Gazakonvojen

Det finns egentligen bara en händelse att blogga om idag, och det är händelserna kring "Ship to Gaza". Oavsett vilken sida en står på när det gäller konflikten mellan Israel och Palestina, är de senaste händelserna hemska.

Händelserna har i sin tur påverkat oerhört mycket under dagen som gått. Exempelvis blev det en väldig debatt sedan Moderata Ungdomsförbundets ordförande gjorde ett uttalande på facebook. Småkorkat om det hade varit någon "medel-svensson" som sagt så, osmakligt och ogenomtänkt då det kommer från en offentlig person.

Jag kan bara hoppas att händelserna leder till att det nu händer något. Att FN och världsledarna hjälps åt för att lösa konflikten. Men hittills verkar det inte gå så bra... Det är nämligen mycket som sägs, men inte så mycket som händer.

Det blir ett kort inlägg denna gång. Jag trodde att jag skulle ha mycket att skriva om händelserna, men istället blir jag mest tom på ord...

Dagens icke-nyhet...

Jag förstår inte varför det upprör så många människor att Sverige åkte ur Eurovisionsschlagerfestivalen (onödigt långt ord, förkortas ESC) idag. Det var längesen Sveriges bidrag slogs på toppen, och då spelar det väl mindre roll om låten åkte ut redan idag eller förlorar stort i finalen?

Många av mina vänner kommer säkert uppröras av det här, men jag tycker att ESC är bland det tråkigaste på tv. Det börjar tidigt med att vi har massvis med svenska bidrag att lyssna till. Sen ska vi stå ut med detta under lång tid innan svenska folket till slut enas om ett av de tråkigaste bidragen att skicka till den europeiska finalen. När det sen går dåligt ute i Europa, blir alla lika förvånade varje gång. Alla säger att "nästa år, ska vi skicka en bättre låt" men istället upprepas exakt samma procedur som året innan.

En väldigt bra definition av galenskap är "att upprepa samma sak om och om igen men förvänta sig nya resultat". Kort sagt, Eurovisionsschlagerfestivalen, eller åtminstone Sveriges deltagande, är galenskap!

Kommer ut som feminist!

Jag har länge valt att inte sätta epitetet feminist på mig själv, trots att jag delar värderingarna fullt ut. Anledningen är i första hand att jag inte vill placera mig själv i olika fack, även såna som kanske är positiva i grunden.

Min ståndpunkt är nämligen att alla måste få välja sina egna epitet. Skulle det vara så att jag trodde på en gud och i stort delade de kristna värderingarna, skulle jag inte vilja att någon annan klassar mig som kristen. Det måste vara något jag själv kommer fram till. Politisk tillhörighet är kanske ett bättre exempel. Andra människor verkar emellanåt vilja placera in mig politiskt, trots att jag inte röstat på ett och samma parti i alla val jag fått delta i. Jag har således inte hittat "mitt" parti ännu, och vill därför inte att någon annan ska påstå vad jag är eller inte är rent politiskt. Så var det alltså länge för mig och ordet feminist.

Men sen hade jag en konversation med ett par kollegor häromdagen. Manliga kollegor. Båda är personer jag anser ha goda värderingar och sunda åsikter i mångt och mycket. Men i denna konversationen kände jag mig efter ett tag alltmer frustrerad. Det handlade om relationer och hur vi som människor ska hitta en partner. En av kollegorna gillade en bok skarpt som handlade om hur män framgångsrikt skulle kunna träffa kvinnor. Min andra kollega tyckte att det lät intressant och båda verkade vara överens om en del generaliseringar som förekom om män och kvinnor. Jag försökte då inflika ett normkritiskt perspektiv och menade på att det inte behövde stämma in på alla. De höll med mig lite halvt, men såg inga problem i de skillnader som finns mellan könen eller att något behövde förändras på det stora hela.

Enligt mig är det på grund av de sociala skillnader som finns mellan könen, att många strukturella jämställdhetsproblem kvarstår. Så länge det skrivs böcker om hur män ska attrahera kvinnor, där utgångspunkterna är hur de sociala könen ser ut idag, späs det hela bara på. Under diskussionen tror jag inte att jag lyckades övertyga mina kollegor om varför det här var en del av dagens jämställdhetsbrister, och att vi som män inte borde spä på det genom att lära oss "ragga upp kvinnor". Däremot lyckades jag snarare övertyga mig själv om en sak. Jag anser inte bara det finnas ett problem i att kvinnor får lägre lön än män. Jag ser större problem än så och jag har uppenbarligen många tankar om hur mycket skulle behöva förändras.

Till sist kunde jag alltså inte fly det oundvikliga, utan erkände för mig själv det jag nu blottar här på min blogg. Idag kommer jag ut och deklarerar högt; jag är feminist!

De politiska blocken...

Jag har skrivit om det förr, och räds inte att ta upp det igen; de politiska blocken försämrar det politiska klimatet i vårt land. Det hela började med att alliansen skapades, och det var egentligen bara en tidsfråga innan oppositionen skulle bilda en egen koalition.

Vi närmar oss ett tvåpartisystem, även om det än så länge är så att partierna inom blocken har sina egna åsikter. Men till vilket pris? I en ny undersökning visar det sig att fler väljare tror att de rödgröna har svårare att komma överens och att samarbetet inte kommer hålla på sikt, än vad som är fallet för alliansen. Detta antar jag beror på att V och MP under senaste tiden valt att klargöra vilka åsikter de har som avviker från övriga partier inom samarbetet. Själv tycker jag det är en självklarhet att våra politiska partier vågar uttrycka sina egna åsikter, och skulle helst av allt se att båda blocken upplöstes.

Istället tycks alliansen vinna förtroende, och kanske även väljare, på att de verkar komma bättre överens. Trots att det faktiskt finns många frågor där de inte är överens. Inom alliansen finns både liberalism och konservatism, vilket är de två politiska motpolerna i USA. Här är det ett samarbete. För att detta samarbete ska fungera, måste mycket kompromissas. Visserligen görs detta även inom partierna, men nu görs det mellan olika partier. Att en väljare då kanske valt att rösta på ett parti, för dess värdegrund och åsikter, behöver sen inte innebära att det partiet får igenom så mycket även om det hamnar i regeringsposition. De ska nämligen förhandla med ett par andra partier också.

Det är synd att många människor verkar värdera ett utåt sett bra samarbete, högre än det faktum att de politiska partierna vill uttrycka sina åsikter. Jag tycker i alla fall att det rödgröna sättet att samarbeta känns ärligare än alliansens.

Bostadsrätt en demokratisk rättighet?

Jag vet knappt i vilken ände jag ska börja när jag läser en debattartikel i SvD som berör ombildningar av lägenheter. Även om jag kan skönja någon poäng här och var i texten, så är hela grundbulten i författarnas argumentation att det är odemokratiskt att en tredjedel av hyresgästerna i en fastighet kan "stoppa" en ombildning. Nu föreslår det rödgröna politiska samarbetet att sänka detta till en fjärdedel, och författarna av artikeln är upprörda.

Hela deras utgångspunkt tycks bygga på att det är något slags demokratisk rättighet att ombilda sin hyresrätt till bostadsrätt. Varför? Jo, för att alla måste ju få välja sin egen boendeform. Men får de inte det då? Jo, säger jag. Det finns massvis av bostadsrätter att köpa. Dock finns det inte många hyresrätter på bostadsmarknaden. För varje ombildning förändras fördelningen av boendeformerna ytterligare.

Det sägs vackert att ombildningar av hyresrätter ger fastighetsägarna pengar för att kunna bygga nytt. Dessa ord skulle jag eventuellt kunna tro på, om jag någonsin kunde se det omvandlas till handling. Men verkligheten ser inte ut som i den vackra tanken. Det ombildas väldigt mycket, men det byggs inte så mycket nytt. Eller ja, det byggs ju faktiskt en del. Men även där är det oftast bostadsrätter. Alltså finns det som sagt bostadsrätter.

Vad kan det då vara artikelförfattarna beklagar sig över? Att det är hemskt att människor, som efter många års köande och sökande äntligen lyckats hitta en hyresrätt, fortfarande vill hyra av en pålitlig värd istället av sina grannar? Och att det är hemskt att dessa människor ska få lov att fortsätta bo under de omständigheterna de flyttade in till? Visst är det hemskt att vi i en demokrati ibland vill skydda minoriteten...

Filmnörden kryper fram...

Normalt sett försöker jag undvika att skriva blogginlägg som har så mycket med mitt privatliv eller personliga intressen att göra. Men som den filmnörd jag är, kan jag inte direkt undvika att kommentera en stor nyhet. För som om det inte vore nog med att min favoritregissör David Fincher ska regissera den amerikanska versionen av Millenium-trilogin, så är det nu klart att filmerna kommer att spelas in i Stockholm!

Jag måste erkänna att jag ännu inte sett de svenska versionerna av filmerna, men nu blir jag nästan lite tvungen känner jag. För när de amerikanska väl är klara, blir det givet att jag kommer se dem. Fincher gör fantastiskt bra filmer, och övriga namn som hittills nämnts i samband med projektet gör det hela mer spännande. Även om jag rent generellt är trött på att Hollywood just nu inte verkar göra annat än uppföljare och remakes, så har jag tillit till att Fincher gör något bra av det här.

Dessutom känns det extra häftigt att jag bor i Stockholm. Att kunna besöka eventuella inspelningsplatser, eller ännu hellre få jobba på något sätt i samband med filmerna, gör att jag börjar tro att det fanns en mening med att jag valt att bo kvar i huvudstaden.

Det blir ett kort blogginlägg denna gång, eftersom jag egentligen inte har så mycket att kritisera denna gång. Det här är nämligen endast en kul nyhet!