Jag har länge valt att inte sätta epitetet feminist på mig själv, trots att jag delar värderingarna fullt ut. Anledningen är i första hand att jag inte vill placera mig själv i olika fack, även såna som kanske är positiva i grunden.
Min ståndpunkt är nämligen att alla måste få välja sina egna epitet. Skulle det vara så att jag trodde på en gud och i stort delade de kristna värderingarna, skulle jag inte vilja att någon annan klassar mig som kristen. Det måste vara något jag själv kommer fram till. Politisk tillhörighet är kanske ett bättre exempel. Andra människor verkar emellanåt vilja placera in mig politiskt, trots att jag inte röstat på ett och samma parti i alla val jag fått delta i. Jag har således inte hittat "mitt" parti ännu, och vill därför inte att någon annan ska påstå vad jag är eller inte är rent politiskt. Så var det alltså länge för mig och ordet feminist.
Men sen hade jag en konversation med ett par kollegor häromdagen. Manliga kollegor. Båda är personer jag anser ha goda värderingar och sunda åsikter i mångt och mycket. Men i denna konversationen kände jag mig efter ett tag alltmer frustrerad. Det handlade om relationer och hur vi som människor ska hitta en partner. En av kollegorna gillade en bok skarpt som handlade om hur män framgångsrikt skulle kunna träffa kvinnor. Min andra kollega tyckte att det lät intressant och båda verkade vara överens om en del generaliseringar som förekom om män och kvinnor. Jag försökte då inflika ett normkritiskt perspektiv och menade på att det inte behövde stämma in på alla. De höll med mig lite halvt, men såg inga problem i de skillnader som finns mellan könen eller att något behövde förändras på det stora hela.
Enligt mig är det på grund av de sociala skillnader som finns mellan könen, att många strukturella jämställdhetsproblem kvarstår. Så länge det skrivs böcker om hur män ska attrahera kvinnor, där utgångspunkterna är hur de sociala könen ser ut idag, späs det hela bara på. Under diskussionen tror jag inte att jag lyckades övertyga mina kollegor om varför det här var en del av dagens jämställdhetsbrister, och att vi som män inte borde spä på det genom att lära oss "ragga upp kvinnor". Däremot lyckades jag snarare övertyga mig själv om en sak. Jag anser inte bara det finnas ett problem i att kvinnor får lägre lön än män. Jag ser större problem än så och jag har uppenbarligen många tankar om hur mycket skulle behöva förändras.
Till sist kunde jag alltså inte fly det oundvikliga, utan erkände för mig själv det jag nu blottar här på min blogg. Idag kommer jag ut och deklarerar högt; jag är feminist!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar