Idag när jag satt på pendeltåget låg en Expressen bredvid mig. Jag öppnade den och fick då läsa en väldigt bra ledare. Jag delar Marteus syn på vår nuvarande jämställdhetsminister Sabuni, och att hon i princip aldrig syns till i jämställdhetsdebatten. Under mitt år som vice ordförande för Sveriges förenade studentkårer besökte jag ett par möten med jämställdhetsrådet, ett råd som Sabuni sammankallade företrädare för olika organisationer till för att diskutera jämställdhet. Tråkigt nog fick jag aldrig känslan av att vår minister kom med några banbrytande idéer. Istället var det övriga deltagare som visade prov på flera goda förslag, något som Sabuni nickade åt lite lätt medans vi övriga lyssnade ivrigt och utbytte erfarenheter.
Efter att ha läst denna intressanta och tankeväckande text, bläddrade jag och fick då se ytterligare en artikel om jämställdhet. Det var en debattartikel skriven av Pär Ström, någon jag inte hade hört talas om innan. Dessvärre tappade han väldigt snabbt mina sympatier då hans artikel i princip helt gick ut på att feminismen gått för långt, och att det minsann är minst lika synd om männen som om kvinnorna. Jag kunde inte finna artikeln på Expressen.se, så därför kan jag inte länka till den. Istället fann jag en annan, lite äldre, artikel han skrivit som har ungefär samma infallsvinklar som den jag läste i tidningen.
Ströms infallsvinkel i dagens tidning var att Anna Anka gjort ett välkommet inhopp i jämställdhetsdebatten. Inte för att han delar hennes syn på kvinnor och mäns roll i samhället, utan för att han anser hennes åsikter vara en ytterlighet där feminister företräder den andra. Själv anser han sig tillhöra någon slags "mitt", och därmed ha en mer vettig syn på jämställdheten. Det tråkiga är att alltför många delar hans syn på det hela. Jag lyssnade för inte alltför längesen på en väldigt känd föreläsare som i sitt föredrag skämtade om hur "jämställdheten gått för långt", och "det här med könsskillnader får vi ju inte prata om i Sverige". Det har blivit ok att skämta om, och håna, den enorma kamp som landets feminister och jämställdhetshjältar utkämpar.
Att över huvud taget påstå att "jämställdheten gått för långt" är som att säga "nu har vi gått lite för långt med det här fredsarbetet". Så länge det fortfarande finns orättvisor mellan könen, har jämställdheten inte gått för långt. Den har inte ens kommit i mål! Ja, det finns orättvisor i samhället som drabbar män. Detta är givetvis inte bra på något sätt. Men orättvisorna som kvinnor upplever har funnits under en betydligt längre tid och är mycket svårare att få bukt med. Det blir dock inte ett bättre jämställdhetsarbete när feminister beskylls för att kämpa för hårt för kvinnor, och därför måste backa så att vi kan arbeta bort männens orättvisor också. Då är väl det väl betydligt bättre att finna sätt att arbeta mot orättvisor mellan könen, oavsett åt vilket håll det är. Men påstå aldrig att det inte skulle vara kvinnorna som dragit det kortaste strået historiskt, eller att "det här med jämställdhet, har gått för långt".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar