Hur kan jämställdhet gå för långt?

Idag när jag satt på pendeltåget låg en Expressen bredvid mig. Jag öppnade den och fick då läsa en väldigt bra ledare. Jag delar Marteus syn på vår nuvarande jämställdhetsminister Sabuni, och att hon i princip aldrig syns till i jämställdhetsdebatten. Under mitt år som vice ordförande för Sveriges förenade studentkårer besökte jag ett par möten med jämställdhetsrådet, ett råd som Sabuni sammankallade företrädare för olika organisationer till för att diskutera jämställdhet. Tråkigt nog fick jag aldrig känslan av att vår minister kom med några banbrytande idéer. Istället var det övriga deltagare som visade prov på flera goda förslag, något som Sabuni nickade åt lite lätt medans vi övriga lyssnade ivrigt och utbytte erfarenheter.

Efter att ha läst denna intressanta och tankeväckande text, bläddrade jag och fick då se ytterligare en artikel om jämställdhet. Det var en debattartikel skriven av Pär Ström, någon jag inte hade hört talas om innan. Dessvärre tappade han väldigt snabbt mina sympatier då hans artikel i princip helt gick ut på att feminismen gått för långt, och att det minsann är minst lika synd om männen som om kvinnorna. Jag kunde inte finna artikeln på Expressen.se, så därför kan jag inte länka till den. Istället fann jag en annan, lite äldre, artikel han skrivit som har ungefär samma infallsvinklar som den jag läste i tidningen.

Ströms infallsvinkel i dagens tidning var att Anna Anka gjort ett välkommet inhopp i jämställdhetsdebatten. Inte för att han delar hennes syn på kvinnor och mäns roll i samhället, utan för att han anser hennes åsikter vara en ytterlighet där feminister företräder den andra. Själv anser han sig tillhöra någon slags "mitt", och därmed ha en mer vettig syn på jämställdheten. Det tråkiga är att alltför många delar hans syn på det hela. Jag lyssnade för inte alltför längesen på en väldigt känd föreläsare som i sitt föredrag skämtade om hur "jämställdheten gått för långt", och "det här med könsskillnader får vi ju inte prata om i Sverige". Det har blivit ok att skämta om, och håna, den enorma kamp som landets feminister och jämställdhetshjältar utkämpar.

Att över huvud taget påstå att "jämställdheten gått för långt" är som att säga "nu har vi gått lite för långt med det här fredsarbetet". Så länge det fortfarande finns orättvisor mellan könen, har jämställdheten inte gått för långt. Den har inte ens kommit i mål! Ja, det finns orättvisor i samhället som drabbar män. Detta är givetvis inte bra på något sätt. Men orättvisorna som kvinnor upplever har funnits under en betydligt längre tid och är mycket svårare att få bukt med. Det blir dock inte ett bättre jämställdhetsarbete när feminister beskylls för att kämpa för hårt för kvinnor, och därför måste backa så att vi kan arbeta bort männens orättvisor också. Då är väl det väl betydligt bättre att finna sätt att arbeta mot orättvisor mellan könen, oavsett åt vilket håll det är. Men påstå aldrig att det inte skulle vara kvinnorna som dragit det kortaste strået historiskt, eller att "det här med jämställdhet, har gått för långt".

Jag syns, därför finns jag?

Det är lite av en paradox att jag skriver min blogg. För å ena sidan vill jag ju att folk ska läsa min blogg, annars skulle jag lika gärna kunna skriva dokument och lägga på hårddisken. Men å andra sidan anser jag att det finns alldeles för många som skriver alldeles för mycket på internet. Alla vill synas, och i allt för många fall handlar det om saker som inte berör någon annan. Ändå väljer många att publicera det för alla som kan tänkas snubbla över det.

För några år sedan var det dokusåpor på varje kanal. Människor som hade ett stort behov av att synas, fick på bästa sändningstid en massa fans av inga andra skäl än att bete sig kontroversiellt framför kameran. Nu har det gått över till program där kändisar beter sig på andra sätt än de är kända för, eller så får vi följa några personer som har ett väldigt annorlunda liv än medelsvensson. De "vanliga" människorna syns istället på internet bland bloggar, twitter och facebook. Jag läste nyss en intressant artikel om hur facebook gör oss till treåringar på nytt.

Själv kommer jag att tänka på slutscenen i den svenska filmen Yrrol. Där besöker Peter Dalles uppfinnar-karaktär Claes Månssons filosof Theresias. Han har en idé om ett tack-hjul som människor kan gå runt i, där alla personer man vill tacka står på utsidan. Personer som blir tackade kan känna sig glada då deras namn rullar förbi, och så blir alla gladare och trevligare mot varandra. Theresias ifrågasätter då när man ska lära känna nya vänner om man hela tiden går runt i sitt tack-hjul, och uppfinnaren tvingas erkänna att han inte hade tänkt på det.

