Förr var det en typ av moment 22 på arbetsmarknaden. Klassikern att du var tvungen att få ett jobb för att få erfarenhet, men du behövde erfarenhet för att få ett jobb. Nu är det istället så att har du inget jobb får du inte ta del av alla ekonomiska förändringar som gjorts i samhället, utan du får vackert se på när klyftan växer.
Som om det inte vore illa nog att studenter och pensionärer får det allt ekonomiskt tuffare, så är det ännu värre att ensamstående föräldrar blir allt fattigare. Jag undrar mest hur det här rättfärdigas av våra politiker? Att det ska löna sig att arbeta är en tydlig linje, och den köper jag till stor del. Men varför måste det samtidigt innebära att det ska bli svårare för dig om du är i en redan utsatt grupp? Är det här möjligen ett sätt att smyga in den familjepolitik som (KD) står för? Nämligen att kärnfamiljen ska värnas, och därför belönas inte bara de som arbetar utan även de som befinner sig i tvåsamhet? Skrämmande i så fall. Det finns många anledningar till att föräldrar blir ensamstående och jag tror sällan det beror på att föräldrarna inte "försökt" hålla ihop tillräckligt.
Att det dessutom är ensamstående kvinnor med barn som är de som drabbats hårdast, är än mer avskyvärt. Det är inte bara ett problem för ensamstående, utan det är samtidigt ett jämställdhetsproblem. Ensamstående mödrar måste vara bland de finaste och mest kämpande personerna i vårt samhälle, och detta ska de straffas för?
Det blir ett kort blogginlägg denna gång. Jag är nästan för upprörd för att fortsätta formulera mig på en god nivå. Att ensamstående kvinnor bara får det allt sämre är inget annat än oförsvarligt, och det behövs förbättringar snarast!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar