Normalt brukar jag skriva om något så dagsaktuellt som möjligt. Men den här gången tänkte jag skriva om en nyhet jag läste redan för ett par dagar sen och funderat över sen dess.
I Belgien var det en kille som läkarna i 23 år trodde låg i koma, men som i själva verket var vid medvetande. Det låter nästan lite för otroligt för att vara sant, men förklaringen är att han blev totalförlamad och förlorade talförmågan i en olycka och därför inte kunde signalera på något sätt att han var vaken.
Först funderade jag kring om det över huvud taget blir ett så mycket bättre liv för honom nu, än när alla trodde han låg i koma. Han är ju trots allt fortfarande helförlamad utan talförmåga, och blir väl sängliggande i resten av sitt liv. Men så funderade jag över de ord han kommunicerat med hjälp av en speciell dator, för att beskriva hur det känns nu:
Aldrig ska jag glömma den dag när de upptäckte mig – min andra födsel.
Vad är då egentligen den stora skillnaden mellan innan och nu? Då slog det mig - han kan äntligen kommunicera med andra människor igen. Han kommer säkerligen inte få ett så spännande liv med tanke på sitt tillstånd, men bara det faktum att han nu kan få bekräftelse från andra är tillräckligt för att ge honom livslust.
Idag kommunicerar vi så mycket med andra hela tiden, att det är lätt att ta för givet. Jag ska försöka minnas denne belgares öde, så att jag i allt större grad tar tillvara på utbytet jag får från andra människor - alla människor!
-------------------------------------
(För de som inte vet, är inläggets rubrik en rad ur låten Socker av kent. Även refrängen skulle passa bra som rubrik, där orden "Men ingen, ingen, ingen, ingen hör..." upprepas. Låten på spotify.)
Vilket öde, att bara ligga där med en massa folk omkring som ignorerar honom för de tror han ligger i koma. Jag undrar om han förlorade hoppet att bli "upptäckt", eller om han låg där fast övertygad om att "en dag..."
SvaraRaderaMan borde oftare tänka över sånt som man borde vara tacksam för. :-)