Jag hade inte tänkt skriva om saker som händer mig i vardagen i denna blogg, utan mer ventilera tankar kring politiska ämnen och annat som sker i samhället. Men idag hände en sak som jag inte bara kan låta gå opasserat förbi.
När jag kom hem från jobbet och gick genom köpcentret vid min t-banestation, såg jag en äldre kvinna ligga på golvet. Flera tankar passerade genom huvudet om varför hon låg just där. Vid en första anblick såg hon inte så skadad ut, utan jag kunde se att det var liv i henne. Därför gick jag in till ICA-butiken som hon låg bredvid, och påtalade detta för personalen. Jag tänkte att det är ju inte bra att hon ligger där, men samtidigt inte mitt personliga problem.
När jag passerade igen tänkte jag att jag skulle ta en närmre titt, för att se så att inget stod fel till. Men det gjorde det. Jag såg att hon låg med huvudet i en liten pöl av sitt eget blod, och kände direkt att nu kunde jag inte bara invänta personalen utan var tvungen att agera själv. Efter att ha kollat om hon svarade vid tilltal, vilket hon gjorde, ringde jag 112. Under tiden detta hände kom några personer till för att hjälpa till. Några unga tjejer fixade papper från nämnda ICA-butik som de lade under kvinnans huvud som en kombinerad kudde och för att fånga upp blodet som rann ur henne. Därefter tillkom ett par stycken från Lugna Gatan och hjälpte till med att kolla livstecken hos kvinnan och prata med henne tills ambulansen kom.
Innan jag och dessa personerna fanns vid kvinnans sida, så kan jag ju bara undra över hur länge hon hann ligga där ensam. Bara under den tiden jag kunde se henne på avstånd, såg jag mer än en person bara gå förbi henne. De tittade lite mot henne, men istället för att gå närmre för att kolla hur det stod till tog de en sväng runt henne och gick vidare. Varför? Vad är det som gör att människor gör så här? Är det för att många blir avtrubbade i en stad som Stockholm? Eller är det så att människor är rädda för något? Det minsta man kan göra är väl som jag gjorde i ett första läge, nämligen att påpeka det för de som jobbar precis i närheten. För oavsett om man tror henne vara skadad eller inte, så ligger hon ju inte på ett bra ställe och borde kanske få hjälp att flytta på sig.
När vi väntade på ambulansen pratade jag med personerna från Lugna Gatan om det här. De upplevde samma sak, nämligen att många bara går vidare. Även när människor ibland ser någon falla, är den första instinkten för de flesta inte att springa fram och kolla hur det gick. Det här gör mig lite vemodig och får mig att undra över varför det är så svårt för många att hjälpa till. Hade det hänt exempelvis min farmor, hade jag velat att första bästa person hade hjälpt henne. Men frågan är hur många som hade passerat innan någon vänlig själ hade gjort en insats.
Det tycktes i alla fall gå bra för damen som jag ringde till ambulans åt. När sjukvårdarna kom fram kunde de prata med henne, och hon tycktes inte ha någon smärta. Hon mådde lite illa och kom inte ihåg hur hon fallit, men i övrigt verkade det stå bra till med henne. Blodet såg ut att ha kommit ur hennes mun, för jag kunde inte se något sår eller blod någon annanstans på henne än vid munnen. Så det kändes bra att kunna gå därifrån och veta att hon antagligen skulle klara sig utan några större skador. Det som känns mindre bra, är tanken på de personer jag såg som bara gick förbi henne...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar