Jag vet knappt i vilken ände jag ska börja när jag läser en debattartikel i SvD som berör ombildningar av lägenheter. Även om jag kan skönja någon poäng här och var i texten, så är hela grundbulten i författarnas argumentation att det är odemokratiskt att en tredjedel av hyresgästerna i en fastighet kan "stoppa" en ombildning. Nu föreslår det rödgröna politiska samarbetet att sänka detta till en fjärdedel, och författarna av artikeln är upprörda.
Hela deras utgångspunkt tycks bygga på att det är något slags demokratisk rättighet att ombilda sin hyresrätt till bostadsrätt. Varför? Jo, för att alla måste ju få välja sin egen boendeform. Men får de inte det då? Jo, säger jag. Det finns massvis av bostadsrätter att köpa. Dock finns det inte många hyresrätter på bostadsmarknaden. För varje ombildning förändras fördelningen av boendeformerna ytterligare.
Det sägs vackert att ombildningar av hyresrätter ger fastighetsägarna pengar för att kunna bygga nytt. Dessa ord skulle jag eventuellt kunna tro på, om jag någonsin kunde se det omvandlas till handling. Men verkligheten ser inte ut som i den vackra tanken. Det ombildas väldigt mycket, men det byggs inte så mycket nytt. Eller ja, det byggs ju faktiskt en del. Men även där är det oftast bostadsrätter. Alltså finns det som sagt bostadsrätter.
Vad kan det då vara artikelförfattarna beklagar sig över? Att det är hemskt att människor, som efter många års köande och sökande äntligen lyckats hitta en hyresrätt, fortfarande vill hyra av en pålitlig värd istället av sina grannar? Och att det är hemskt att dessa människor ska få lov att fortsätta bo under de omständigheterna de flyttade in till? Visst är det hemskt att vi i en demokrati ibland vill skydda minoriteten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar