte ens finns på världskartan, och då blir alternativet att rösta på ett av partierna som står utanför dessa block. Sen finns det dessutom den skara väljare som kan tänka sig att lägga sin röst på ett parti bara för att "röra om i grytan".

Själv kan jag inte förstå de som slänger bort sin röst på det sistnämnda exemplet. Samtidigt förstår jag att konsekvenserna blir så i dagens politiska samhälle. Dock verkar det svänga snabbt i vilken fråga som är den aktuella för missnöjet mot de stora partierna. För en tid sen var det (PP) som vann stöd, nu tycks det vara (SD). Men det är lång tid kvar till valet, och mycket hinner hända. Och om det runt riksdagsvalet nästa år fortfarande finns ett missnöje som får många människor att lägga sin röst på ett av de mindre partierna, så hoppas jag innerligt att det missnöjet handlar om jämställdheten (eller kanske snarare bristen på densamma) i landet och att det parti som vinner på det i så fall blir (FI).

Främlingsfientlighetens olika värde

De senaste dagarnas stora snackis har utan tvekan varit den artikel Sverigedemokraterna (SD) publicerade i Aftonbladet, och de efterföljande debatter som kom efter den. Jag bloggade lite om det i mitt senaste inlägg. För trots att (SD) tråkigt nog tycks ha en del sympatisörer, så är vi väldigt många som anser att de inte har något som helst i riksdagen att göra med sina främlingsfientliga åsikter.

En av debatterna som följde artikeln, var i SVT:s morgonsoffa mellan Jimmie Åkesson (SD) och Centerpartiets (C) Maud Olofsson. (Debatten är cirka 2.10 in i klippet. Dessvärre anser jag att Maud förlorar denna debatt rent retoriskt, även om jag anser att hon har mer rätt i sak än Jimmie. Men det är inte vad detta inlägg ska handla om.) På frågan om (C) skulle kunna samarbeta med (SD) i fall dessa kommer in i riksdagen, svarar Maud klart och tydligt nej. Dessutom lägger hon till:

"Ett parti som inte står för de grundläggande värderingarna om varje människas lika rätt och värde, dem förtjänar inte en plats i riksdagen ens en gång."

Det här är intressant. För under en oerhört lång tid har ett parti suttit i riksdagen, och numera i alliansregeringen, som aktivt motarbetat en viss grupp människors lika rätt och värde - nämligen Kristdemokraterna (KD) som motarbetat homosexuellas rättigheter. Det är intressant att samme Maud tycker att det är helt ok att sitta i regering med ett parti som in i det sista försökt förhindra homosexuellas rätt att få gifta sig. Innan dess handlade det om huruvida de skulle få adoptera. Under en del av debatterna har precis lika obehagliga och bisarra argument lyfts från (KD) som många nu kritiserar (SD) att använda.

Jag skulle aldrig gå så långt som att jämföra (KD) med (SD). För tvingas jag välja, ser jag hellre (KD) i riksdagen. Men helst av allt skulle jag inte vilja ha något av dessa partierna i riksdagen över huvud taget, och hänvisar till Mauds citat ovan.

SD skrämmer mig

Sverigedemokraterna skrämmer mig. Men inte för de "varningar" de försöker förmedla genom den debattartikel som partiledaren Jimmie Åkesson fått publicera i Aftonbladet, utan för att det tycks finnas en allt större del av befolkningen som delar deras åsikter. Jag förstår inte hur någon kan svälja deras argumentation när de skriver saker som:

"...att Sverige skulle ha flest våldtäkter i Europa och att muslimska män skulle vara mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna..."

Det gäller att vara källkritisk, något som SD själva inte tycks vara. För det första ifrågasätter jag att det här ens är korrekt statistik. Men om de nu drar slutsatsen att muslimska män i större utsträckning våldtar, varför har de inte frågat sig själva varför det inte är fler våldtäkter i europeiska länder där islam är huvudreligion. Nej, för tråkigt nog dras den rasistiska slutsatsen istället för att reflektera över vad det är för påstående de slänger ur sig.

Jag hoppas innerligt att SD inte kommer in i riksdagen nästa år, och att fler ser vad det är för åsikter som vädras. Följ exempelvis Maria Schottenius förslag i DN, och byt ut ordet muslim mot jude i Åkessons text. Det vore skrämmande om sådana åsikter fick vinna politisk mark i Sverige år 2010.

Det enda jag hoppas att SD uppnår, är att de får övriga partier att reflektera över sin invandrarpolitik. Även om jag är för öppna gränser, så har detta missnöjesparti växt sig starkare i ljuset av det faktum att vårt lands integration inte lyckats så bra som intentionerna varit. Det finns flera faktorer att förbättra inom landets invandrarpolitik, men SD är inte lösningen.

Allt är politik - även bananer!

För ungefär tre månader sen kom nyheten om att företaget Dole stämde en svensk regissör för sin dokumentär Bananas!* (Asterisken är en del av filmens titel, och hänvisar därmed inte till någon förklaring längre ner.)

I mina, och många andras, öron var filmens titel nästan klockrent passande för att beskriva hela situationen. Även om Dole inte ansåg sig ha blivit rättvist porträtterade i dokumentären, lät det helt befängt att de ville stämma en regissör för en dokumentär denne gjort. Ett större intrång på yttrandefriheten var längesen jag hade hört talas om.

Nu har dock Dole äntligen insett att de med största sannolikhet inte skulle ha en chans att vinna stämningen, och har därmed dragit tillbaka den. Hotet om stämningen har dock lett till ett par saker, som för mig kändes positivt överraskande. Dels har ICA med stor sannolikhet spelat en stor roll genom att de hotade med att sluta sälja Doles bananer. Det gör att butikskedjan växt lite i mina ögon.

Men det som känns roligast med hela denna historien, är att det lett till blocköverskridande samarbeten bland riksdagsledamöterna. Jag som i mitt senaste blogginlägg kritiserade just riksdagen, tycker att det här är oerhört glädjande. Det finns alltså fortfarande så pass viktiga frågor att de kan engagera politiker tillräckligt för att blocktillhörighet ska kunna överses. Dock vore det trevligt om yttrandefriheten kunde leda till likadana samarbeten i frågor som FRA-lagen, som när det handlar om dokumentärfilmer om bananer...

Vad händer i riksdagen?

Jag blir lite fundersam över vad det är som händer i vårt högsta beslutande organ, riksdagen. För just nu verkar det vara lite...galet!

Till att börja med har TV4:s program Kalla Fakta avslöjat att uppemot var femte stol i riksdagen gapar tom i viktiga omröstningar. Det känns som ett hån mot folket, och framförallt mot det viktiga uppdrag det trots allt är.

Många tänker säkert att alla trots allt inte behöver sitta i riksdagen vid beslut när det finns en "partipiska", och därmed ändras vissa omröstningar inte så länge regeringen är i majoritet. Men "partipiskan" är inget problem, utan snarare en garant för demokratin i många frågor. Det som är ett problem är dagens koalitioner av riksdagspartier för att bilda regering. Detta leder till att i princip alla frågor avgörs utanför riksdagens plenisal. Partierna inom regeringen bestämmer sig för hur de ska rösta, och behöver sen bara se till att ha någon enstaka mer närvarande än oppositionen då det är dags för omröstning. Det finns alltså numera en "regeringspiska" som är ett större hot mot demokratin. När vi nu har två "block" av partier, tycks alla överskridande lösningar vara som bortblåsta. För det kan vara så att enstaka partier säkert skulle kunna komma överens, men att ena båda blocken kommer nog sällan ske. Trots att jag som medborgare kanske röstar på ett parti som jag delar värderingar med, så kommer många frågor behöva kompromissas bort med de partier dessa eventuellt delar regering med.

Det finns dock fortfarande möjligheter för riksdagsledamöter att lyfta enskilda frågor i motioner. Men åtminstone jag blir mörkrädd när en moderat riksdagsledamot lägger en av de mer reaktionära motionerna jag hört talas om på senare tid, och vill att kungen ska föreslå statsminister. Jag anser att kungahuset bör avskaffas av den enkla anledning att vår statschef inte är folkvald. Men då vill en riksdagsledamot sträva bakåt genom att låta den ovalde statschefen föreslå statsminister. Även om detta kan anses vara en symbolisk fråga, så är det en viktig symbolisk fråga för hur vi ser på demokratin.

När våra folkvalda inte kan infinna sig på sina poster, kompromissar bort sina väljares åsikter eller lägger reaktionära motioner, är det då konstigt om det uppstår ett politikerförakt?

Fenomenet Obama

Många har idag reagerat negativt på det faktum att Barack Obama utsetts till vinnare av Nobels fredspris. Inte för att han egentligen gjort något dåligt, utan för att många andra gjort många och stora insatser för fred i världen. Själv missunnar jag inte Obama att han fått motta priset. Men jag funderar över om det inte är lite väl tidigt han får det, och att mycket som kretsar kring den amerikanska presidenten bygger på enorma förväntningar.

När Obama blev vald var det inte bara den första mörkhyade som utsågs till president i USA. Det kändes samtidigt som om hela världen hade kolossala förväntningar på vad han nu skulle kunna genomföra efter åtta år med George W. Bush som företrädare. Och jag tror att förväntningarna på Obama säkerligen hänger ihop med det missnöje som fanns mot Bush.

Obama är själv övertygad om att fredspriset hänger ihop med vad han förväntas uppnå. Själv tycker jag lite synd om honom. För som om förväntningarna i samband med valet inte var tillräckliga, så ska han nu leva upp till att axla rollen som mottagare av ett prestigefyllt pris. Fixar han inte detta, kommer reaktionerna från världen antagligen inte vara nådiga.

Men jag hoppas att han motbevisar de kritiker som finns och inte bara går till historien för färgen på sin hy, utan som den president som enar världen mot gemensamma hot. Yes, HE can!

Danska barn i fotboja?

Läste en artikel i Aftonbladet, som i kort handlar om att politiker i Danmark nu vill öppna upp för möjligheten att sätta fotboja på barn från 12 år. Utöver detta vill de även sänka straffåldern från 15 till 14 år.

Är det här verkligen rätt väg att gå? Jag har länge förundrats över hur barns oskyldighet försvinner i allt tidigare åldrar. Så sent som idag såg jag en liten tjej runt 10-12 år i högklackat och en stor handväska över axeln. Vad är det som händer? Varför får inte barn längre bara vara barn?

Det känns som att det är dessa frågor som behöver diskuteras och tas itu med. Men istället tycks en del politiker vilja ta den lätta vägen ut genom att tycka att barnen växer upp allt för snabbt och därför ska de straffas som om de vore vuxna.

Jag ser dessvärre bara detta som en negativ spiral. Genom att samhället gör barnen vuxna i lägre åldrar, kommer barn i sin tur växa upp allt snabbare. Det känns både sorgligt och skrämmande.

Dessutom känns det som om övervakningssamhället det varnas om hela tiden, bara tar allt större friheter. För hur kan det kännas ok att ha en fotboja som ska visa var barnet befinner sig? Det är inte bara danska politiker som tycker detta. Kolla på omröstningen vid artikeln jag länkat till i början. Vid tidpunkten då jag författade detta inlägget hade 12.637 personer röstat på frågan "Är det rätt att straffa skolkare med fotboja?", och 54,6 % hade röstat ja...

Vård är en mänsklig rättighet!

Det känns skrämmande. Att leva i ett Sverige som, så sent som år 2009, inte kan leva upp till de mänskliga rättigheterna. Jag syftar på det faktum att regeringen fortfarande inte gjort något åt situationen med "papperslösas" rätt, eller snarare avsaknad av rätt, till vård.

Lite upplyftande känns det åtminstone att läsa att det inte är hela regeringen som är emot det här. Folkpartiet har redan uppnått resultat i region Skåne. De har påvisat att det inte kostar mer än en bråkdel av en procent av deras totala budget. Med andra ord faller argumentet om kostnaden väldigt platt. Och även om det hade visat sig kosta en del, ja då hade vi fått lösa det ändå. För hur kan en mänsklig rättighet ens reduceras till en fråga om pengar?

Vad finns det mer för argument då? Jo, i dagens DN finns en artikel med följande citat av vår statsminister Reinfeldt:
"varje besked att man inte får stanna leder till att man gömmer sig och faktiskt lever i ett slags skugglandskap, utan att egentligen ha tillstånd att vara här, men ändå gör anspråk på skattefinansierad välfärd, barnen ska gå i skola, all sjukvård ska vara tillgänglig, då skapar vi parallella Sverige som jag i grunden inte tror långsiktigt är ett klokt svar"

Det här argumentet hade kanske kunnat ses som en vettig invändning om det ens hade haft någon som helst grund. I artikeln går nämligen även att utläsa:
"Att tillgång till sjukvård skulle minska benägenheten hos människor, som fått beslut om avslag på sin asylansökan, att lämna Sverige finns det inget stöd för i vare sig forskning eller i erfarenheter från frivilligklinikerna för papperslösa eller sjukvården i övrigt."

Det största partiet i Sveriges regering har alltså inga hållbara argument för varför vi inte ska ge vård åt alla människor som behöver det i vårt land. Men det mest upprörande i denna artikel måste trots allt vara:
"Från regeringshåll har hävdats att man inte delar synen på vad de mänskliga rättigheterna kräver på denna punkt."

Det här är Sverige. År 2009. Skärpning tamejfan!

En glädjande nyhet

Jag hade helt missat denna nyhet fram till idag. Nämligen att regeringsrätten till slut valt att låta en vuxen människa själv välja sitt namn, även om det enligt tradition är ett namn för det motsatta biologiska könet.

I beslutet går det att läsa följande:
Valet av förnamn är en så personlig angelägenhet att en omfattande valfrihet måste tillerkännas den enskilde. Särskilt gäller detta när en myndig person önskar byta ut eller, som i förevarande fall, lägga till ett förnamn.

Just de meningarna borde anses vara en självklarhet, men dessvärre har det inte varit så. Det har alltså setts som alldeles för uppseendeväckande om en person av ett biologiskt kön velat heta något som traditionellt sett anses tillhöra det motsatta biologiska könet.

Förlängningen av detta blir förhoppningsvis att vi får ett könsneutralt pronomen i svenska språket som ersätter han och hon. Ordet "hen" används redan en del, men är i min mening inte tillräckligt vedertaget i dagsläget. Men på sikt borde det ju bli det i och med den nya praxisen av namnlagen. För nu kommer det inte längre vara självklart att säga "hon" om Madeleine eller "han" om Sven.

Den här utvecklingen är säkerligen jobbig för en del konservativa människor, men jag välkomnar den öppenarmat! Äntligen får människor välja själva vad de vill heta i förnamn!