För hårda tag?

Nu är byggandet av Sveriges tre "superfängelser" klart, och en rubrik i DN ställer frågan om det här är "för hårda tag".

Jag tror det är nödvändigt att vi även i Sverige vågar bygga säkrare fängelser, så att vi kanske slipper så många rymningar som det var 2004. Även om vi än så länge, tack och lov, inte haft riktigt lika hemska brottslingar i Sverige som de mest ökända i världen, så finns det även i vårt avlånga land en del som är riktigt farliga. Det måste därför vara av hela samhällets intresse att dessa människor inte kan ta sig ut olovligt. Motargument finns dock:

I takt med att säkerhetsenheterna öppnas och fångar flyttar in i cellerna, hörs nu flera röster som varnar för att säkerhetstänkandet gått för långt och hotar en human kriminalvård.

Det vore självklart inte bra om kriminalvården inte skulle fungera lika humant, men jag förstår inte hur en högre säkerhet på något sätt skulle vara en motpol till human kriminalvård. Det ena utesluter väl inte det andra? Utan snarare tror jag att med bättre teknik och säkrare fängelser, kan personalen lägga mer tid på rehabilitering av fångarna. Stefan Engdahl som arbetar på den nya säkerhetsenheten på Kumla säger själv:

Nu arbetar vi inne hos dem. Det gjorde vi inte tidigare, då övervakade vi dem bara. Vi deltar i matlagning och finns på plats när de studerar eller arbetar. Vi känner av stämningarna. Märker vi några tecken på konflikter kan vi förebygga dem genom att flytta dit mer personal eller placera om en intagen.

Med andra ord kan allt utvecklas åt det bättre nu. Det blir färre rymningar och personalen kan arbeta närmre internerna. Även om det nu är 20 år sedan en historisk händelse utspelade sig i form av rivandet av en mur, får vi inte vara rädda för att bygga nya murar där det som mest behövs. Mitt svar på frågan "För hårda tag?" blir således; Nej!