Även om internet gör det betydligt enklare för människor att hålla kontakt med varandra, och på så vis kan individer bygga ut sitt sociala nät, så undrar jag när det till slut blir för mycket. Förr eller senare når vi punkten då varje person sitter hemma och har fullt upp med att läsa allas bloggar, twittrar, facebook-statusar och allt annat som kan tänkas utvecklas, samtidigt som ens egna bloggar, twittrar, facebook-statusar och allt annat som kan tänkas utvecklas måste hållas uppdaterat. För uppdateras det inte hela tiden, så kan ju andra människor tro att nåt är fel. Frågan är bara hur vi ska hinna lära känna nya människor när vi är fast i våra tack-hjul..?

Money, money, money.

I ljuset av dagens helikopterrån, som antagligen kommer att gå till historien under det namnet, har frågan om Sveriges kontanthantering väckts. Att det kostar pengar att hantera kontanter är väl ingen nyhet, men det är ändå intressant att bankerna själva trots allt vill minska på användandet av kontanter. För jag har länge funderat över varför de då inte gör det lättare för gemene man att börja sköta sin ekonomi elektroniskt.

Jag använder trots allt själv sällan kontanter. Men istället för att bankerna ska behöva lägga pengar på att jag tar ut kontanter i en automat, går till en butik och handlar som sen behöver sätta tillbaka pengarna på banken, så kostar det mig och butikerna en massa extra att minska på kontanthanteringen.

Jag använder mitt VISA-kort, som jag måste betala för att ha, och butiken tar betalt elektroniskt, som de måste betala för att kunna göra. (En del mindre butiker tar dessutom ofta ut små avgifter i samband med kortbetalning, trots att de egentligen inte får göra det, bara för att det kostar dem extra att ta betalt på detta vis.) Varför ska det vara så? Det hade varit betydligt billigare för mig att enbart ha ett bankomatkort och helt och hållet använda mig av kontanter i butiker. De gånger jag handlar i en småbutik skulle jag dessutom aldrig behöva gå med på att betala extra för att kunna...ja just det, betala!

Om bankerna verkligen vill minska kontanthanteringen borde de underlätta för samtliga inblandade att gå över till kortanvändning, både konsumenter och butiker.

Sen har jag en sista fundering runt kontanter och elektroniska pengar. När 50-öringen försvinner, kommer då ören att finnas kvar även om de inte längre finns i fysisk form?

Kalle Anka -> Arne Anka -> Anna Anka

Ja, rubriken säger väl allt? Kalle Anka fick en satirisk version av sig i Arne Anka. Och nu har vi blivit introducerade för Anna Anka. Att hennes namn påminner så mycket om Arnes är för mig hysteriskt roligt. För det finns ett Arne-citat som stämmer sjukt bra in på Anna - "Att tänka innan man talar, är som att torka sig i röven innan man skiter".

Efter bara ett program av Svenska hollywoodfruar har Anna redan lyckats få sin egen lista över citat. Hon anser inte bara det vara kvinnans skyldighet att ställa upp med en avsugning på sin man varje morgon, om han så begär, hon tycker även att svenska män är tragiska med sina blöjbyten och jämställdhet. Men istället för att råka felcitera henne, kan man läsa hennes egenskrivna artikel på Newsmill.

Det finns konservativa personer och partier (som vill bevara saker som de är), och så finns det reaktionära diton (som vill gå tillbaka till hur saker var förr). Kristdemokraterna (KD) är i många frågor reaktionära, men inte ens dem vill ha med Anna att göra (trots att partisekreteraren först sa att hon var välkommen). Det här är nog en av de få gångerna jag innerligt velat applådera (KD) för sitt ställningstagande. Tack och lov för att inte ens dem vill låta henne få en plats i den svenska politiken.

Gratis studier?

Det sägs att vi som studerar/studerat i Sverige ska vara tacksamma över att utbildningen är avgiftsfri. Och visst, jag är tacksam över detta faktum. Men det argumentet går inte att slänga ur sig för att försvara hur ekonomiskt svårt det är att vidareutbilda sig i vårt så kallade "kunskapssamhälle". Jag skriver det inom citationstecken, eftersom jag fortfarande efterlyser handling för att jag ska kunna ta ordet på allvar.

