Nu är det julhandel igen

Svensk Handel spår att julhandeln i år kommer att slå rekord, och att vi kommer spendera mer pengar trots den ekonomiska kris som varit. Jag personligen kommer dock inte lägga några enorma summor på julklappar. Varför? Av några olika skäl.

Dels har jag inga enorma summor att lägga på julklappar, vilket givetvis spelar en stor roll. För mig är det inget alternativ att leva över mina tillgångar. Hade jag haft mer pengar är det möjligt att jag hade valt att lägga lite mer, men även då varit ganska försiktig med vad jag spenderar.

Dels anser jag att julen handlar om att vara nära och kära, och att detta inte ska mätas i hur dyra klappar som köps. En symbolisk present med en fin tanke bakom anser jag vara mer värd än något som råkar kostar lite mer men som egentligen blir en överflödig ägodel.

Utöver dessa skäl tycker jag det är viktigt att tänka på vilken miljöpåverkan all konsumtion trots allt har. Att köpa en massa leksaker till barn som till slut har så mycket att mängder måste slängas, är inte bra någonstans. Dessutom belastar givetvis tillverkningen och transporten av alla dessa prylar miljön oerhört mycket.

Av dessa skäl väljer jag att lägga mer tanke än pengar bakom en gåva, för i slutändan blir det bättre för alla. Om bara fler kunde lära sig att se status i en gåva som är bra för miljön snarare än hålet det lämnar i plånboken, kanske julen kan bli lite bättre för hela världen.

Att synas utan att verka.

Normalt brukar jag skriva om något så dagsaktuellt som möjligt. Men den här gången tänkte jag skriva om en nyhet jag läste redan för ett par dagar sen och funderat över sen dess.

I Belgien var det en kille som läkarna i 23 år trodde låg i koma, men som i själva verket var vid medvetande. Det låter nästan lite för otroligt för att vara sant, men förklaringen är att han blev totalförlamad och förlorade talförmågan i en olycka och därför inte kunde signalera på något sätt att han var vaken.

Först funderade jag kring om det över huvud taget blir ett så mycket bättre liv för honom nu, än när alla trodde han låg i koma. Han är ju trots allt fortfarande helförlamad utan talförmåga, och blir väl sängliggande i resten av sitt liv. Men så funderade jag över de ord han kommunicerat med hjälp av en speciell dator, för att beskriva hur det känns nu:

Aldrig ska jag glömma den dag när de upptäckte mig – min andra födsel.

Vad är då egentligen den stora skillnaden mellan innan och nu? Då slog det mig - han kan äntligen kommunicera med andra människor igen. Han kommer säkerligen inte få ett så spännande liv med tanke på sitt tillstånd, men bara det faktum att han nu kan få bekräftelse från andra är tillräckligt för att ge honom livslust.

Idag kommunicerar vi så mycket med andra hela tiden, att det är lätt att ta för givet. Jag ska försöka minnas denne belgares öde, så att jag i allt större grad tar tillvara på utbytet jag får från andra människor - alla människor!

-------------------------------------
(För de som inte vet, är inläggets rubrik en rad ur låten Socker av kent. Även refrängen skulle passa bra som rubrik, där orden "Men ingen, ingen, ingen, ingen hör..." upprepas. Låten på spotify.)

Helande böner?

Även om jag är en relativt övertygad ateist, så anser jag att religion kan göra nytta för många människor som behöver något att tro på. Dessvärre finns det ibland en del människor som i religionens namn sprider terror, men för de flesta människor som är troende gör det bara gott.

Men oavsett hur gott det än kan göra för de människor som tror på det, tycker jag att det är lite väl överdrivet att vilja likställa böner med läkarbesök. En kyrka i USA vill nämligen att människor ska kunna få ersättning för "andlig hälsovård" på samma sätt som då någon besöker en läkare. Okej för att människor ibland kan må något bättre av placebo-effekter, men att be för någons tillfrisknande kan inte likställas med riktig läkarvård.

Det skulle sända väldigt märkliga signaler till befolkningen i ett land, om det användes skattemedel för att finansiera sånt här. USA är förvisso till stor del kristet men samtidigt ett av världens mer mångkulturella länder, och då skulle säkerligen fler religioner vilja få använda statliga medel för vad de anser vara medicinsk utövning. Framförallt vore det förödande om staten skulle säga att sånt här helande är lika mycket värt som ett läkarbesök, och detta leder till att många låter bli att besöka en läkare i tid.

Jag hoppas innerligt att den amerikanska senaten röstar ner det här förslaget!

Främlingsfientligheten får fäste

Jag blir lite orolig när jag ser hur SD får allt högre siffror i opinionsmätningar. Häromdagen var det 5,8% i en SIFO-undersökning, och nu handlar det om 7,2% i en undersökning som sägs vara statistiskt säkerställd. Om så många röstar på SD nästa år, är det en av fjorton som lägger sin röst på detta främlingsfientliga parti.

