Bygg bort bostadsbristen!

Det är idag en stor brist på bostäder i Sverige. Främst i storstäderna, men även i många mindre städer. Hyresgästföreningen gör gemensamt utspel tillsammans med studentkårer för att fler bostäder för unga och studenter behöver byggas. Det börjar bli kris på riktigt och snart måste politikerna gå från ord till handling. Om inget händer närmaste tiden blir det snart dags för ett nytt miljonprogram. Det tror jag dock ingen politiker vill ska hända. För som om det inte vore nog att det behöver byggas nytt, så är det befintliga miljonprogrammets bostadsbestånd i desperat behov av renovering.

När politikerna än så länge lyst med sin frånvaro på lösningar känns det befriande att läsa konstruktiva och intressanta idéer för nya bostäder. I Stockholm har vi tydligen hus med 60.000 kvadratmeter som hyrs av försvaret. Vad de behöver all denna yta till övergår artikelförfattarens och mitt förstånd.

Jag vet inte om det beror på att regeringen avvaktade läget kring eventuella marknadshyror i Sverige, som gjort att inget hänt än. Men nu när det är klart att vi inte kommer få marknadshyror inom en överskådlig framtid, är det på tiden att beslut fattas utifrån det nygamla system för hyressättning vi har i landet. Under valrörelsen har främst vård, skola och omsorg nämnts när det talats om välfärd. Nu är det på tiden att alla politiker även börjar tala om bostäder som en del av vår välfärd. För det är inte bara så att landets unga och invandrare kan börja arbeta så fort jobben börjar dyka upp. De måste ju bo någonstans också...

Slöjförbud i Frankrike...

Det är skrämmande att människor på fullaste allvar vill inskränka andra människors rätt till att klä sig hur de vill. På senare tid har debatten kring heltäckande slöja blivit ganska stor och det är extremt många som har en åsikt. Dessvärre är det väldigt många som har inskränkta och intoleranta åsikter i frågan.

I Sverige har folkpartiet diskuterat ett förbud mot heltäckande slöjor i skolan. Vi är många som inte tycker det är ett rimligt förslag, men jag håller åtminstone med Jan Björklund om att frågor som dessa måste få lov att diskuteras. Annars är risken att det går betydligt längre, om kunskapen i ämnet inte kommer fram. Nu har det gått så långt i Frankrike att deras senat klubbat igenom ett förbud mot att få bära heltäckande slöja på allmän plats! Liknande lagstiftning är dessutom uppe på dagordningen i såväl Belgien som Spanien och i vissa italienska kommuner.

Ofta lyfts det att kvinnor "tvingas" att bära dessa slöjor. Jag tror dock att det är extremt ovanligt. Däremot kan det säkert handla om sociala koder som gör att kvinnorna känner att de bör dölja sig för andra män än sina närmaste. Men vad är skillnaden mot att kvinnor i västerländska samhällen rakar stora delar av sin kropp eller ibland klär sig väldigt sexuellt utmanande? Det är bara andra sidan av myntet och vi talar aldrig om att förbjuda ett sånt beteende eller sån klädsel. Istället är det mer provocerande med kvinnor som inte vill visa upp sig.

Den som hävdar att det är en jämställdhetsfråga att dessa kvinnor inte ska behöva dölja sig under en slöja, är antingen oerhört dum eller bara väldigt naiv. Visst är det problematiskt om vissa av dessa kvinnorna känner att de behöver dölja sig för att inte provocera sina män, men då är det minst lika problematiskt att kvinnor gör det precis motsatta för att inte provocera sina män. Förbud är dock aldrig lösningen. Vi måste istället diskutera grundproblemet, nämligen strukturerna bakom. Först då kan vi börja närma oss en bättre jämställdhet.

Ditt val!

Idag kommer jag inte skriva ett långt inlägg. Åtminstone inte med mina ord. Istället tänker jag länka till en film i två delar där många andra kloka åsikter vädras. Kom ihåg att valet ligger i våra händer den 19 september!

Del 1


Del 2

Alla borde rösta!

Den 19 september är det återigen dags för riksdagsval. Enligt de senaste mätningarna ser det just nu ut som omval för Alliansen. Men mycket kan fortfarande hända. Dels är det fortfarande väldigt jämnt mellan blocken och dels finns även möjligheten att nya partier tar sig in i riksdagen. Framförallt ett främlingsfientligt parti ligger bra till för det, även om samma undersökning som visar på omval för regeringen påvisar att det partiet för närvarande ligger under 4%-spärren.

Med så mycket som kan hända önskar jag att varenda röstberättigad person utnyttjar sin demokratiska möjlighet. Inte bara i solidaritet för alla människor som genom historien och än idag kämpar för att få samma möjlighet. Utan framförallt för att visa att varje individ faktiskt bryr sig om vad som händer på det politiska planet. Vilka som leder landet påverkar oss alla på olika sätt, och därför bör också alla uttrycka sin åsikt genom att rösta.

Dessvärre finns det många som inte röstar i riksdagsvalet. Närmare 20% avstod i de två senaste valen. Jag saknar en kraftsamling från nationellt håll om vikten av att rösta. De olika partierna går ut och pratar om vad de vill göra för att vinna röster, men ingen lyfter den enkla frågan om att helt enkelt rösta. Visst hade det varit bra om alla självmant hade känt som jag, men uppenbarligen är det inte så. Jag skulle vilja se en massiv kampanj som helt och hållet syftar till att alla borde rösta!

Dom kallas rasister av en anledning...

Såg precis en dokumentär på tv4 betitlad "Dom kallas rasister", som främst handlar om de människor som engagerar sig i och röstar på Sverigedemokraterna. Den berör. Förmodligen blir olika människor berörda på olika sätt. Jag blir främst arg och ledsen...

Arg över det faktum att många verkar rösta på eller engagera sig i SD utan att egentligen veta varför. En kille i dokumentären bor i ett fint villaområde utan hög invandring eller kriminalitet. Han säger sig själv inte ha någon personlig erfarenhet av det heller. Allt han går efter är en uppfattning om hur media förskönar bilden av invandringen i landet. Han har inte heller läst SD:s åsikter eller ens besökt deras hemsida. Av någon anledning är han rädd för den hotbild som SD målar upp och tror att de är lösningen. I dokumentären visas det även hur SD startar upp en lokalförening på Gotland. De som väljer att engagera sig där gör det av andra anledningar än SD:s kärnfråga, invandringen. Den som blir förstanamnet på deras lista har ingen koll på partiets åsikter då han inte läst några dokument. Istället fångas han upp eftersom han är missnöjd över helt andra frågor. Någon borde ha hjälpt honom och de övriga att starta ett nytt parti för att bedriva sina hjärtefrågor. Men istället fångar SD upp dem trots att de inte vet vad partiet egentligen står för. Såna exempel gör mig arg.

Sen blir jag ledsen över det faktum att det finns så starka rasistiska åsikter bland människor. I dokumentären pratar människor om "bra" och "dåliga" invandrare. Som om det inte finns "bra" och "dåliga" människor överlag, utan det är specifikt invandrare. Det pratas om hur invandrarna kommer hit och "tar över" "vårt" land. Det blir mycket inom citationstecken just nu, eftersom det i min värld är så märkliga uttryckssätt. Sen när blev ett land en tillhörighet som någon kan kalla sin? Hur har invandrarna egentligen "tagit över"? De kan knappt ta sig in på arbetsmarknaden och bland landets makthavare och chefer är de gravt underrepresenterade. Så vad har de egentligen "tagit över"?

Till råga på allt träffade dokumentären mig personligen ganska nära. De filmade i Kristianstad, där jag är uppväxt. De besökte området Charlottesborg där jag bott och någon man på stan nämnde Gamlegården som det värsta området i staden, området där jag är uppväxt och än idag spenderat störst del av mitt liv. Trots att jag känner igen områdena så kan jag inte känna igen mig i de åsikter som uttrycks. Helt plötsligt känns min hemtrakt obekant. På grund av rasistiska åsikter. Dokumentären heter "Dom kallas rasister". Och uppenbarligen finns det en anledning till varför de kallas det...

Jantelagen knappast död...

I en DN-artikel frågas det om Jantelagen blivit utbytt mot Facebookskryt. Och med tanke på de exempel som tas upp samt sånt som jag själv sett, så skulle det säkert kunna uppfattas så. Människor skriver oftast om bra saker på nästan ett överdrivet sätt, när de uppdaterar sin status.

Men frågan är hur det motsatta skulle sett ut? Ska en status istället skrivas i form av:
[namn] har tankar på att byta jobb eftersom mina kollegor aldrig lyssnar på vad jag säger.
[namn] funderar på om jag ska behöva vara så här vemodig varje dag...
[namn] tycker att allt med den här dagen varit fullständigt pissigt.

Nu kanske det här är exempel som faktiskt finns där ute. Men jag personligen skulle bli halvt deprimerad om det bara var statusar i den stilen som dök upp bland mina vänners uppdateringar. När någon frågar den klassiska frågan "Hur är läget?" är det ingen som förväntar sig svaret "Min mor gick bort förra veckan, men i övrigt är det bra.". Istället så är vi i öppna sociala sammanhang positiva, även om vi innerst inne inte mår helt hundra. De dåliga sidorna väljer vi istället att visa för våra allra närmsta. De som kan lyssna och förstå utan att döma. De som känner oss allra bäst och vet hur de ska bemöta tunga känslor.

Utåt sett tycker jag inte det är mer än rätt att vi visar upp saker som är bra. De som vill överdriva får väl göra det. Varför ska jag störa mig på det? Det finns väl viktigare saker att fokusera på. Det är snarare så att jag tycker det är upplyftande med människor som vågar skryta lite.

Enligt en artikel i Sydsvenskan är tesen att Jantelagen håller på att sprängas i och med alla skrytiga statusuppdateringar. Men för att knyta ihop det här med rubriken för inlägget, så verkar det trots allt skryt inte vara så att Jantelagen är död. För på DN.se finns även en fråga i samband med artikeln som lyder "Stör du dig på 'nätskrytet'?" med svarsalternativen "Ja, det är irriterande" och "Nej, jag gillar när folk tar för sig". Två tredjedelar har klickat på det första svaret. Jantelagen är alltså inte död, utan högst levande. Dessvärre...

Vem behöver SD när vi har FP?

Idag gick folkpartiets (FP) partiledare, tillika skolminister, Jan Björklund ut i media med ett märkligt utspel. Han vill förändra lagarna så att olika typer av heltäckande slöjor ska kunna förbjudas i skolan.

I grunden tycker jag det här strider mot två grundläggande demokratiska punkter, nämligen religionsfriheten och allas rätt till utbildning. Att förslaget kommer från ett liberalt parti, gör mig dessutom ännu mer förbryllad. Det borde väl vara rimligare att försöka hitta lösningar som inte innebär ett förbud?

Det ska givetvis inte kunna gå att hävda religionsfrihet i alla frågor, men i just det här fallet tycker jag det är rimligt. Det handlar om ett klädesplagg. Bara för att vi är vana vid att se varandras ansikten då vi kommunicerar med varann, så måste det väl rimligen gå bra även om de inte syns? Vi kommunicerar allt mer via mobiler och internet, utan att se varandra. Det genomförs distansutbildningar runt om i landet med lyckade resultat. Jag förstår alltså inte varför just kommunikationen skulle lida så oerhört mycket som Björklund verkar vilja få det att framstå som.

Ett annat argument som framkommit är att det kan vara svårt för lärare att identifiera elever och studenter som döljer sitt ansikte. Men det måste väl givetvis gå att lösa på något sätt också? Att läraren, eller någon annan ur personalen, ges rätt att kontrollera att det är rätt person under slöjan borde rimligen kunna krävas vid examinerande moment. Så även där tycker jag att argumentet är för tunt.

Dessutom är det här i slutändan en extremt liten fråga. I dagsläget finns det två kända fall där det uppstått en konflikt. I båda de fallen måste det rimligen gå att lösa på något sätt, utan att införa ett förbud. En del hävdar ibland att det är synd om de kvinnor som bär sådana slöjor, eftersom de är "tvungna" till det (sätter det inom citationstecken eftersom jag inte är övertygad om att det alltid rör sig om ett tvång). Men ett förbud är bara andra sidan av samma mynt. Det blir inte mer frivilligt för de berörda kvinnorna om de förbjuds bära sina slöjor.

Nä du, Björklund. Än så länge har du inte övertygat mig om varför det här skulle vara en så viktig fråga att du måste gå ut med ett förbud. Istället framstår du i mina ögon bara som en SD-politiker som försöker hitta enkla lösningar istället för att bara öppna ögonen och se att problemet är mycket mindre än det verkar, och att det alltid går att finna bättre lösningar.

Hoppas SD tappar stöd nu!

Jag och många andra har sedan länge upplevt det som en numera före detta kandidat för Sverigedemokraterna vittnar om, nämligen att partiet under den putsade fasaden fortfarande är lika rasistiskt som alltid.

Det som Åkesson utåt sett försöker förmedla, är att partiet upplever en problematik med dagens invandrar- och integrationspolitik. Och hade det bara varit så, hade förmodligen även jag kunnat tycka att det vore en intressant debatt att ta. Problemet är bara att jag aldrig upplevt SD som det där "kritiska partiet" som det vill utge sig för att vara. Det lyser nämligen igenom att det främst är en religion de starkt vänder sig emot och de anspelar på människors rädsla för det okända för att vinna sympatier.

Allt jag nu hoppas, är att det framkommer fler såna här historier innan valet så att många av de som tänkt sig rösta på SD tänker om. Än är det inte för sent att slippa upprepa misstaget från 90-talet, då Ny Demokrati valdes in i riksdagen. Än kan vi i Sverige bestämma oss för att inte tillåta främlingsfientlighet i vårt högsta beslutande organ.

Detta jäkla värmegnäll!

I vintras så klagades det på väldigt många håll över kylan och snön. För mig kändes det helt ofattbart, då vi för en gångs skull äntligen fick en kall och vit vinter. Människor tycks dock ha en benägenhet att aldrig bli nöjda. Nu är det nämligen sommar och då gnäller alla över att det är alldeles för varmt.

Trots att många pratar om att de vill uppleva "riktiga" årstider, så tycks det gnällas så fort dessa önskningar slår in. När det blir en vinter med mycket snö, som alla tycks vilja ha, gnälls det över det. När vi nu fått en helt fantastisk sommar med höga temperaturer, ja då måste det gnällas igen. Jag har förståelse för bönder eller andra människor vars jobb påverkas negativt av sådana här klimatförändringar. Men varför resten av landets befolkning tycker att det nu måste klagas, övergår mitt förstånd.

Jag har klagat lite grann, jag erkänner. Men efter lite eftertanke, har jag insett hur onödigt det är. Vädret förändras knappast för att jag säger att det skulle kunna vara lite svalare. Det blir inte heller bättre för att alla går runt och gnäller tillsammans. Istället har jag insett att det nu faktiskt är en riktigt skön sommar med bra väder. Det jag kan göra, är att anpassa mig efter vädret. För vädret kommer inte anpassa sig efter mig, eller någon annan gnällspik heller för den delen.

Almedalsveckan, ett häftigt evenemang!

Idag påbörjades årets upplaga av Almedalsveckan och det tycks fortsätta växa för varje år och är i år större än tidigare. Förvisso är det valår i år, vilket förklarar till viss del att det är stort, men i jämförelse med förra valåret har det växt en hel del.

Själv märker jag av det då en stor del av min bekantskapskrets reser dit. De flesta i någon form av uppdrag eller representation, men någon enstaka för att det är kul. Och jag som precis inlett min semester blev direkt sugen på att dra dit. Så efter lite rundringningar fick jag till slut tag i boende (vilket inte är det lättaste) och ska således dit några dagar.

Hade någon för några år sen frågat om jag ville offra lite av min semester för att åka till politikerveckan i Visby, hade jag nog bara skrattat. Men då jag på senare tid blivit alltmer intresserad av och engagerad i politiska frågor, så märkte jag att det snarare kändes lite tråkigt att inte vara där. Jag anländer på tisdag kväll och stannar till lördag.

I efterhand kommer nog många säga att "alla var där". Känns bra att jag kan känna mig inkluderad i dessa "alla".

Konflikträdsla..?

Ibland upplever jag en skräckblandad fascination för andra människors beteende. Ett exempel är hur en del, fullt vuxna människor, inte klarar av den minsta lilla konflikt. Jag som trodde att mobbingen i skolan var jobbig nog för alla inblandade, men det är nästan mer skrämmande med vuxna människor som inte kan bete sig vuxet.

Enligt en undersökning som Manpower gjort upplever en fjärdedel av de tillfrågade att bråk på jobbet oftast ignoreras. Hur kan det vara så? I en miljö med vuxna människor så tystas det mesta ner. När barn ska lära sig att hela tiden tala om när något felaktigt sker, så kan vuxna människor inte själva lyckas med det.

Jag gör i alla fall vad jag kan för att uppmärksamma konflikter på jobbet och reda ut dem. På det stora hela är jag nämligen övertygad om att saker bara kan bli bättre genom att problemen uppmärksammas. Tragiskt att inte fler kan tänka så...

SYTYCD på riktigt!

Jag brukar kolla på ett tv-program, som har akronymen SYTYCD. Detta står för "So You Think You Can Dance". Ett program där människor helt enkelt tävlar i dans och allt eftersom blir utröstade tills endast en vinnare återstår. Är detta måhända ett program som även utbildningsminister Jan Björklund tittar på? Jag får åtminstone den känslan, när jag läser att han vill förändra dagens dansutbildning.

Nu kan jag inte påstå mig vara särskilt insatt i vårt lands professionella danssektor. Inte heller vet jag så mycket om bakgrunden, där en utredning tycks ha föreslagit det hela. Men jag förstår inte varför Björklund vill ändra utbildningen så att de sämre ska tas bort och allt ska syfta till att få fram de allra bästa. För är inte all utbildning i grunden, något som ska få fram goda utövare? Vad är det som gör dans så speciellt att det ska införas en massa undantagsregler? Varför inte även i olika idrotter?

Självklart anser jag att landets dansutbildning ska syfta till att de som går den, i slutändan blir så bra att de kan leva på det hela. Men försörjer sig alla som läst en specifik typ av utbildning, på exakt det de läst? Och är det verkligen så att det går att få fram bättre dansare, för att några mindre bra tas bort? Om vi inte lyckas få fram tillräckligt bra dansare idag, med en stor grupp, hur ska det bli lättare i en mindre grupp? Och hur kan vi ens ha detta elittänkande när det handlar om barn redan i fjärde klass?

Det här känns bara väldigt udda och snävt, utan att passa ihop med särskilt mycket annat i samhället. I mina ögon känns det som om Björklund tagit en specifik typ av utbildning och förvandlat den till en doku-såpa; "Det namn jag nu läser upp, kommer idag få lämna programmet."

Vågar vägra Victoria...

Idag är det kungligt bröllop, det har nog inte lyckats undgå någon, och jag bor dessutom i huvudstaden. Men jag kommer inte ta del av det på något sett, varken på plats eller via tv.

Jag har varit inne på det tidigare i bloggen och har inga problem att upprepa det - jag är republikan. För mig är det ett grundläggande problem att vi i en modern demokrati fortfarande har några människor som får ett ämbete efter arv. Dessutom är det vi skattebetalare som inte bara bekostar det hela, utan det kostar dessutom en hel del extra för att genomföra detta bröllop. För apanaget är ju "bara" runt 125 miljoner och det räcker tydligen inte...

Det här blogginlägget blir den enda uppmärksamhet jag riktar mot dagens bröllop. Senare idag ska jag ta ett par öl och lyssna på musik i goda vänners lag. Varken för att "fira" bröllopet eller protestera mot det. Utan för att det är en lördag i juni med bra väder. Det tycker jag är värt att fira!

(S)vagt stöd för Sahlin

Det verkar som om Mona Sahlin har svagt stöd till att bli statsminister, även bland de egna väljarna. Jag hade gärna velat se någon form av analys på vad det kan bero på. För jag finner nämligen inte själv en rimlig slutsats.

Först funderade jag på om det kan bero på att hon är den första kvinnan som kan inneha posten. Reinfeldt har enligt undersökningen starkare stöd bland män och därmed skulle det kunna vara en patriarkal fråga. Samtidigt visar det sig att Wetterstrand har ett starkt stöd för att bli statsminister och hon är ju som bekant också kvinna. Därför blir den analysen inte fullständig...

Sen funderar jag vidare på om det beror på hennes tidigare klavertramp. Kan det vara så att hon inte anses tillräckligt utan skuld för bli statsminister? Jag tycker förvisso att det är bisarrt att Toblerone-frågan tycks förfölja henne i evighet, och undrar om det inte även i den frågan ligger henne i fatet att vara kvinna, men om kritiken finns tror jag det blir svårare för (S) att vinna tillbaka väljare.

Som sagt skulle det vara intressant med någon form av analys av någon som är lite mer insatt än jag i ämnet. Jag har inte läst statsvetenskap, genusvetenskap eller något annat som skulle kunna vara intressant i just detta exempel, utan är endast en lekman i politiska och genusrelaterade spörsmål. Men jag tror inte det är orimligt att någon eller några av mina funderingar är en del av förklaringen till det låga stödet.

Hur nu (S) ska hantera detta är en nästan lika intressant fråga. Det är nog på tok för sent att hitta en ny statsministerkandidat, utan det skulle behövts göras tidigare. Istället bör de nog analysera det lite mer noggrant än jag gjort, för att på bästa sätt bemöta det hela. För i dagsläget ser det inte bra ut när så stor del av den egna väljarkåren inte stödjer Sahlin...

Erlandsson och tidelagen...

Kan inte låta bli att blogga om att jordbruksminister Eskil Erlandsson nu tydligen ändrat sig angående förbud mot tidelag, och ser över att införa ett sådant förbud i svensk lag.

Det blir ett extremt kort blogginlägg denna gång, eftersom jag inte har ord nog att beskriva vad jag tycker om Erlandssons uttalanden förra gången det begav sig. Istället säger jag bara, om ni inte sett följande klipp, varsågoda!

"Flodis" avgår...

Det känns på ett sätt lite väntat. Men trots det tycker jag också att det är beklagligt att det skulle behöva gå så långt, att universitetskanslern Anders Flodström nu väljer att avgå.

Tydligen har det redan innan hela konflikten som uppstått mellan högskoleverket (HSV) och utbildningsdepartementet funnits anledningar för Flodström att avgå. Kritik har framförts inom HSV mot hans ledarstil, där det många gånger varit så att han framfört åsikter som inte varit tillräckligt förankrade internt. Givetvis är det tråkigt när övriga som arbetar på myndigheten inte fått känna sig delaktiga, men samtidigt har jag alltid sett Flodström som en engagerad och tydligt närvarande aktör i högskolepolitiken. Det har behövts under ett regeringsmandat som inneburit många och stora förändringar inom den högre utbildningen.

Under mitt år som vice ordförande för SFS fick jag möjligheten att under flera tillfällen träffa Flodström, som bland många inom utbildningssektorn kallas för "Flodis". Och även om jag inte alltid delade hans åsikter, hade jag betydligt mer respekt för honom än för många andra högt uppsatta inom sektorn. Han brydde sig genuint om den högre utbildningen och tycktes ha orden "kvalitet och globalisering" som sina ledord.

Flodström har gjort ett bestående intryck hos mig och många andra, och jag önskar honom all lycka i framtida uppdrag!

ROT-avdrag für alle!

Det sades när ROT-avdraget infördes att det var för att motverka svartjobb inom byggbranschen. Tidigare var det tydligen många villa- och bostadsrättsägare som anställde hantverkare svart för att fixa därhemma. ROT-avdraget, som innebär att bostadsinnehavaren får dra av hälften av kostnaden på sin skatt, har gjort att allt fler numera anställer hantverkare vitt istället. Därmed har det alltså funkat bra.

Men en sak tycks inte ha tänkts på. Hur är det med alla människor i vårt avlånga land som bor i hyresrätt? Jo, de får inte göra ROT-avdrag. Varför? Förmodligen för att det anses vara fastighetsägarens uppgift att se till att det renoveras, och därmed är det ett företag som anställer och inte en privatperson. Då är inte svartjobb en lika stor risk.

Problemet som dock uppstått är att det blivit ytterligare en orättvisa mellan olika boendeformer, och i viss mån olika samhällsklasser. Det är oftare människor med låg inkomst som bor i hyresrätt, även om det givetvis finns gott om undantag. Dessa personer har helt enkelt inte råd med lika mycket för att renovera, som de som har pengar nog att köpa sin bostad. Men, undrar några då kanske, hyresgäster bekostar väl inte renoveringar om fastighetsägaren ska stå för dem? Det är dock precis det vi hyresgäster gör, nämligen via hyran. I samband med större renoveringar höjs hyran för att täcka kostnaderna.

En annan skillnad är att de som äger sin bostad själva kan välja när de vill renovera. Därmed har de koll på när en större utgift är att vänta. Hyresgäster väljer inte själva, utan det är fastighetsägaren som avgör. Därmed kanske en hyreshöjning kommer vid ett olämpligt tillfälle för personerna som i slutändan får betala. Och i vissa fall kan ägaren och värden vara så dåliga på att sköta en fastighet, att hyresgästerna själva skulle behöva renovera. Inte ens då får de göra ROT-avdrag. För ett exempel på detta, kan ni kolla på ett avsnitt av Arga Snickaren som gick för nån vecka sen.

I slutändan är det dock ett argument, som åtminstone för min del, väger tyngst till varför även hyresgäster/hyresfastighetsägare bör få göra ROT-avdrag. Om det hela införts på grund av att komma ifrån fusk med svartjobb, så är det ju fruktansvärt orättvist att därmed belöna den del av befolkningen som stått för fusket med skatteavdrag. Avdrag som bekostas av bland andra hyresgäster, som inte fuskat och anställt svart och dessutom betalar mer i fastighetsskatt och bostadsmoms än övriga boendeformer. Det blir på något sätt extra bestraffning för de som betalar mer i skatt utan att de själva får ta del av fördelarna.

Som jag förstått det har Alliansen sagt nej till ROT-avdrag för de som hyr sin bostad, medan de rödgröna sagt ja (om de vinner valet). Jag tycker det är trist att det ens ska bli en skiljefråga. Alla politiska partier borde väl arbeta för en rättvisa mellan boendeformer? Inför ROT-avdrag för hyresrätten nu!

Gazakonvojen

Det finns egentligen bara en händelse att blogga om idag, och det är händelserna kring "Ship to Gaza". Oavsett vilken sida en står på när det gäller konflikten mellan Israel och Palestina, är de senaste händelserna hemska.

Händelserna har i sin tur påverkat oerhört mycket under dagen som gått. Exempelvis blev det en väldig debatt sedan Moderata Ungdomsförbundets ordförande gjorde ett uttalande på facebook. Småkorkat om det hade varit någon "medel-svensson" som sagt så, osmakligt och ogenomtänkt då det kommer från en offentlig person.

Jag kan bara hoppas att händelserna leder till att det nu händer något. Att FN och världsledarna hjälps åt för att lösa konflikten. Men hittills verkar det inte gå så bra... Det är nämligen mycket som sägs, men inte så mycket som händer.

Det blir ett kort inlägg denna gång. Jag trodde att jag skulle ha mycket att skriva om händelserna, men istället blir jag mest tom på ord...

Dagens icke-nyhet...

Jag förstår inte varför det upprör så många människor att Sverige åkte ur Eurovisionsschlagerfestivalen (onödigt långt ord, förkortas ESC) idag. Det var längesen Sveriges bidrag slogs på toppen, och då spelar det väl mindre roll om låten åkte ut redan idag eller förlorar stort i finalen?

Många av mina vänner kommer säkert uppröras av det här, men jag tycker att ESC är bland det tråkigaste på tv. Det börjar tidigt med att vi har massvis med svenska bidrag att lyssna till. Sen ska vi stå ut med detta under lång tid innan svenska folket till slut enas om ett av de tråkigaste bidragen att skicka till den europeiska finalen. När det sen går dåligt ute i Europa, blir alla lika förvånade varje gång. Alla säger att "nästa år, ska vi skicka en bättre låt" men istället upprepas exakt samma procedur som året innan.

En väldigt bra definition av galenskap är "att upprepa samma sak om och om igen men förvänta sig nya resultat". Kort sagt, Eurovisionsschlagerfestivalen, eller åtminstone Sveriges deltagande, är galenskap!

Kommer ut som feminist!

Jag har länge valt att inte sätta epitetet feminist på mig själv, trots att jag delar värderingarna fullt ut. Anledningen är i första hand att jag inte vill placera mig själv i olika fack, även såna som kanske är positiva i grunden.

Min ståndpunkt är nämligen att alla måste få välja sina egna epitet. Skulle det vara så att jag trodde på en gud och i stort delade de kristna värderingarna, skulle jag inte vilja att någon annan klassar mig som kristen. Det måste vara något jag själv kommer fram till. Politisk tillhörighet är kanske ett bättre exempel. Andra människor verkar emellanåt vilja placera in mig politiskt, trots att jag inte röstat på ett och samma parti i alla val jag fått delta i. Jag har således inte hittat "mitt" parti ännu, och vill därför inte att någon annan ska påstå vad jag är eller inte är rent politiskt. Så var det alltså länge för mig och ordet feminist.

Men sen hade jag en konversation med ett par kollegor häromdagen. Manliga kollegor. Båda är personer jag anser ha goda värderingar och sunda åsikter i mångt och mycket. Men i denna konversationen kände jag mig efter ett tag alltmer frustrerad. Det handlade om relationer och hur vi som människor ska hitta en partner. En av kollegorna gillade en bok skarpt som handlade om hur män framgångsrikt skulle kunna träffa kvinnor. Min andra kollega tyckte att det lät intressant och båda verkade vara överens om en del generaliseringar som förekom om män och kvinnor. Jag försökte då inflika ett normkritiskt perspektiv och menade på att det inte behövde stämma in på alla. De höll med mig lite halvt, men såg inga problem i de skillnader som finns mellan könen eller att något behövde förändras på det stora hela.

Enligt mig är det på grund av de sociala skillnader som finns mellan könen, att många strukturella jämställdhetsproblem kvarstår. Så länge det skrivs böcker om hur män ska attrahera kvinnor, där utgångspunkterna är hur de sociala könen ser ut idag, späs det hela bara på. Under diskussionen tror jag inte att jag lyckades övertyga mina kollegor om varför det här var en del av dagens jämställdhetsbrister, och att vi som män inte borde spä på det genom att lära oss "ragga upp kvinnor". Däremot lyckades jag snarare övertyga mig själv om en sak. Jag anser inte bara det finnas ett problem i att kvinnor får lägre lön än män. Jag ser större problem än så och jag har uppenbarligen många tankar om hur mycket skulle behöva förändras.

Till sist kunde jag alltså inte fly det oundvikliga, utan erkände för mig själv det jag nu blottar här på min blogg. Idag kommer jag ut och deklarerar högt; jag är feminist!

De politiska blocken...

Jag har skrivit om det förr, och räds inte att ta upp det igen; de politiska blocken försämrar det politiska klimatet i vårt land. Det hela började med att alliansen skapades, och det var egentligen bara en tidsfråga innan oppositionen skulle bilda en egen koalition.

Vi närmar oss ett tvåpartisystem, även om det än så länge är så att partierna inom blocken har sina egna åsikter. Men till vilket pris? I en ny undersökning visar det sig att fler väljare tror att de rödgröna har svårare att komma överens och att samarbetet inte kommer hålla på sikt, än vad som är fallet för alliansen. Detta antar jag beror på att V och MP under senaste tiden valt att klargöra vilka åsikter de har som avviker från övriga partier inom samarbetet. Själv tycker jag det är en självklarhet att våra politiska partier vågar uttrycka sina egna åsikter, och skulle helst av allt se att båda blocken upplöstes.

Istället tycks alliansen vinna förtroende, och kanske även väljare, på att de verkar komma bättre överens. Trots att det faktiskt finns många frågor där de inte är överens. Inom alliansen finns både liberalism och konservatism, vilket är de två politiska motpolerna i USA. Här är det ett samarbete. För att detta samarbete ska fungera, måste mycket kompromissas. Visserligen görs detta även inom partierna, men nu görs det mellan olika partier. Att en väljare då kanske valt att rösta på ett parti, för dess värdegrund och åsikter, behöver sen inte innebära att det partiet får igenom så mycket även om det hamnar i regeringsposition. De ska nämligen förhandla med ett par andra partier också.

Det är synd att många människor verkar värdera ett utåt sett bra samarbete, högre än det faktum att de politiska partierna vill uttrycka sina åsikter. Jag tycker i alla fall att det rödgröna sättet att samarbeta känns ärligare än alliansens.

Bostadsrätt en demokratisk rättighet?

Jag vet knappt i vilken ände jag ska börja när jag läser en debattartikel i SvD som berör ombildningar av lägenheter. Även om jag kan skönja någon poäng här och var i texten, så är hela grundbulten i författarnas argumentation att det är odemokratiskt att en tredjedel av hyresgästerna i en fastighet kan "stoppa" en ombildning. Nu föreslår det rödgröna politiska samarbetet att sänka detta till en fjärdedel, och författarna av artikeln är upprörda.

Hela deras utgångspunkt tycks bygga på att det är något slags demokratisk rättighet att ombilda sin hyresrätt till bostadsrätt. Varför? Jo, för att alla måste ju få välja sin egen boendeform. Men får de inte det då? Jo, säger jag. Det finns massvis av bostadsrätter att köpa. Dock finns det inte många hyresrätter på bostadsmarknaden. För varje ombildning förändras fördelningen av boendeformerna ytterligare.

Det sägs vackert att ombildningar av hyresrätter ger fastighetsägarna pengar för att kunna bygga nytt. Dessa ord skulle jag eventuellt kunna tro på, om jag någonsin kunde se det omvandlas till handling. Men verkligheten ser inte ut som i den vackra tanken. Det ombildas väldigt mycket, men det byggs inte så mycket nytt. Eller ja, det byggs ju faktiskt en del. Men även där är det oftast bostadsrätter. Alltså finns det som sagt bostadsrätter.

Vad kan det då vara artikelförfattarna beklagar sig över? Att det är hemskt att människor, som efter många års köande och sökande äntligen lyckats hitta en hyresrätt, fortfarande vill hyra av en pålitlig värd istället av sina grannar? Och att det är hemskt att dessa människor ska få lov att fortsätta bo under de omständigheterna de flyttade in till? Visst är det hemskt att vi i en demokrati ibland vill skydda minoriteten...

Filmnörden kryper fram...

Normalt sett försöker jag undvika att skriva blogginlägg som har så mycket med mitt privatliv eller personliga intressen att göra. Men som den filmnörd jag är, kan jag inte direkt undvika att kommentera en stor nyhet. För som om det inte vore nog med att min favoritregissör David Fincher ska regissera den amerikanska versionen av Millenium-trilogin, så är det nu klart att filmerna kommer att spelas in i Stockholm!

Jag måste erkänna att jag ännu inte sett de svenska versionerna av filmerna, men nu blir jag nästan lite tvungen känner jag. För när de amerikanska väl är klara, blir det givet att jag kommer se dem. Fincher gör fantastiskt bra filmer, och övriga namn som hittills nämnts i samband med projektet gör det hela mer spännande. Även om jag rent generellt är trött på att Hollywood just nu inte verkar göra annat än uppföljare och remakes, så har jag tillit till att Fincher gör något bra av det här.

Dessutom känns det extra häftigt att jag bor i Stockholm. Att kunna besöka eventuella inspelningsplatser, eller ännu hellre få jobba på något sätt i samband med filmerna, gör att jag börjar tro att det fanns en mening med att jag valt att bo kvar i huvudstaden.

Det blir ett kort blogginlägg denna gång, eftersom jag egentligen inte har så mycket att kritisera denna gång. Det här är nämligen endast en kul nyhet!

SD:s nya politiska angreppsvinkel

Sverigedemokraterna har fått en ny möjlighet att publicera en debattartikel, denna gången i DN. Att de inte nämner islam, muslimer eller det påhittade ordet "islamisering" är förmodligen den största anledningen till att den inte omtalats särskilt mycket, eller att den överhuvudtaget blev publicerad.

Istället går de till angrepp mot socialdemokraterna och moderaterna i Stockholm som uttalat sig om att kunna samarbeta över blockgränserna, i det fall SD skulle bli invalda. Rubriken säger att det här är ett steg mot enpartistyre, och deras slutsats är att människor borde rösta på SD eftersom de nu är Stockholms enda oppositionsparti.

Det är lite småintressant att de åtminstone försöker komma med en annan infallsvinkel till varför människor borde rösta på dem. Men i mina ögon blir det bara ett märkligt slag i luften. För har de funderat över varför S och M överhuvudtaget kan tänka sig att samarbeta, trots långvarig kamp mellan partierna i Stockholm? Kan det vara att SD:s politik är så människofientlig att till och med gamla fiender nu bestämmer sig för att samarbeta? Och vad är det för skrattretande slutsats? SD beklagar sig ofta över att de inte får komma till tals, och anser att de trots avsaknad plats i riksdagen idag borde få lov att uttala sig. Men har de glömt bort alla andra partier som inte sitter i riksdagen idag? Alla andra partier, som också slåss om att få bli invalda på landets samtliga nivåer?

Om nu SD vill försöka kritisera andra partier för något annat än deras invandringspolitik, kanske de ska välja sina uttalanden lite bättre.

Nyhetstorka...

Jag vill försöka blogga med lite jämna mellanrum, och skriva åtminstone två-tre inlägg i veckan. Men när det inte finns några nyheter som engagerar, så blir det desto svårare.

När jag kollar på de stora tidningarnas webbplatser, verkar det finnas två stora nyheter just nu. Dels har det tydligen avgjorts någon form av idrottsfinal idag. Eftersom jag har många vänner som gillar ena laget, råkar jag veta att det är hockey. Men det intresserar mig inte mer för det. Det är ju något som sker varje år. Att ett lag vinner. Att ett annat förlorar. Det är säkert roligt för de som verkligen engagerar sig i ett lag, men jag har då aldrig riktigt förstått vad uppståndelsen handlar om...

Den andra stora nyheten, är att prinsessan Madeleine nu avslutar sin förlovning. Alltså den förlovning som var en stor nyhet i höstas, kort efter att hennes storasyster hade förlovat sig. Tydligen finns det ett stort intresse bland svenska folket att veta vad som händer i just den här specifika familjen. För det är väl minst lika roligt när andra människor finner kärleken, och minst lika sorgligt när det inte fungerar? Men av någon anledning ska vi följa dessa personers liv. De har inte själva valt det. De råkar bara vara födda i en specifik familj. Och där är det stora problemet för mig, med kungahuset och monarkin.

Hur kan vi rationellt försvara en monarki när vi samtidigt pratar om demokrati och allas lika värde? Varför ska inte alla människor ha samma möjlighet att bli representant för sitt land? Många länder i världen har republik och väljer en president. Även om kanske inte varenda kotte har förutsättningarna att bli president i sitt land, är det åtminstone mer demokratiskt än att någon som råkar födas av rätt föräldrar automatiskt ska bli statschef.

Det finns många som vill avskaffa kungahuset och införa republik. Jag är en av dem. Men dessvärre verkar det, än så länge, finnas alldeles för många som vill ha kvar kungahuset. Jag kan bara hoppas att något hinner hända under min livstid, som gör att även Sverige någon dag kan bli en sann demokrati.

Eftersom jag inte anser någon av nyheterna jag kommenterat i detta inlägg ha något som helst värde, har jag således inte länkat till någon nyhet. Istället lägger jag här in ett avsnitt av Knappnytt (den bästa svenska samhällssatiren just nu) med samma titel som mitt blogginlägg. Även då berördes kungahuset. (Ljudet är lite knas i detta avsnitt, framförallt i vinjetten.)

Varför vill människor rösta på SD?

Jag försöker förstå. Förstå varför en del människor vill lägga sin röst på sverigedemokraterna i höstens val. Men jag kan inte riktigt förstå det.

Ett vanligt argument som lyfts, är att SD är det enda partiet som vågar kritisera invandrings- och integrationspolitiken. Det må så vara, men så är det inte så konstigt att de kritiserar det. Hela deras politiska idé tycks bygga på tanken om att allt skulle bli så mycket bättre om vi bara skar ner på invandringen till Sverige. De tycks på allvar tro att de lyckats hitta en lösning som ingen annan kommit på, och om de inte får genomföra sina idéer kommer vårt land gå under. Visserligen är det vanligt inom politik att ett parti anser sig ha de rätta lösningarna, men här blir det nästan absurt. Men att lägga sin röst på ett parti för att de är de enda som vågar lyfta en fråga, är ett alldeles för tunt argument. Särskilt när deras lösning är så demokratifientlig.

Jag håller med om att det är dåligt av riksdagspartierna att inte vilja ta debatten om de frågor som SD driver. För det hade väl varit ett bra läge att nu visa på vad vårt land faktiskt tjänat på den invandring vi har. Att visa på hur stora fördelarna har varit, och hur dessa med råge överväger de nackdelar som uppstått. Till sist kan partierna kanske föreslå lösningar för att komma åt de problem som trots allt finns, främst inom integrationen. Men dessvärre lyser detta med sin frånvaro, och människor blir frustrerade och tror att SD har lösningen. Det här är det närmsta jag kommit till varför människor röstar på SD, men det är synd att de lägger sin röst på ett parti bara för att ingen diskuterar med dem.

Jag är en av många som valt att gå med i sidan "Sverigedemokraterna i riksdagen - Nej tack" på facebook. En del som är för SD finns på sidan och kritiserar oss som finns där för att vi på något sätt är emot demokrati och försöker "förhindra" en del partier från att finnas. Så är givetvis inte fallet. Jag tänker dock inte bara sitta och titta på när SD växer sig starkare. Det är min demokratiska rättighet att uttrycka de åsikter jag har. Kan jag på något sätt delta till att människor röstar på ett annat parti än SD, har jag lyckats med något bra. Och det är ju vad hela den demokratiska processen går ut på. Nämligen att påverka människor att rösta på ett parti framför ett annat. Att de som stöttar SD inte inser detta, visar på hur dåligt insatta de är i sann demokrati.

Till sist väljer jag att länka till den SD-kritiska sajt som försöker uppnå målet att bli den första träffen på google när någon söker på just SD. Sverigedemokraterna.de är domänen som fått SD att anmäla dem för varumärkesintrång. Ska bli intressant att se hur det går i det fallet. Men oavsett hur det går, tror jag att vi som är kritiska mot SD och deras politik inte låter oss tystas. Den 19 september avgörs det. Då hoppas jag att vi får en riksdag utan SD!

Ut ur saligheten, in i verkligheten!

Jag har slutligen, under devisen bättre sent än aldrig, valt att gå ur den svenska kyrkan. Det är något jag funderat på oerhört länge, men det är en sån grej som lätt glöms bort i vardagen och därför har det dröjt innan jag gjorde slag i saken.

Under tiden jag funderat på att faktiskt gå ur, har jag diskuterat saken med vänner och bekanta. Främst för att försöka hitta argument till varför jag borde stanna kvar i kyrkan, men i slutändan fann jag inget som vägde över det faktum att jag är ateist. Jag kan inte, hur mycket jag än vill respektera religion och vilka vinster som kan göras av att vara medlem i kyrkan, ställa mig bakom den grundläggande tanken om att det finns en gud.

Det finns de som tycker att det verkar lite tomt och tråkigt, att inte kunna ta till sig en gud och våga tro på något övernaturligt. Jag tycker nästan tvärtom. För mig är det trist att inte kunna finna en mening i sitt liv, utan att behöva vända sig till något gudomligt. Vad är det för svar jag ska få på livets frågor, som jag inte kan komma fram till själv? Det som människor tror att de får ut av böner, är i mina ögon egentligen något de får ut helt och hållet av sig själva.

De argument jag fick höra om att stanna kvar i kyrkan var exempelvis att jag nu inte kan gifta mig i kyrkan, eller döpa mina barn. Jag kan inte heller rösta i kyrkovalet, och dessvärre växer sig (SD) allt starkare inom kyrkan något som märktes i senaste valet. Men. Jag kan fortfarande gifta mig i en kyrka om min partner är medlem. Mina barn kan döpas oavsett mitt medlemskap, men det innebär att jag per automatik gör dem till medlemmar i kyrkan. Eftersom jag inte tror på gud, vill jag inte att mina (eventuella) barn ska bli medlemmar i en kyrka innan de själva kan välja om de tror på gud eller ej. Och trots att jag faktiskt utnyttjade min demokratiska rättighet till att rösta i kyrkovalet i höstas, växte sig (SD) starkare. Tråkigt givetvis, men i slutändan inte mitt ansvar. Kyrkan måste bli bättre på att få sina medlemmar att rösta för att kunna få en större representativitet bland de som väljs. Jag tror nämligen inte att (SD) skulle få lika många procent om fler gick och röstade.

I slutändan är jag väldigt nöjd med mitt beslut att gå ur kyrkan. Jag kommer nu att spara pengar, istället för att betala en organisation jag inte delar värdegrund med. För den som funderar på att gå ur kyrkan, kan jag rekommendera den sajt jag själv använde; uturkyrkan.se.

Jobblinjens baksida...

Förr var det en typ av moment 22 på arbetsmarknaden. Klassikern att du var tvungen att få ett jobb för att få erfarenhet, men du behövde erfarenhet för att få ett jobb. Nu är det istället så att har du inget jobb får du inte ta del av alla ekonomiska förändringar som gjorts i samhället, utan du får vackert se på när klyftan växer.

Som om det inte vore illa nog att studenter och pensionärer får det allt ekonomiskt tuffare, så är det ännu värre att ensamstående föräldrar blir allt fattigare. Jag undrar mest hur det här rättfärdigas av våra politiker? Att det ska löna sig att arbeta är en tydlig linje, och den köper jag till stor del. Men varför måste det samtidigt innebära att det ska bli svårare för dig om du är i en redan utsatt grupp? Är det här möjligen ett sätt att smyga in den familjepolitik som (KD) står för? Nämligen att kärnfamiljen ska värnas, och därför belönas inte bara de som arbetar utan även de som befinner sig i tvåsamhet? Skrämmande i så fall. Det finns många anledningar till att föräldrar blir ensamstående och jag tror sällan det beror på att föräldrarna inte "försökt" hålla ihop tillräckligt.

Att det dessutom är ensamstående kvinnor med barn som är de som drabbats hårdast, är än mer avskyvärt. Det är inte bara ett problem för ensamstående, utan det är samtidigt ett jämställdhetsproblem. Ensamstående mödrar måste vara bland de finaste och mest kämpande personerna i vårt samhälle, och detta ska de straffas för?

Det blir ett kort blogginlägg denna gång. Jag är nästan för upprörd för att fortsätta formulera mig på en god nivå. Att ensamstående kvinnor bara får det allt sämre är inget annat än oförsvarligt, och det behövs förbättringar snarast!

En bostadsmarknad i kris...

Det börjar bli kris på bostadsmarknaden. Framförallt i storstäder som Stockholm och Malmö, där antalet unga utan egen bostad ökar konstant. Uppskattningsvis är det över 200.000 unga i hela Sverige som idag saknar egen bostad, och en ansenlig del av dessa bor i de ovan nämnda storstäderna.

Det som behövs i större utsträckning, är hyresrätter som unga har råd med. Men dessvärre byggs det alldeles för lite. Det lilla som byggs får höga nyproduktionshyror och bland det som finns ombildas det friskt till bostadsrätter. Allmännyttan säljs ut till låga priser, och många väljer givetvis att då passa på att köpa sin lägenhet billigt. Dessvärre säljs fastigheterna så billigt, att i princip alla skattebetalare förlorar på det.

De pengar våra kommunala bolag får in ska enligt en vacker tanke användas för nyproduktion. Dessvärre byggs det en bråkdel av de hyresrätter som försvinner vid ombildande. En väldigt stor anledning till detta, är att hyresrätten är orättvist beskattad i jämförelse med andra boendeformer. Det handlar om stora skillnader, vilket kanske inte är så konstigt med en regering som uttalat att fler bör äga sin bostad. Men det känns lite märkligt att hyresrätten ska vara högre beskattad när regeringen samtidigt förespråkar generellt lägre skatter och den enskilde individens valfrihet. Som det är nu driver våra beslutsfattare enskilda hyresgäster att snabbt vilja ombilda sin bostad till bostadsrätt. Det hade väl inte varit ett problem i sig, om det samtidigt byggdes nya hyresrätter. Men som det är nu blir det allt svårare att som ung ta sig in på bostadsmarknaden, eftersom alternativet att hyra en bostad till rimlig kostnad snart är omöjligt.

Det har kommit en proposition om att förändra hyresmarknaden. Men den behandlar i första hand hur privata fastighetsägare ska kunna förhandla sina egna hyror, och hur de kommunala bolagen ska få drivas lite mer affärsmässigt. Det här leder snarare till att de befintliga hyresrätterna kan komma att få högre hyror på sikt. Lite nytt kommer eventuellt byggas, men det blir knappast lättare för unga att ta sig in på bostadsmarknaden. Åtminstone inte än på ett tag.

Bostadsbristen är ett faktum. Vad som behövs nu är inte ett sätt att kunna höja hyrorna på de hyresrätter som finns. Det behövs politiska beslut som gynnar nyproduktionen av hyresrätter. Sänk den orättvisa beskattningen på hyresrätter och förhoppningsvis kan framtiden byggas!

Fåniga protester

Jag har hittills låtit bli att kommentera nyhetsfenomenet Lars Vilks. Och egentligen är det inte honom, eller hans onödigt provokativa konst, som jag vill skriva om nu. Utan det handlar om regeringens agerande kring att det bränns svenska flaggor i Malaysia.

Hur kan vi som nation försvara Vilks rätt att göra kränkande konst, för att sen protestera mot några muslimers aktion att bränna en svensk flagga? Regeringen, och framförallt den svenska ambassaden i Malaysia, har som mål att nu förklara den svenska yttrandefriheten och varför politikerna inte kan gå in och hindra konstnärliga uttryck. Det här är väldigt viktigt. Förhoppningsvis kan en tydlig förklaring få människor att förstå att de inte kan klandra Sverige som land, eller framförallt påstå att våra politiker ska agera, då vi faktiskt har yttrandefrihet. Men att i samma veva då kritisera den protest som gjorts, oavsett hur felriktad den är, blir bara ett fånigt hycklande.

Det bästa sättet att förklara yttrandefrihet, vore väl att förklara att de faktiskt har rätt att bränna en svensk flagga? Det provocerar säkert en del nationalister, men jag bryr mig ärligt talat inte så mycket över aktionen och jag tror inte att det är så många svenskar som tar väldigt illa vid sig. Låt dem bränna flaggan och förklara att det är precis sånt människor har rätt till i en demokrati med yttrandefrihet. Sen om de inte åtnjuter samma yttrandefrihet i Malaysia, det har inte vår regering med att göra. Då får deras politiker gå in och säga att de inte får agera på det sättet. Men i Sverige går inte politiker in och fördömer uttryckta åsikter.

Yes, he could!

Så har det skett. Obama har fått igenom en stor reform - sjukförsäkringsreformen. Efter att ha haft helt enorma förväntningar på sig, har han nu lyckats med något som presidenter före honom försökt göra i ungefär 100 år. Nämligen se till att samtliga medborgare i USA har en sjukförsäkring.

Trots att demokraterna har en stor majoritet i representanthuset var det inte självklart att reformen skulle röstas igenom. Länge såg det ut som om Obama kanske inte skulle lyckas. Och i slutändan var det en del demokrater som röstade nej. Det som till slut fick de avgörande demokraterna att lägga sina röster på reformen, var ett löfte från Obama om att federala skattepengar inte ska få subventionera aborter.

I mina ögon är det skrämmande att det mäktigaste landet i världen fortfarande har en så konservativ syn på aborter. Abort är en viktig sjukvårdsfråga ur ett jämställdhetsperspektiv, och även i jämställdhetsfrågan är USA fortfarande orimligt långt efter.

Men även om reformen inte lyckades bli lika skarp som det ursprungliga förslaget, så är det en historisk händelse i det liberala och konservativa landet i väst. Att högervridna republikaner kallar Obama för "kommunist" eller det något mildare ordet "socialist" känns ganska tragikomiskt. Det som röstats igenom är nämligen inte särskilt långt åt vänster ur Sveriges politiska mått mätt. Dock är det samtidigt ett bevis på hur stor den här reformen trots allt är.

Det här historiska beslutet klubbades igenom bara någon enstaka dag efter vårdagjämningen, och jag kan inte låta bli att känna en glädje över att vi går mot ljusare tider!

-------------------------------------
För knappt ett år sen visades ett inslag i två delar i det amerikanska satirprogrammet The Daily Show. Inslaget handlade om hur USA höll på att bli socialistiskt, förvandlas till Sverige och fick namnet "The Stockholm Syndrome". För den som möjligen missat detta underbart satiriska inslag, så länkar jag till det här. Del 1. Del 2.

Positiv särbehandling är INTE kvotering!

Idag tog regeringen ett väntat beslut. Nämligen att de vill avskaffa positiv särbehandling vid antagning till högre utbildning i Sverige. Dessvärre fortsätter de att använda helt felaktig retorik då de försvarar sitt beslut.

Positiv särbehandling handlar om att i de fall två personer slåss om en plats, och båda har likvärdiga meriter, så ska den av underrepresenterat kön väljas. Utan positiv särbehandling brukar lottning tillämpas. Alltså handlar det snarare om att låta den genetiska lotten avgöra.

Dessvärre användes verktyget felaktigt vid ett par uppmärksammade fall, där resultatet mer liknade kvotering. Kvotering är det då det på förhand bestämts att det ska vara en viss procentsats av ett kön, oavsett om de sökande har bättre meriter än sökande av motsatt kön. Här kan alltså kön gå före merit, till skillnad från i fall av positiv särbehandling. Det som skedde i de uppmärksammade fallen var att det fanns många fler med toppbetyg än antal platser. På så vis kunde universiteten i princip välja in personer utifrån kön för att uppnå en jämn könsfördelning, trots att det var en större andel kvinnliga sökanden. Alla hade nämligen likvärdiga betyg. Problemet var bara att detta missgynnade många kvinnliga sökanden, som annars hade haft en större chans att komma in.

Att det var fel att använda verktyget till en form av kvotering, är det inte många som vänder sig emot. Däremot är vi många som tycker att högskole- och forskningsminister Tobias Krantz inte har den blekaste aning om vad han talar om, då han hävdar att alla individer ska ha rätt att bli bedömda utifrån meriter och inte kön. De blir bedömda utifrån meriter, och då det står lika mellan flera kandidater måste lotten falla på någon. Då är vi många som ansett att underrepresenterat kön trots allt borde väga tyngre än slumpen. Eller så vet han precis vad skillnaden mellan kvotering och positiv särbehandling är, men väljer att ta billiga poäng i debatten.

Oavsett vilket, tycker jag det är opassande av en minister. Antingen borde Krantz vara ärligare i debatten, eller läsa på lite innan han uttalar sig.

Krantz får underkänt = okvalitativ?

Högskole- och forskningsminister Tobias Krantz möter just nu hård kritik från i princip samtliga led inom svensk högre utbildning. Att politiker, och framförallt då ministrar, stöter på kritik när de genomför förändringar är i sig inget ovanligt. Men att få så här stark kritik från hela den sektor som ministern arbetar inom, känns väldigt ovanligt.

Bakgrunden är att regeringen tidigt aviserade att det skulle tas fram ett nytt system för att utvärdera kvaliteten vid Sveriges högskoleutbildningar. Detta system skulle sedan även ligga till grund för den resursfördelning som görs till landets högskolor och universitet. Alltså behövdes det tas fram ett system som verkligen kunde anses mäta kvaliteten på ett så rättvist sätt som möjligt.

Under lång tid har representanter för landets studenter och lärosäten tillsammans med Högskoleverket arbetat fram ett förslag som hela sektorn kunde ställa sig bakom. Förslaget förväntades ligga till grund för den proposition som utbildningsdepartementet så småningom skulle lägga fram. Istället kallades det till ett möte 20 dagar innan propositionen skulle läggas fram där parterna fick veta att departementet, med minister Krantz i spetsen, bestämt sig för att skrota det förslag som arbetats fram för ett helt annat. Eller ja, ett helt annat system var det väl egentligen inte. Istället rörde det sig om att departementet anser att kvaliteten helt och hållet ska mätas av studenternas resultat, alltså vilka betyg som studenterna slutligen får. I sektorns förslag fanns detta med som en del i det hela, men alla var överens om att det krävs mer för att få veta vilken kvalitet en utbildning har. Alla utom de ansvariga politikerna.

Jag vet knappt i vilken ände jag ska börja för att uttrycka min kritik mot hur våra folkvalda politiker betett sig i detta fall. Som om det inte vore nog med att de helt struntar i det förslag som arbetats fram under väldigt lång tid av representanter från hela sektorn. Utbildningskanslern Anders Flodström är i alla fall hård i sin kritik. Och han är trots allt utsedd till sin tjänst av departementet. Sveriges förenade studentkårer är även de hårt kritiska.

Enligt departementet vill de att lärosätena ska ha mer frihet. Frihet från vad undrar jag? De har varit med och tagit fram ett förslag som de står bakom, ett förslag som nu våra politiker kör över. På vilket sätt är det frihet? Och är det så konstigt att studenterna är kritiska? Under den tid vi studerar får vi lära oss att det inte bara är resultatet som är det viktiga. Det är lika viktigt med processen och att påvisa hur vi uppnått det resultat som presenteras. Men nu är det tydligen inte alls viktigt när det gäller kvalitet. Så länge du får fram rätt resultat, spelar det ingen roll hur du gjort eller om du över huvud taget lärt dig något på vägen.

Nu ger alltså i princip hela högskolesektorn Krantz underkänt. Då är ju frågan om inte det innebär att Krantz, enligt hans egna sätt att mäta kvalitet, är en okvalitativ minister?

En välkommen myndighetsnedläggning!

Nästa år är det 100 år sen filmcensuren infördes i Sverige. Och det är mycket möjligt att det fyllde en viktig funktion då. Men att den fått hänga kvar så länge som den trots allt gjort, är för mig ett oförklarligt under.

Regeringen har lagt fram en lagrådsremiss som jag välkomnar helt och hållet. De föreslår kort och gott att censurmyndigheten Statens biografbyrå avskaffas. Istället ska en ny myndighet ansvara för mediefrågor kring barn och ungdomar, och det är dessa som i framtiden ska sätta åldersgränserna på biofilm. Dessa åldersgränser har jag inga problem med att de finns kvar. Utan det är att filmcensuren gett Statens biografbyrå rätt att klippa i filmer. Alltså även i filmer som visas för vuxna.

Nu har det i praktiken inte klippts i en film sen 90-talet. Detta i sig gör att frågetecknet kring varför censuren funnits kvar tills nu bara är större. Men att det ens gjordes i så modern tid är det största frågetecknet av alla. Hur kan vi i ett modernt demokratiskt samhälle haft kvar det här? Hur skulle det se ut om någon gick in och censurerade på museer, gallerier eller i andra medier så som radio, tv och tidningar? Vi pratar hela tiden om yttrandefrihet och att konsten måste få skapas utan restriktioner. Ändå har vi haft en filmcensur i Sverige som alltså ännu finns kvar.

Äntligen kan även filmskapare få undslippa eventuell censur i Sverige på 2000-talet. Det var f*n på tiden!

Galen i galan!

I natt är det dags igen. Årets Oscarsgala går av stapeln. Och trots den något obekväma tid den sänds här i Sverige, så brukar jag sitta bänkad framför TV:n. Jag är lite av en filmnörd, och därför tänkte jag tillägna ett blogginlägg åt just årets filmevent.

Jag kan känna en viss hatkärlek till just Oscarsgalan. För även om jag är en filmnörd som i mångt och mycket gillar amerikanskt producerad film, så är det trist när inte bara mycket av det som skapas i USA är likt sånt som redan gjorts utan även att det som uppmärksammas på galan ibland kan kännas lite förutsägbart. Det känns därför inte som en högoddsare att filmen Avatar kommer dra in ett par Oscars.

Dessvärre har jag inte sett alla filmer som är nominerade i årets gala. En hel del har jag missat. Men bland de jag sett finns flera guldkorn. Förutom redan nämnda Avatar, är både District 9 och The Hurt Locker värda sina nomineringar i kategorin Bästa Film. Dessutom är det riktigt roligt att Quentin Tarantino fått platsa i kategorin med sin Inglourious Basterds.

Favoriterna till att vinna Bästa Film är Avatar och The Hurt Locker. Och även om jag gillar båda filmer starkt, vill jag se en annan vinnare. Båda filmer ger egentligen inget nytt, utan är bara goda exempel på fungerande koncept. Avatar är en modern version av en klassisk kärlekshistoria lik Pocahontas eller Dansar med vargar. The Hurt Locker ger ett starkt porträtt av hur personerna i ett krig påverkas av det de är med om. Väldigt bra, men det har även gjorts förr.

Min personliga favorit är istället District 9. Även om den också kan påstås ha liknelser med gamla filmer, tycker jag den känns mer nyskapande. Dels känns det mer intressant att den utspelar sig i Sydafrika istället för i USA, men framförallt är det den dokumentära känslan i filmen som tilltalar mig. Riktigt starka skådespelarinsatser gör att den, till skillnad från Avatar, känns mer som verklighet än som en saga. Därmed träffar den mitt hjärta mycket starkare.

Men oavsett vilken film som slutligen vinner just den Oscarn, eller alla de andra för den delen, så kommer denna filmnörd sitta bänkad framför TV:n i natt!

Oansvariga fastighetsägare

Via mitt arbete på hyresgästföreningen, stöter jag på hyresgäster som är allt från väldigt nöjda med sina fastighetsägare till totalt missnöjda på gränsen till hopplöshet. Så sent som idag fick jag se exempel på hur en privat fastighetsägare köpt en fastighet från ett kommunalt bolag, bara för att i princip låta lägenheterna förfalla. Många hyresgäster var, med all rätta, upprörda och nästan uppgivna.

Tilläggas bör att väldigt många fastighetsägare tack och lov är väldigt bra. En majoritet av landets hyresgäster är nöjda med sina ägare och värdar. Men de som inte är bra, är dessvärre ibland väldigt dåliga. De tar ut en så hög hyra som möjligt och gör sen inget för att åtgärda brister. Att det ens finns personer som är så giriga att det får gå före att se till att människor har ett fullgott boende, är skrämmande.

Under den vinter vi haft har det också varit tydligt hur olika ägare sköter det som vädret orsakar. Jag tänker på allt snö och den is som uppstår, främst på taken. Ibland är det skrämmande hur de valt att åtgärda problemet. Vid en fastighet på söder i Stockholm hade förvaltarna för huset satt upp spärrtejp utanför, för att människor inte skulle gå för nära på grund av risk för snöras. Tejpen spärrade inte bara av trottoaren, utan satt på ett sådant sätt att de boende var tvungna att gå över eller under tejpen för att komma in. Hur tänkte de som spärrade av i ett sånt läge?

Det behövs hårdare tag för att komma åt dessa personerna. Och som i så många andra fall har de i vårt grannland Norge intressanta problemlösningar. Där kan p-vakter bötfälla fastighetsägare som inte röjer undan snö och is från tak. Det borde vi snarast möjligt införa även här i Sverige!

När det står still...

Vi har en rejäl vinter i år. Så pass att det är kaos i trafiken, framförallt i den kollektiva varianten. Och när människor inte kommer fram i tid, blir de irriterade. En förståelig reaktion, men dessvärre tycker jag att irritationen ibland är lite missriktad. För när trafiken står still och irritationen byggs upp, tycks det dessvärre stå lite still i många människors huvuden också...

Jag bor i Stockholm där kommunaltrafiken heter SL. De har just nu ställt in alla tunnelbanor som går över land, och ersatt med bussar. Många passagerare får utstå rejäla förseningar, och irritation uppstår som riktas mot SL. Även SJ drabbas av rejäla förseningar, inställda tåg och därmed irriterade passagerare. Dessa riktar sin irritation mot SJ. Men i mina ögon finns syndabockar som är betydligt större och som borde ta ett minst lika stort ansvar denna vinter. Dels Banverket, och dels våra beslutsfattare.

Banverket är den myndighet som ska se till att tågspåren underhålls samt att trafiken på dem flyter på. Många förseningar beror på brister i just spåren, och då är det svårt att klandra SJ eller SL som är beroende av spåren för att kunna ta sig fram. Banverket är dessutom en statlig myndighet, och arbetar på uppdrag av våra beslutsfattare i riksdag och regering. Jag klandrar inte bara nuvarande regering utan även föregående, för att vi hamnat i detta läget. För precis om SJ:s VD påpekar, så har vi inte tillräckligt med utbyggda järnvägsspår för att klara en sån här vinter.

Som passagerare väljer jag att rikta min irritation mot de som förtjänar det, nämligen Banverket och regeringen. SJ och SL är att klandra till viss del, men jag ser hur de gör sitt yttersta för att vi passagerare ska få det så bra som möjligt. De är inte avsiktligt sena. Jag kan bara föreställa mig vilka enorma summor pengar de förlorar den här vintern. Extra personal, bussar som ersätter tåg, reparationer, reseersättningar och mycket annat.

Jag kunde idag på Skandalblaskans (läs: Aftonbladets) löpsedel se hur de gick på hård attack mot SL, för att dessa på sin hemsida hade skrivit att de människor som kunde borde arbeta hemifrån och därmed undvika att resa om detta gick. Det går att läsa som om SL inte anstränger sig för att du ska kunna resa någonstans, men jag väljer att se deras goda syfte bakom. Eftersom de vet med sig att förseningar kommer uppstå, vill de i all välmening tipsa på vad vi som bor i Stockholm kan tänka på. Om några undviker att resa med kollektivtrafiken, blir det dessutom smidigare för de som inte har något val att få plats på ersättningsbussarna.

Till sist vill jag uppmana alla passagerare att tänka på en sak. Är det bättre att vara försenad och irriterad till jobbet/mötet/middagen eller vad det nu må vara du ska resa till, eller är det bättre att trots förseningen behålla sitt goda humör? Att vi blir irriterade gör inte att trafiken rullar på snabbare. Är vi istället trevliga mot varandra och den resepersonal vi träffar på, så mår både vi själva och de omkring oss lite bättre. Och då känns en försening helt plötsligt inte som världens undergång...

Kärlek är alltid vackert!

Två människor som älskar varandra, är något vackert. Sen spelar det inte den minsta roll vilket kön dessa två människor har. Åtminstone inte i mina ögon, och tack och lov inte i allt fler människors ögon numera.

Nu har historia skrivits i Sverige, då homosexuella par fått vigas i kyrkan. Dessvärre finns det fortfarande en del som tycker att detta på något sätt strider mot den kristna tron. Men jag skulle inte vilja leva i ett samhälle som till punkt och pricka följde vad som anses vara "den kristna tron". Alla måste få göra sin definition av en tro. Därför är det inte mer än rätt att de som är homosexuella och kristna, ska få vigas på samma sätt som heterosexuella kristna.

Jag var idag på en förhandspremiär av filmen I love you Phillip Morris. Den lyckas på ett underhållande och samtidigt dramatiskt sätt beskriva en kärleksrelation mellan två män. Även om den till största del är en komedi med Jim Carrey i huvudrollen, så hade åtminstone jag svårt att inte beröras av den kärleksberättelse som låg till grund för filmen. Jag rekommenderar den starkt då den lyckas påvisa att kärlek är precis lika underbart och emellanåt hjärtskärande oavsett könen på de som är kära i varann.

Även om jag själv definierar mig som heterosexuell, förstår jag inte hur en del människor tycks ta på sig rätten att döma personer som väljer att leva som bi- eller homosexuella. Har en person bara turen att träffa någon att älska, och som älskar en tillbaka, så är det vackert. För kärlek är alltid vackert!

Storebror ser dig

Så har det då blivit klart. Nämligen att polisen ska få sätta upp kamerabevakning på allmänna platser i Stockholm. När jag till en början läste rubriken var min reaktion att det är integritetskränkande och att kamerorna inte borde ha godkänts. Men när jag läste och tänkte vidare på det hela mildrade min reaktion en aning, för att till slut godta det beslutet som fattats.

Det handlar nämligen inte om att sätta upp kameror i hela Stockholm, eller att de ens får lov att filma hela tiden. Kameror ska till en början sättas upp vid Stureplan och Medborgarplatsen och de får endast stå på mellan klockan 23.00 och 06.00. Och detta känns faktiskt rimligt.

När jag skulle flytta till Stockholm varnades jag av flera vänner om att vara försiktig. Det händer dessvärre alltför många våldsbrott i vår huvudstad. Jag har klarat mig bra hittills, men jag vet också hur mycket som faktiskt sker. Framförallt på de platser där kameror nu ska sättas upp, och framförallt på de tider på dygnet som de ska få vara igång. Detta kan alltså leda till att många blir lugnare på dessa områdena, samt att fler brott kan klaras upp. Konsekvenser som jag faktiskt tycker överväger det lilla intrång som nu sker på den personliga integriteten.

Dock finns risken att det här beslutet nu öppnar upp för att fler kameror sätts upp, och att de får stå på i allt större utsträckning. Det vore olyckligt om vi närmade oss hur det ser ut i London, där du är övervakad i princip överallt hela tiden. Men hålls det begränsat tycker jag att fördelarna överväger nackdelarna. För tänk vad skönt om vi faktiskt kan få ner antalet våldsbrott här i vår huvudstad.

Att sopa skiten under mattan...

Det händer en del just nu som får mig att undra över ett par saker. Dels undrar jag om den mänskliga rasen någonsin kommer lära sig av gamla misstag, för att på sikt bli bättre och inte upprepa gamla misstag. Sen undrar jag om det finns en del människor som på fullaste allvar tror att det blir rent och fint bara för att skiten sopas under en matta.

En nyhet som väckt stor diskussion de senaste dagarna, är den om riksdagspolitiker som samlade ihop sovsäckar till landets hemlösa. De hemlösa rasar dock mot detta initiativ. Och jag förstår dem. För visserligen är tanken bakom god. Om människor har sovsäckar de inte behöver, kan det lika gärna ges till de som saknar ett hem. Men det hade behövts betydligt större insatser från politiskt håll. Sen kan insamlingar av sovsäckar istället göras av medmänniskor, och inte utmålas som ett politiskt initiativ.

Sen får jag läsa en nyhet om hur moderata politiker missar målet. För nu säger de nej till ett införande av sprutbyte i Stockholm. Deras motiv är rent principiellt, nämligen att de inte kan vara emot missbruk och samtidigt vara för sprutbyte. Denna princip får helt och hållet överskugga den mänskliga aspekten i problematiken, nämligen att sprutbyte faktiskt kan rädda liv! Vad är de rädda för? Att om sprutbyte godkänns, så signalerar det att narkotikamissbruk inte anses så allvarligt? Tror de på allvar att fler skulle börja missbruka för att det går att få rena sprutor? Jag tycker det är viktigt med principer, framförallt när det gäller politik, men det måste finnas tillfällen då även de mest principfasta politikerna blir lite pragmatiska. Framförallt när det handlar om mänskligt liv.

Om någon hade yrkat på dödsstraff i Sverige hade det nog kunnat bli politiskt självmord. Vi är (förhoppningsvis) långt borta från att ens debattera den frågan. Men det verkar inte vara några som helst problem i att låta hemlösa och narkomaner dö för att politikerna inte kan komma med reella lösningar som räddar liv.

Välkomnar offentliga utfrågningar!

Idag läste jag ett väldigt intressant förslag i DN debatt. Cecilia Wikström (FP) föreslår att riksdagen efter ett val ska ha rätt att fråga ut den nya statsministern och de föreslagna ministrarna.

När jag var aktiv i min studentkår var det standard med offentliga utfrågningar av kandidater till organisationens olika styrelser. Denna utfrågning gjordes dessutom innan valberedningen föreslog sina kandidater till de olika posterna som skulle tillsättas. När beslutet sen skulle fattas fanns möjlighet att motnominera kandidater, även om valberedningens förslag ofta vägde lite tyngre.

Wikströms förslag är att, åtminstone till en början, göra en betydligt mjukare version av det här. Utfrågningen ska ske efter att statsministern föreslagit de nya ministrarna, men ska göras tidigt för att få veta vad kandidaterna har för intentioner med sina nya uppdrag. Riksdagen får ställa frågor som sänds i media och är öppet för allmänheten. Som jag förstår det ska inte riksdagen få välja bort någon kandidat, men jag tror ändå att det skulle vara ett bra sätt att få ta kandidaterna på pulsen.

Jag tycker att det här vore ett bra steg att ta. Framförallt skulle det öppna upp för att allmänheten ges en större förståelse för varför vissa ministrar utses. Utöver att riksdagen får ställa frågor, tycker jag att det på sikt skulle kunna öppnas upp för medborgare att ställa frågor. Detta får dock ske under ordnade former, exempelvis genom formulär på nätet, i god tid innan utfrågningen. Alla frågor kommer aldrig kunna användas, men någon väldigt relevant fråga kan komma fram och vara viktig att ställa.

I en önskevärld skulle det på sikt bli mer som i min gamla studentkår (och många andra organisationer för den delen), att det sker en utfrågning innan val. Tänk om det hade kunnat finnas flera kandidater till en post, och riksdagen sen får välja antingen statsministerns förslag eller motnominera någon av de andra kandidaterna. Detta skulle antagligen inte fungera så bra, men det är en intressant tanke. Framförallt när vi numera har blockregeringar, då det är svårt att som medborgare veta vilka personer som blir ministrar i en eventuell regering. Men rent realistiskt skulle detta ta för mycket tid i anspråk, och därför skulle det inte funka helt optimalt.

Wikströms förslag är i mina ögon så pass intressant att det åtminstone borde tas i beaktande. Och har vi tur kan vi få se en offentlig utfrågning i höst!

En riksdag utan KD måhända?

Jag har tidigare i min blogg varit inne på att jag hoppas att både (SD) och (KD) hamnar utanför riksdagen. Ett parti som har fundamentalt främlingsfientliga åsikter vill jag inte se inneha en maktposition i vårt land. På samma sätt som (SD) är diskriminerande mot invandrare, har (KD) under lång tid diskriminerat homosexuella.

Det är kanske på grund av att omvärlden förändras i högre takt, som (KD) nu har svårt att hänga med i vilka värderingar som ska få dem valda. I Expressens ledare går det nämligen idag att läsa om hur (KD) tycks sakna en politisk kompass. Efter Hägglunds försök att nå ut till "verklighetens folk", verkar han nu ha uppgett det spåret för att prata om vad (KD) inte vill göra. Och det tycks vara mer fokus på vad de inte vill göra, snarare än att ge tydliga indikationer på vad de faktiskt vill göra. I Expressens ledare står följande:

Hägglund kritiserade också vänsterns vilja att pracka på människor sina värderingar. Och så utbrast han: "Förbjud förbuden!" Detta är en märklig och äventyrlig retorik. Om man fnyser åt ideologi, värdegrundad opinionsbildning och lagstiftningsarbete - då kanske man faktiskt bör lämna partipolitiken och starta ett dansband.

Det börjar bli svårt att se vad (KD) verkligen står för, mer än att kritisera sina politiska motståndare. Istället är det uppenbart att företrädare i partiet har lika lite kunskap om andra kulturer och storstadsmentalitet, som de sedan länge haft om homosexuella och andra familjebildningar än kärnfamiljen. Jag hänvisar återigen till ledarsidan:

Exakt hur stora problem KD har med kompassen kunde man ana i går när kända partiföreträdare sa de mest obehagliga saker om burka och niqab. "Ohygieniskt och äckligt!" sade Annelie Enochson. "Att vara maskerad på tunnelbanan, vi vet ju inte vem som finns under den där burkan," sade Ingemar Vänerlöv, som tydligen tror att stockholmare regelmässigt avkräver varandra legitimation i kollektivtrafiken.

I mina ögon är (KD) lika vilsna som (SD) när de försöker demonisera sånt de inte riktigt förstår. Skillnaden är dock att (SD) har ett tydligare fokus på vad de vill göra med sin politik, medan (KD) verkar famla i mörkret. Jag kan bara innerligt hoppas att inget av dessa partier hamnar i riksdagen efter höstens val. Och hoppet är det sista som lämnar en!

iMore

Apples grundare Steve Jobs har kommit med ytterligare en produkt som i princip liknar de som redan finns, men som är lite annorlunda. Nu kommer nämligen den "revolutionerande" produkten iPad!

Vad är då iPad? Jo, enligt Jobs själv är den både "magisk" och "revolutionär". Men egentligen är det bara en blandning av en bärbar dator och en iPod. Den ser nämligen ut som en förvuxen iPod, och ska kunna användas för se på film, lyssna på musik och surfa på internet med. Det som är det "revolutionerande" är att den även ska vara smidig att läsa digitala böcker med.

Denna produkt, som dessutom ska vara väldigt billig, beräknas kosta från ca 500 dollar (för den billigaste versionen). Detta är väl förvisso relativt billigt för att vara en Apple-produkt, men knappast prisvärt för att bara kunna läsa digitala böcker på. Övriga funktioner har nämligen de flesta personer redan i andra produkter.

Jag skulle vilja äga en Mac-dator istället för min PC, men priset har hittills hållit mig borta. Dessutom kan jag ibland ångra att jag bundit upp mig på en annan telefon och abonnemang, istället för att införskaffa en iPhone (även om jag ärligt talat klarar mig alldeles utmärkt utan). Men just produkten iPad känner jag inte det minsta lilla intresse för.

Har Jobs och Apple lite svårt att komma på nya iDéer efter lanseringen av iPhone, eller är det kanske så att vi konsumenter nu förväntar oss lite mer av dem? Oavsett vilket känns iPad lika spännande som min minidisc-spelare (som jag dumt nog köpte när det begav sig)...

I väntan på att Apple ska lansera något riktigt spännande igen, kan ni kolla in denna underbara satir på YouTube.

Marknadshyror en bra lösning - i teorin

Svenska Dagbladet skrev en artikel om de ockerhyror som tas ut för andrahandslägenheter, framförallt i Stockholm. Efter detta reagerade väldigt många läsare och en vanlig lösning som föreslogs var marknadshyror. Jag funderar dock lite stillsamt på hur många av de som kommenterat detta själva bor i Stockholm. Dessutom undrar jag om de funderat på alla konsekvenser av en sådan reform, och hur fel det skulle kunna slå.

En lägenhet i centrala Stockholm bör rimligen få kosta lite mer än en i en småstad eller i förorten. Men bara för att bostadsbolagen ges rätt att ta ut enorma summor i hyra, blir det inte mer rätt än när en del privata värdar redan idag tar extra betalt svart av den som kan ge lite mer vid en inflyttning. Det blir istället bara lite mer tydligt att du behöver gott om pengar för att bo i samma stadsdel som du kanske bott i hela ditt liv.

När telenätet släpptes löst till marknaden, blev detta bättre för konsumenterna. Priserna har pressats ner tack vare en hård konkurrens. Men i skillnad till bostäder, finns det alltid tillräckligt med telefonabonnemang för antalet invånare. Telefonbolagen behöver heller aldrig sitta med "tomma" abonnemang, eftersom de inte existerar utan att en kund finns. På bostadsmarknaden är det dock idag en stor brist i lägenheter, så konkurrensen kommer istället ske mellan kunderna istället för bolagen.

Många hävdar att det skulle byggas mycket mer om det infördes marknadshyror. Jag tror inte lika mycket på den här "magiska" lösningen. För varför skulle bostadsbolagen vilja mätta marknaden genom att öka på ett utbud så att priserna inte kan bli lika höga? Och så länge utbudet inte överskrider eller ens matchar utbudet, kommer det finnas de som vill utnyttja systemet och hyra ut svart. Och det är ett stort problem att lägenheter idag hyrs ut till alldeles för höga andrahandshyror. Men då är det väl bättre att göra något åt de som hyr ut svart, och snarare likställa det med bedrägerier istället för att bara låta dem betala tillbaka och säga "det där var fel, fy".

Jag skulle lika gärna kunna bortse från allt det här och bara vända mig mot idén med marknadshyror av den enkla anledning att vårt samhälle skulle bli förfärligt mycket mer segregerat än det redan är idag. Med detta menar jag inte att det ska kosta exakt lika mycket att bo i centrala Stockholm som ute i förorten. Men det måste vara rimligt att kunna behålla din bostad den dag du går i pension, väljer att studera, eller gör något annat som kanske innebär en inkomstsänkning, utan att du riskerar att förlora det hem där du eller dina barn växt upp. Detta oavsett om du valt att äga eller hyra din bostad.

Nu kommer en förändring av dagens hyressättningsregler att ske, och även det har en del nackdelar men samtidigt fördelar som jag tycker slår förslaget om marknadshyror oerhört mycket. Det bästa är nu att låta det här förslaget få tid på sig, och sen kan hyressättningen ses över igen.

Men något som behöver göra snarast, är att se till att fler hyresrätter byggs. Det går bevisligen att bygga redan idag, trots avsaknaden av marknadshyror, men dessvärre sker det för lite både på bostadsmarknaden och från politiskt håll. Bygg framtiden nu!

Föräldralediga män, i dagligt tal "pappaledighet".

Det kan tyckas som märkligt att inte män vill umgås mer med sina barn. I ett heterosexuellt förhållande är det kvinnan som bär barnet inom sig i nio månader, för att sen oftast vara den som behöver ta hand om barnet i spädbarnsålder. För mig förefaller det då lite konstigt att inte fler män utnyttjar möjligheten att vara med sitt barn mer, när möjligheterna finns.

Men det blir bättre, om än i en sparsam takt. DN rapporterar att fler män nu väljer att ta ut föräldraledighet. Detta är givetvis ett steg i rätt riktning. Men om samma takt hålls framöver, dröjer det länge innan det blir helt jämställt. I DN:s artikel går nämligen följande att läsa:

Med den ökningstakt som var under 00-talet når männen 40 procent 2025. För att de ska uppnå exakt hälften behövs det ytterligare nio år.

Med dagens takt hinner alltså de barn som föds idag bli tillräckligt gamla för att själva bli föräldrar, när både mödrar och fäder tar ut lika mycket ledighet. Men förhoppningsvis ses det vid den tiden kanske som mer självklart att både män och kvinnor är hemma med sina barn, då många har fått växa upp med en mer närvarande far.

Det här är dock bara en koll på det rent statistiska. Hur mycket jämställdheten uppnår är fortfarande intressant att analysera över tid. Är män som är hemma med sina barn lika bra på att sköta hemmet som kvinnor när de är lediga? Blir synen på att mannen ska "försörja familjen" någonsin föråldrad? Och kommer pappor kunna behandla sina barn lika, oavsett barnets kön? Dessa frågor ska bli intressanta att få svar på framöver.

Så fruktansvärt onödigt!

Det finns dessvärre människor som gör onödiga saker. Oavsett om det är för att provocera, eller för att de anser det vara roligt, så är en del saker bara så fruktansvärt onödiga. Ett exempel är de personer som skapar falska grupper på facebook.

Detta fenomen började för ett bra tag sedan. Men då verkade det mest handla om att ta över grupper med många medlemmar som saknade administratörer, för att sedan byta namn och beskrivning på gruppen. Många personer på facebook blev då upprörda över att de tillhörde en grupp som ansåg pedofili vara en bra sak, eller liknande. Nu verkar det istället ha gått över till att skapa grupper som verkar ha ett gott syfte, för att när tillräckligt många har gått med byta namn och beskrivning.

För en del är det här säkert humor, och i vissa hänseenden kan jag förstå det. Men tyvärr kan de som håller på med det här inte hålla sig inom moraliska ramar. För nu exploateras jordbävningen i Haiti för att locka in människor i en ny falsk grupp, "2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti". Först trodde jag att gruppen hade ett genuint gott syfte. Så pass att jag gick med, och bjöd in samtliga av mina vänner. Men sen började jag titta på personen som var administratör och dennes vänner, och helt plötsligt verkade saker lite skumma. Personerna hade åtminstone ett par stycken på sina vännerlistor som hade helt uppenbart påhittade namn, och en del av deras personliga information verkade inte stämma (exempelvis årtal för student och liknande).

Så småningom såg jag hur andra personer hade upptäckt att gruppen med stor sannolikhet var falsk, och jag gick därför ur. När jag sen kollat gruppen i efterhand, har det emellanåt framkommit länkar till forumtrådar på flashback där det pratas om just denna grupp. Faktumet att gruppen är falsk diskuteras flitigt, och många av de personer som brukar skapa eller ta över grupper för att luras berättar om sina bedrifter på just flashback. Dessutom plockas alla kommentarer som försöker påvisa att gruppen är falsk, bort med jämna mellanrum på gruppens facebooksida. Ytterligare ett tecken på att det är ett stort påhitt.

Jag kan bara beklaga att jag bjudit in alla mina vänner till denna grupp som jag trodde hade ett nobelt syfte. Många av dem verkar ha trott detsamma, då flera har gått med. Och trots att många nu försöker sprida att gruppen är falsk, så fortsätter den att växa i medlemsantal. Frågan är väl bara vad gruppens skapare har för plan när "tillräckligt många" gått med.

Att utnyttja en katastrof på det här sättet är bara så fruktansvärt onödigt!