Nyligen kungjorde vår nye högskole- och forskningsminister Tobias Krantz, tillsammans med partikollegan Jan Björklund, att studenterna äntligen ska få en efterlängtad höjning av studiemedlet. Och läser man bara rubriken låter ju allt toppen! Men sen skriver de att i princip hela höjningen består av mer lån och att detta ska finansieras genom högre avgifter för oss som redan studerat och nu betalar tillbaka. Mina "gratis" studier blir alltså dyrare retroaktivt, och det blir ännu dyrare för de som nu "får" ett högre lån. Varför kan inte regeringen, som hela tiden talar varmt om internationella exempel, lära sig av våra grannländer (undantaget Island)?

(Bild hämtad från denna blogg.)

Men det är väl positivt att studenterna åtminstone får lite mer varje månad under den tuffa studietiden? Förvisso, men det är långt ifrån tillräckligt. SFS kallar det ett positivt steg, men folkpartiet har inte ens lyckats leverera det vallöfte som gav dem ett certifikat från just SFS inför förra valet.

Även om studier i Sverige för tillfället är avgiftsfria, en princip som redan nu är på väg att köras över, så är det långt ifrån gratis att studera i Sverige varken under eller efter studietiden. Och på grund av otillräckliga politiska incitament blir det bara dyrare.

Min demokratiska skyldighet!

Jag ska rösta på söndag.

Trots att jag länge funderat på att gå ur Svenska kyrkan, då jag varken är kristen eller anser mig ta del av något kyrkan erbjuder, så har jag fram tills nu kvarstått som medlem. Nu resonerar jag som så att jag tänker utnyttja min demokratiska rättighet att rösta i kyrkovalet på söndag, för att efter det förmodligen gå ur kyrkan. Jag har övervägt att stanna kvar i kyrkan enbart för att kunna vara med och påverka, men min "icke-tro" väger tyngre än att få fortsätta rösta.

Även om jag personligen kommer att gå ur kyrkan, så kommer utgången av det här valet att påverka det samhälle jag ska leva i. Det känns därför tråkigt att läsa i DN att så få som tolv procent av de röstberättigade röstade vid förra valet. Desto tråkigare är det att jag då tillhörde den stora massan som inte röstade. Men jag är trots allt fortfarande medlem i kyrkan och har därför ingen anledning att inte rösta, och jag hoppas att fler utnyttjar sin röst denna gång. Varför? Jo, av ett par anledningar.

Först och främst handlar det om att jag är orolig för att Sverigedemokraterna kan lyckas med det som nämns i ovan länkade DN-artikel. Alla som känner som jag, nämligen att (SD) inte ska få sprida sina trångsynta värderingar, bör egentligen rösta på ett annat alternativ bara för att hålla dem borta.

Men framförallt ser jag det faktiskt som min skydlighet. Att bara kasta bort denna rättighet för att man "inte orkar sätta sig in i valet", skulle kännas som en skymf mot alla som någonsin kämpat, och fortfarande kämpar, för att få leva i en demokrati.

Jag ska rösta på söndag. Ska du?

Mitt liv som bloggare

Så. Då har även jag skapat en blogg. Eller ja, det är inte den första blogg jag skapat men det är den första jag skapat i syfte att skriva av mina tankar i som privatperson.

Jag har nämligen haft några bloggar under min studietid, där vi skulle dokumentera arbetets gång inom vissa kurser. Sen tog jag även initiativ till en blogg för styrelsen i studentkåren där jag var aktiv under studietiden.

Det hänger nog faktiskt ihop med det faktum att jag inte längre studerar och är kåraktiv, som jag nu tar steget till att börja blogga så här. För det var under min tid vid högskolan som jag utvecklade min förmåga att ifrågasätta saker och därmed ha åsikter om alltfler saker. Som kåraktiv växte mitt politiska intresse, och det expanderade även utanför området studentpolitik. Så nu när jag är en vanlig knegare och inte får utlopp för alla mina åsikter och tankar i skolan eller inom en studentkår, har jag för avsikt att ventilera här. För är det något jag märkt av den senaste tiden, så är det att jag reagerar på väldigt mycket som sker i samhället och politiken och jag vill kunna ge min syn på saker någonstans.

Den här bloggen kommer alltså att bygga på mina åsikter kring politik, samhälle, mänskligt beteende och annat som fascinerar mig. Det kommer inte vara en offentlig dagbok som väldigt många tycks använda sina bloggar till. Så ni kommer inte få några lika personliga inlägg som det här i framtiden, och definitivt inga som handlar om "min dag" eller motsvarande. Och det är till stor del på grund av såna bloggar som jag själv aldrig hade tänkt skapa någon. Men - ingen är perfekt!