Men det tråkiga är att det inte riktigt går att kalla dem för främlingsfientliga. Detta tycks istället, av någon anledning, uppfattas som någon slags rasism mot just sverigedemokrater och de får istället mer sympatier. Deras "vi och dem"-retorik har spillt över även i diskussionen om vilka som kan tänka sig att rösta på SD och vilka som aldrig skulle kunna tänka sig att göra det.

Jag personligen skulle aldrig rösta på SD. Hur missnöjd jag än blir med övriga partier, går det emot mina principer att rösta på ett parti som i grunden har någon form av främlingsfientlighet. Sen kan det paketeras hur väl de än vill. Det är samma anledning till att jag aldrig skulle rösta på KD, då de är homofobiska.

På facebook finns en sida som heter "Sverigedemokraterna i riksdagen - Nej tack", och en motsvarande som heter likadant fast med ett ja istället för nej. När jag skriver detta inlägg har sidorna 261.985 kontra 11.472 fans. Skulle de siffrorna ses som ett statistiskt urval av svenskarna, skulle SD ändå komma in i riksdagen med ca 4,4%. När jag tittar lite snabbt på ja-sidan syns det klart och tydligt att det är en överrepresentation av etniskt svenska män som väljer att rösta på SD. Föga förvånande.

I förra valet vann alliansen med stor sannolikhet på missnöjet mot den socialdemokratiska regeringen. Nu tycks det finnas ett liknande missnöje mot alliansen, och ingen av grupperingarna kan bilda egen regering i den senaste undersökningen. Istället blir SD vågmästare. För att undvika detta måste båda regeringsalternativ på allvar gå ut och bemöta kritiken mot den invandrings- och integrationspolitik som hittills förts. De måste visa klart och tydligt var de står i frågorna, och även visa på varför. Det går inte längre att bara kalla SD för rasister, utan människor måste få se vilka alternativ som finns till SDs politik och varför dessa alternativ är bättre.

Jag hoppas fortfarande på att mycket ska hända innan valet. Det går inte att tiga bort SD, och det går definitivt inte att "rasist-beskylla" bort dem. Däremot går det, förhoppningsvis, att minska deras sympatier genom att påvisa en bättre politik!

Skämmigt att vara skåning...

Jag skryter inte direkt med att vara skåning just nu. Många händelser gör att det nästan är på gränsen att jag skäms.

Värst måste ändå vara hela cirkusen runt Vellinge kommun. För som om det inte är tråkigt nog att kommunalrådet nästan är lika främlingsfientlig som många sverigedemokrater, så är det skrämmande att höra om alla vellingebor som samlades i uppror eller skriver arga inlägg runt om på webben. Hur kan det finnas så många människor som anser det vara fel att hjälpa flyktingbarn?

Apropå sverigedemokraterna, så har de enligt en ny sifo-undersökning 5,8% väljarstöd. Av någon anledning har partiet många aktiva skåningar, och de tycks också ha ett ganska starkt väljarstöd i vårt sydligaste landskap. Jag förstår inte hur det kommer sig att just skåningar är så främlingsfientliga. Vi är ju för guds skull bland de sista i svensk historia att bli just svenskar. Ändå tycks många anse sig ha rätten att uttala sig om vad som är svenskt och hur detta bäst ska bevaras.

Sen har ju en annan lite galen skåning blivit internationellt känd, för att nu återerövra de svenska medierna. Bloggade lite om "Ankan" tidigare i veckan...

Samtidigt har en av landets mest omtyckta skåningar lagt fotbollsskorna på hyllan, och en annan har sagt att han kanske inte kommer ställa upp i landslaget. Även om jag inte har ett särskilt stort idrottsintresse, så är det något som engagerar många.

Trenden just nu är alltså att sympatiska och omtyckta skåningar försvinner från rampljuset, medans andra med inskränkta och fientliga åsikter tycks vinna mer sympatier och medieutrymme. Jag vill i alla fall klargöra att även om mycket just nu pekar på att många idioter kommer från Skåne, så är inte alla från Skåne idioter.

"Kvacksalvare" till jul...

Nu ska Anna Anka invadera julafton. Anders Knave, tv 3:s programdirektör, tycks ha fått hybris när han kläcker ur sig:

Vi ska rycka fjädrarna av Kalle Anka.

Det kommer säkert finnas en del som kollar på det. Men jag funderar över vilka människor det är. Jag hoppas nämligen innerligt att inga vettiga personer väljer bort något som är lika mycket tradition till jul, som att presenter delas ut av en man i vitt skägg och röd luva. Julen är för mig en högtid då familjer har en möjlighet att umgås, och förhoppningsvis är det fler familjer som myser framför Kalle än Anna då det blir dags att kolla på lite Anka.

Apropå Anna Anka så har hon redan förstört en annan klassiker för mig. För alla som sett filmen "Dum & Dummare", så minns ni kanske slutscenen där en buss med bikinimodeller stannar vid killarna filmen handlar om. En av tjejerna pratar svenska, och nyligen fick jag reda på att detta är just Anna Anka! Bevis går givetvis att finna på YouTube.

Jag kommer nog inte längre tycka det är lika häftigt att en av tjejerna i "Dum & Dummare" pratar svenska. Och när det gäller att kolla på TV kl 15 på julafton, kommer åtminstone jag se till att det blir Kalle Anka och hans vänner!

För hårda tag?

Nu är byggandet av Sveriges tre "superfängelser" klart, och en rubrik i DN ställer frågan om det här är "för hårda tag".

Jag tror det är nödvändigt att vi även i Sverige vågar bygga säkrare fängelser, så att vi kanske slipper så många rymningar som det var 2004. Även om vi än så länge, tack och lov, inte haft riktigt lika hemska brottslingar i Sverige som de mest ökända i världen, så finns det även i vårt avlånga land en del som är riktigt farliga. Det måste därför vara av hela samhällets intresse att dessa människor inte kan ta sig ut olovligt. Motargument finns dock:

I takt med att säkerhetsenheterna öppnas och fångar flyttar in i cellerna, hörs nu flera röster som varnar för att säkerhetstänkandet gått för långt och hotar en human kriminalvård.

Det vore självklart inte bra om kriminalvården inte skulle fungera lika humant, men jag förstår inte hur en högre säkerhet på något sätt skulle vara en motpol till human kriminalvård. Det ena utesluter väl inte det andra? Utan snarare tror jag att med bättre teknik och säkrare fängelser, kan personalen lägga mer tid på rehabilitering av fångarna. Stefan Engdahl som arbetar på den nya säkerhetsenheten på Kumla säger själv:

Nu arbetar vi inne hos dem. Det gjorde vi inte tidigare, då övervakade vi dem bara. Vi deltar i matlagning och finns på plats när de studerar eller arbetar. Vi känner av stämningarna. Märker vi några tecken på konflikter kan vi förebygga dem genom att flytta dit mer personal eller placera om en intagen.

Med andra ord kan allt utvecklas åt det bättre nu. Det blir färre rymningar och personalen kan arbeta närmre internerna. Även om det nu är 20 år sedan en historisk händelse utspelade sig i form av rivandet av en mur, får vi inte vara rädda för att bygga nya murar där det som mest behövs. Mitt svar på frågan "För hårda tag?" blir således; Nej!

Fåfängan når nya fånigheter...

Som om det inte vore nog med att modeller retuscheras, vilket skapar ett skönhetsideal som omöjligt går att leva upp till, så retuscheras även barn på sina skolfoton. Varför?

Vi vill bara vara snälla och gulliga, säger fotografen.

Jag kan förstå om föräldrarna vill att ett tillfälligt sår inte ska behöva synas på ett foto som barnet trots allt kan komma att ha kvar i resten av sitt liv. Men då är det fortfarande föräldrarna som ska få ta det beslutet, och inte fotografen eller studion själva. Är det sen ett ärr som faktiskt kommer att finnas kvar på personen resten av livet, ja då borde det väl rimligtvis även synas på bilder som ska gestalta verkligheten?

Bland kommentarerna på artiklarna jag länkat till finns det flera personer som tycker att alldeles för många reagerar alldeles för starkt på det här. De anser att det inte är så farligt, och tanken bakom är trots allt god. Men jag tycker att det här är ett stort problem, som måste diskuteras.

Barn blir alltmer berövade sin oskyldighet och vårt samhälle blir bara alltmer ytligt. Om den här utvecklingen ska kunna stoppas måste alla tillåtas se ut som de gör. Och om utseendefixerade vuxna inte har tillräckligt gott självförtroende för att låta bli skönhetsoperationer eller retuschering av foton, så kan vi väl åtminstone låta barnen slippa projiceras med denna fåfänga.

Politik für alle!

Den 10 november lanseras sajten allavaljare.se, där det politiska arbetet inför riksdagsvalet 2010 ska presenteras på ett mer lättläst sätt. Bland kommentarerna i en artikel på DN.se finns två olika infallsvinklar. Dels finns det de som välkomnar detta ur en demokratisk synpunkt, samtidigt som det finns de som anser det vara ett hot mot demokratin om vi förenklar språket allför mycket och gör ett avancerat språkbruk mer svårtillgängligt.

Själv ställer jag mig positiv till det här. Det finns alltför många i vårt samhälle som inte kan tillgodogöra sig all politisk information, då språket ibland kan vara svårt. Detta kan gälla de som inte har svenska som förstaspråk, alla som har olika former av läs- och skrivsvårigheter, eller alla de som inte har en tillräckligt god utbildning för att tillgodogöra sig allt. Totalt kan det handla om ganska många människor, och då är det viktigt att även dessa ges möjlighet att följa och förstå vad som sker inför valet.

Jag kan dock förstå de som är kritiska till det här. Emellanåt reagerar jag själv på hur mycket svenska språket förenklas och fördummas. Men att begära att alla måste höja sin språkkunskap för att kunna följa ett riksdagsval, upplever jag inte vara rätt väg att gå. Då är det bättre att initiativ som denna sajten tas fram, och att det kan bli en portal som förhoppningsvis väcker intresset hos en del väljare att vilja lära sig mer. Det kommer exempelvis att finnas ordlistor över politiska termer som kanske inte är självklara för alla. Jag tror alltså att det här snarare är ett sätt att få fler att kunna förstå vad som sker, snarare än att språket fördummas ännu mer.

Med förhoppningar om att såna här initiativ leder till ett högre valdeltagande!

Var finns medmänskligheten?

Jag hade inte tänkt skriva om saker som händer mig i vardagen i denna blogg, utan mer ventilera tankar kring politiska ämnen och annat som sker i samhället. Men idag hände en sak som jag inte bara kan låta gå opasserat förbi.

När jag kom hem från jobbet och gick genom köpcentret vid min t-banestation, såg jag en äldre kvinna ligga på golvet. Flera tankar passerade genom huvudet om varför hon låg just där. Vid en första anblick såg hon inte så skadad ut, utan jag kunde se att det var liv i henne. Därför gick jag in till ICA-butiken som hon låg bredvid, och påtalade detta för personalen. Jag tänkte att det är ju inte bra att hon ligger där, men samtidigt inte mitt personliga problem.

När jag passerade igen tänkte jag att jag skulle ta en närmre titt, för att se så att inget stod fel till. Men det gjorde det. Jag såg att hon låg med huvudet i en liten pöl av sitt eget blod, och kände direkt att nu kunde jag inte bara invänta personalen utan var tvungen att agera själv. Efter att ha kollat om hon svarade vid tilltal, vilket hon gjorde, ringde jag 112. Under tiden detta hände kom några personer till för att hjälpa till. Några unga tjejer fixade papper från nämnda ICA-butik som de lade under kvinnans huvud som en kombinerad kudde och för att fånga upp blodet som rann ur henne. Därefter tillkom ett par stycken från Lugna Gatan och hjälpte till med att kolla livstecken hos kvinnan och prata med henne tills ambulansen kom.

Innan jag och dessa personerna fanns vid kvinnans sida, så kan jag ju bara undra över hur länge hon hann ligga där ensam. Bara under den tiden jag kunde se henne på avstånd, såg jag mer än en person bara gå förbi henne. De tittade lite mot henne, men istället för att gå närmre för att kolla hur det stod till tog de en sväng runt henne och gick vidare. Varför? Vad är det som gör att människor gör så här? Är det för att många blir avtrubbade i en stad som Stockholm? Eller är det så att människor är rädda för något? Det minsta man kan göra är väl som jag gjorde i ett första läge, nämligen att påpeka det för de som jobbar precis i närheten. För oavsett om man tror henne vara skadad eller inte, så ligger hon ju inte på ett bra ställe och borde kanske få hjälp att flytta på sig.

När vi väntade på ambulansen pratade jag med personerna från Lugna Gatan om det här. De upplevde samma sak, nämligen att många bara går vidare. Även när människor ibland ser någon falla, är den första instinkten för de flesta inte att springa fram och kolla hur det gick. Det här gör mig lite vemodig och får mig att undra över varför det är så svårt för många att hjälpa till. Hade det hänt exempelvis min farmor, hade jag velat att första bästa person hade hjälpt henne. Men frågan är hur många som hade passerat innan någon vänlig själ hade gjort en insats.

Det tycktes i alla fall gå bra för damen som jag ringde till ambulans åt. När sjukvårdarna kom fram kunde de prata med henne, och hon tycktes inte ha någon smärta. Hon mådde lite illa och kom inte ihåg hur hon fallit, men i övrigt verkade det stå bra till med henne. Blodet såg ut att ha kommit ur hennes mun, för jag kunde inte se något sår eller blod någon annanstans på henne än vid munnen. Så det kändes bra att kunna gå därifrån och veta att hon antagligen skulle klara sig utan några större skador. Det som känns mindre bra, är tanken på de personer jag såg som bara gick förbi henne...